Nu har Linnea duschat för sista gången inför operationen. Fick hjälp idag med av en sköterska. Så skönt att bara kunna vara med och försöka stötta Linnea, istället för att behöva tvätta henne själv.

Även denna gången skrek hon under nästan hela duschningen. Känns trist att hon fortfarande inte gillar det. Men tror det mest beror på att hon är rädd och känner av lite smärta i benet nu när hon inte har något vadd. Vadden ger en form av trygghet.

Tror det hade varit annat om hon skulle opereras när hon inte har brutit sig. Då finns det ingen smärta sen innan. Ingen rädsla som förstör.

Jaha, då var man officiellt förkyld. Känns ju riktigt bra, eller inte. Hade ont i halsen någon dag. Men trodde att det bara skulle försvinna och inte bli något mer. Precis som förra gången. Men inte då.

Man känner sig jättemysig när man vaknar upp och knappt kan prata.

När jag blir förkyld får jag ont i munnen. I tandrötterna på något sätt. Inte alls mysigt.

Jag hoppas allt går bra med Linneas operation och att hon återhämtar sig fort. För jag vill vara hemma och va sjuk. Inget kul att vara hemifrån och vara sjuk. Tur att det bara är en förkylning.

Vi (jag och Linnea) åkte hemifrån strax efter tre i eftermiddags. Försökte fokusera istället för att bli ledsen när jag klev in i taxin och lämnade Ebba bakom mig. För det var det som kändes mest jobbigt. Att lämna min lilla skrutta hemma. Men vet att hon har det bra med pappan.

Taxichaffören var trevlig och vi pratade en stund. Linnea somnade efter någon mil. Sov sen ett par timmar. Märkte att hon blivit kletig i ögonen när hon sov. Jippie, tänkte jag. Nu har hon också fått ögoninflammation, precis som Ebba. Tänk om operationen blir inställd nu. Nervositeten tilltog rätt rejält. Värre blev det när Linnea hostade ett par gånger. Nu är det kört tänkte jag. När vi kommer upp där, blir vi hemskickade utan operation pga hon är för sjuk för att sövas.

Men det verkade lugnt. Hon hostade inget mer och ögoninflammationen var inget hinder för sövning.

Slängde in lite mat i föräldrakylen efter att jag satt på Linnea ett emlaplåster. Vi åt gorbys pirog som sen middag. Bättre än inget skulle jag vilja säga.

När vi nästan var färdiga med maten, kom en sköterska in och pratade lite med oss. Kände mig otroligt lugn och inte alls nervös eller uppjagad. Linnea verkade rätt lugn och avslappnad med.

Sen var det dusch på schemat. Eller bad snarare. Linnea fick sitta i en balja. Men det var inte poppis ändå. Hon skrek näst intill hela tiden. Hade hjälp av samma sköterska som pratade med oss när vi åt.

Kände mig inte alls så illa berörd av hennes skrik som jag gjort innan. Tror det beror på hjälpen jag fick.

När vi kom till sjukan, fick jag reda på att samma sjuksköterska som hade skrämt halft ihjäl Linnea vid en annan nålsättning. Skulle sätta nålen på henne ikväll. Bad då om en annan. Träffade på denna sjuksköterska ute i korridoren. Hon undrade varför vi inte ville att hon skulle sätta nålen. Sa sen att hon var den som var bäst på att sätta port a cart nålar på hela avdelningen. Kör i vind, tänkte jag. Jag ger henne en andra chans.

När sen väl nålen skulle sättas, var Linnea lugn och fin. Hon lyssnade på vad jag sa och skrek ingenting. Men hör och häpna, vem tror ni inte lyckades sätta nålen på Linnea. Inte jag i alla fall.

Först använde hon för lång nål. Den byttes mot en kortare. Men när hon väl satt i den korta i porten, kom det inget blod som det ska göra. Kände mig lite skadeglad. I och med att Linnea var lugn och inte alls rädd, kände jag mig bara skadeglad.

Så ny nål ska sättas i morgonbittit kl. 8. Så det blir till att gå upp tidigt i morgon för att sätta på ett nytt emlaplåster.

Efter lite välling, sover nu skruttan i sin säng här bredvid min säng. Hon har varit så duktig och så samarbetsvillig idag.

Uppdaterar vidare i morgon. Operationen blir kl. 12

Som rubriken låter. Jag borde sluta klaga. Men jag mår verkligen illa av att behöva åka till Stockholm själv med Linnea. Tycker det är lite småjobbigt även när Ted är med. Hur ska det då bli när jag ska åka helt själv. Först och främst sitta så länge i en taxi el dyl med en person som man inte känner. Usch! Blir tårögd av bara tanken.

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.

Tänk om vi får den personalen som Linnea inte accepterar. Det finns några stycken som knappt får komma in i rummet. Hon blir stel och vägrar titta på personen i fråga. Jag bävar inför det.

Det känns som jag kommer att bryta ihop snart.

Varför kan inte sambon vara snäll och följa med. Han hade ju ändå inte så mycket jobb nu i slutet på veckan.

Men det är väl som vanligt. Man får göra allt själv.

Nu ska jag försöka peppa upp mig och försöka göra det bästa av situationen. Måste klara det här själv.

Till intresserad läsare:

Försöker tänka tillbaka och kan nog säga att det ungefär är lika vad det gäller benbrott hos tjejerna.

Kanske att Ebba har brutit sig fler gånger. Tror det beror mest på att Linnea är igång mer och stärker sitt skelett och bygger muskler. Ebba är mer stilla och sitter och pysslar med leksakerna inne på sitt rum.

Men tycker ändå att vi har varit väldigt skonade från benbrott under en ganska lång tid.

