... låta mig opereras. Läs hela inlägget här.

...framtiden känns så ljus just nu. Allt kommer att bli så bra. Och jag känner att det kommer kanonbra. Kommer berätta mer om det längre fram när allt är spikat och klart. Men det kommer inte bara gynna mig, utan också tjejerna och en annan person också. Jag kommer inte att behöva dra hela lasset själv längre. Och bara det känns kanon.

Sitter här i soffan framför datorn och försöker vända in och ut på mig för att få till en bra komplettering till vårdbidraget. Det är så mycket som ska med och ingenting får glömmas. Allt som tjejerna inte klarar av ska ner på print. Det känns inte heller så kul, eftersom jag hela tiden försöker glädjas åt allt dom faktiskt klarar av. Men nu ska allt ner och dom ska så klart jämföras med en "frisk" 3½ åring. Det är ju så försäkringskassan gör när dom bedömmer vad som är avvikande från det normala. Och jag som jobbar hela tiden på att inte inte jämföra dom med andra. Men förvisso är det rätt bra terapi med. Att facea sanningen och ändå kunna glädjas åt dom för det dom faktiskt klarar av. Vilket är en del. Jag gläds oerhört av Ebbas återhämtning nu när armen har slutat göra ont. Glädjen i hennes ögon och viljan att vilja lära sig igen.

Ni skulle ha sett glädjen i Ebbas ögon när sjukgymnasten kom hem igår med hennes alldeles nya egna rullator. Tror det höjde hennes självförtroende något enormt. Nu ska bara energin stanna kvar så hon vill lära sig gå ordentligt med den. Har märkt på henne att hon jämför sig väldigt mycket med Linnea. Jag kan inte, bara Linnea har dagispersonalen sagt att hon har sagt till dom. Sånt gör ont i hjärtat på en. Igår när hon hade gått en liten sträcka med rullatorn. Sa jag till henne att hon var jätteduktig. Då svarar hon med att nej, jag är inte duktig. Trodde inte en 3½ åring kunde ha så dåligt självförtroende redan. Men jag tänker påminna henne varje dag, flera gånger om dagen att hon är en duktig tjej. Det gör så ont i hjärtat av att höra henne säga så om sig själv. En så liten tjej borde lyssna på sina föräldrar och lita på det dom säger. Så detta kommer att bli mitt största mission att få henne att tro på sig själv. Att oavsett vad hon klarar så är hon duktig.

Har hittat en så bra sida på nätet för mig som alltid har stegräknaren på mig. Men det finns ju en hel del aktiviteter där man inte kan använda den. Som t.ex när man cyklar eller simmar el. dyl. Har räknat steg rätt länge nu och så klart har ju målet att komma upp i 10000 steg om dagen varit aktuellt nästan från början. I vår ägo har vi en motionscykel som bara har stått uppe på kontoret den senaste tiden. Den är väl kanske 4 år gammal bara. Har inte velat cykla på den eftersom jag hela tiden har tänkt att den motionen syns ju inte på stegräknaren. Lite konstigt tänk, jag vet.

Men tack vare min snälla syrra som tipsade mig om en SIDA där man kan välja aktivitet och tid, och sen omvandlar den aktiviteten till steg. Fiffigt va?! Så nu varierar jag min dagliga träning mellan gåbandet och motionscykeln. Känns kul att kunna variera lite. Blir lite lätt enformigt annars. På förmiddagen har det oftast blivit gåbandet och på kvällen när tjejerna har lagt sig, går jag upp och sätter mig och cyklar. Skönt att få rensa huvudet lite i sin ensamhet. Både motion och meditation på samma gång.

Börjar tycka det är riktigt kul att motionera nu. Har aldrig varit någon hurtigbulle innan. Men nu är jag taggad och tycker faktiskt det kan vara lite "skönt" att träna. Det blir ju bara kontitionsträning. Men får väl försöka komma igång med styrka också framöver.

Är glad att jag har stegräknaren, den får mig att hålla igång och bli mer och mer motiverad att röra på mig och leva ett sundare liv. Men måste fortfarande ta tag i godisovanan. Försöker hålla mig till helgen, så mycket jag kan. Om jag kunde ha samma disiplin när det gäller godiset som jag har till träningen nu, skulle det vara perfekt.

Är det någon som känner igen sig?