Till läsare av din blogg:

Väldigt kul att höra att du läser min blogg regelbundet. Var rädd för att ingen ville läsa om mitt livsöde.

Det är många som säger att man tänker sunt och är stark. Men inombords känner jag mig inte så stark alltid. Men har valt att vara stark för mina barns skull. Dom behöver mig. Oftast tänker man inte på det. Man gräver ner sig och stänger in sig i sina egna tankar. Och tycker allt är så jobbigt. Det kommer lite i perioder.

Både jag och min sambo har bestämt att det inte blir fler barn. Dels för att han har två barn sen innan och dels för att jag tycker att jag drar det största lasset själv med tjejerna. Jag pallar nog inte ett barn till. Dessutom var min graviditet ganska traumatisk och tiden efter förlossningen.

Tycker det är riktigt kul att läsare kommenterar mina inlägg. Fortsätt gärna med det.

/ Katarina

Känner mig totalt focuserad på uppgiften som jag ska utföra i morgon och ett par dagar framåt.

I mitt huvud cirkulerar allt som kommer att ske under dagarna i Stockholm. Har ju varit med några gånger förut. Det känns tryggt. Har även pratat med sambon om Stockholmsresan.

Det enda orosmolnet nu, är hur vi ska ta och dit och hem. Har ju ingen aning om när Linnea är redo att klara sig utan smärtlindring. Jag hoppas ju givetvis på att vi ska kunna åka hem på fredag em. Men ställer in mig på lördag fm.

Väntar på svar från Ryhov om dom har fixat någon sjukresa åt mig. Men hur ska jag lösa hemresan. Känns inte så där latjo att inte veta hur man kommer hem och när.

Men det löser sig nog på vägen. Lägger inte så stor vikt vid just det.

Nu ska jag ta och ringa och se om dom har fixat någon resa till oss.

På återseende!

Känner att jag inte är världens roligaste sällskap just nu. Är arg och vresig och tappar tålamodet väldigt snabbt. Går i min egen lilla bubbla som ingen får ta hål på.

Jag mår helt klart inte tipp topp. Men har länge sagt att nästa gång någon behöver opereras, åker jag själv. Men nu när man väl är här, så nära en operation. Är jag inte så övertygad längre om att jag vill åka själv.

Det jag är mest oroad för, är om jag klarar av den psykiska pressen som är när man är i Stockholm och inlagda på sjukhuset.

Är inte så orolig över själva operationen. Utan det mesta runt omkring. Duschningarna innan med hibiskrub som brukar skrikas igenom. Trots att själva duschningen i sig funkar som hemma. Sen är det nålsättningen. Funkar egentligen på samma sätt som vid medicineringen i Jönköping. Men den brukar också skrikas igenom. Även fast jag vet att det inte är någon större fara med Linnea när hon ska duschas och få nålen, så känns det ändå i hjärtat och det gör ont att höra henne skrika så.

För övrigt gillar jag inte alls att vara på sjukhus.

En annan oro jag har är hur det funkar med resan upp och ner. Jag förmodar att jag ska åka sjukresa dit och hem. Taxi typ. Inte alls som att åka med sin egna bil, där man kan stanna när man vill eller prata med sin sambo.

Gillar inte alls tanken på att dela rum med någon okänd på sjukhuset.

Jag kanske verkar lite kräsen och känslig. Men eftersom jag hatar att vara inlagd på sjukhus, så blir dessa småsaker väldigt stora för mig.

Egentligen borde man tänka på Linneas bästa. Det är bäst för henne att få operationen gjord. Så hon slipper ha ont mer. Så hon får ett stabilare ben, som inte går av lika lätt. Ska försöka välja att tänka utifrån Linneas behov. Det är för henne jag gör det här. Det är för henne jag ska klara av det här.

Jag väljer att klara av det här

.

Känner mig totalt misslyckad som person.

• Jag lyckas inte gå ner i vikt. Har provat Herbalife. Men jag lyckas inte gå ner ett enda kg. Vet inte riktigt vad jag gör för fel. Så nu har jag lagt det åt sidan. Försöker räkna kcal istället. Lite omständigt, men det går hyffsat.
• Har inget tålamod när barnen är tjuriga och griniga. Det här med Linneas ben och deras allmänna trotsperiod tar musten ur mig. Jag tänder direkt och blir arg. 
• Jag engagerar mig inte i mina hundar. Vilket betyder att jag knappt går promenader med dom. Vill egentligen det. Men det blir inte av. Borde bada dom och träna lite lydnad med dom alt. uppletande i trädgården. Men det där är ännu en sak som aldrig blir av.

Känner mig även misslyckad för att jag inte lyckades få två friska barn. Det var länge sen jag kände så. Kan kanske beror på att denna veckan får vi gå och vänta på Linneas operation. Trodde att hon skulle opereras i morgon. Men det blev torsdag som först.
Just nu känns det så jobbigt med alla läkarbesök, all smärta för L och allt man får göra själv.
Det känns som att man lever som ensamstående emellanåt. Det var inte så här jag ville att det skulle bli och vara. Jag trodde inte att livet skulle bli så här när jag valde liven i magen och inte död. Ebba och Linnea är ändå det bästa som har hänt mig. Dom gav mig ett skäl till att kämpa. Kämpa mot allt det jobbiga. 

Men orkar inte ta tag i det jobbiga och jobba bort det. Så att allt blir bra igen. Det finns så mycket som ligger och förstör. Många misslyckanden, många besvikelser. 

Vet inte hur jag ska lösa detta. Vill gå och dra täcket över huvudet och glömma, slippa känna gråten i halsen, slippa höra ensamheten skrika i örat. Man kan vara ensam tillsammans med andra.