Är så sugen på att börja med julbaket. Lussekatter och pepparkakor. Och så klart julgodiset. Men tror att julgodiset får nog vänta tills det har blivit december i alla fall. I helgen blir det nog till att baka lussekatter. Det går ju att frysa in dom.

Glögga har vi redan börjat med. Mysigt!

Börjar längta rejält efter julen nu. Den härliga stämningen och allt socialt umgänge man får. Det blir ju lite ensamt att sitta här hemma om dagarna när tjejerna är på dagis. Lite trist är det att inte ha några direkta vänner här. Men förhoppningsvis blir det kanske ändring på det när/om tjejerna börjar på dagis här i Fredriksdal.

Nu ska jag gå och mysa lite med tjejerna. På återseende.

Steg v. 43

mån 6592

tis 10215

ons 7865

tors 10142

fre 10060

Steg v.44

mån 6143

tis 10927

ons 11028

tors 10272

fre 6741

Nu börjar det arta sig. Men helgerna har inte alls varit så rörliga som jag velat. Har även missat att anteckna stegen eftersom klockan passerat tolv. Måste kolla i instruktionerna om hur man kan kolla föregående dags steg. Stegräknaren ska spara stegen i en veckas tid.

Nu sitter jag här igen och slösurfar. Sitter dessutom helt fel ergonomiskt. Framåtlutat med axlarna så högt man kan komma. Vilket resluterar i en total spänning i nacken, ryggen och så klart ont i huvudet med.  Helt perfekt!

Har ändå fått en hel del gjort mellan varven. Ringt samtal hit och dit. Bl.a ett till skattekontoret. Pengarna som vi fick dra av med hjälp av rotavdraget kommer nästa fredag. Gött! Nu är det ju dock bara 2000 spänn. Eller bara och bara. Det är ändå rätt mycket pengar. Hann nämligen betala in all restskatt innan rotavdraget hann räknas ut. Trodde inte att vi fick igenom det eftersom vi inte fick besked när det slutgiltiga beskedet om skatten kom. Men nu vet jag iaf att pengarna kommer. Helt plötsligt blev jag positiv och glad. Känner mig stark och har bra självförtroende.

Har även hunnit slänga i ett par maskiner tvätt, tagit hand om disken och plockat undan här hemma. Tog tag i ett välbehövligt projekt. Rensa papperslådan under micron. Där hamnar alla papper man inte vet vart man ska lägga. Måste införskaffa en pärm. Har varit apdålig på att sätta in viktiga papper.

Nu ska jag ta och stänga ner här och traska ner i källaren och hämta upp äpplena jag ska göra mos av. Har ju i alla fall en timma att slå ihjäl innan jag ska åka och hämta tjejerna. Kanske kan få dom att hjälpa till med resterande äpplen när dom kommit hem.

Idag känner jag mig sorgsen. Vet faktiskt inte riktigt varför. Kanske hinner känslorna ikapp mig. Känslorna jag har tryckt undan för allt jobbigt som händer just nu. Känner en hel del press på mig. Mycket står på spel. Ja, mycket och mycket kan väl ni känna då. För mig är det rätt mycket. Vet faktiskt inte hur jag ska gå vidare rent praktiskt om vi inte blir beviljade LSS. Visst överklaga kan jag. Men uppfyller vi inte kraven, så gör vi ju inte det. Och då får jag tänka om Big Time. Men har ju ett möte i morgon också. Rent ekonomiskt står det mer på spel där. Så mycket olika saker som ska tas upp. Mycket mer än mötet igår. Mötet igår var en baggis jämfört med det som är i morgon. Men jag vägrar ge upp och låta mig nedslås av min sorgsenhet. Kan väl tillägga att jag är en trött människa också. Kommer aldrig i säng när jag borde och sen upp tidigt med morgonpigga barn. Det är mycket tycker synd om mig själv känsla just nu. Vill inte behöva ränna på möten, besöka sjukhus (som jag hatar) och känna att det är jag som ska ansvara för att alla tider ska bokas in och se till så att allt funkar. Men istället kanske jag bara ska acceptera läget och inse att det är min plikt i livet. Det är det här jag är bra på. Det är det här jag måste göra.

En låt jag brukar lyssna på när jag sär sorgsen är denna. Den är så underbar.

Den borde ha vunnit melodifestivalen.