Jaha! Då var det dags. I början på nästa vecka är det troligtvis dags. Tycker att spiken börjar närma sig det yttre skiktet av skinnet nu.

Så på måndag ska jag ringa en läkare i Stockholm som planerar operationer. Troligtvis åker jag själv upp. Ted behöver jobba. Det känns rätt nervöst och konstigt. Men jag hoppas på att allt kommer att bli till det bästa.

Ska bara meddela att jag lever. Har inte skrivit på ett bra tag nu. Har varken haft tid och energi för det. Har tänkt många gånger att, det här borde jag skriva i bloggen. Men sen har det inte blivit av.

Nu i sommar har vi (familjen) gjort några små resor. Bl.a till High chaparral, visfestivalen och Mc-dagarna i Västervik, svärmor och Otto´s stuga i Habo. Hoppas även på att vi ska kunna komma iväg till Borås djurpark. Det hänger på vädret.

Linnea´s spikar HAR nu flyttat på sig. I början hade hon ont av det. Så då fick hon alvedon och ipren. Hon är svullen och man ser en vit prick på huden där spiken är innanför huden. När hon rör på benet ser man den vita pricken röra sig.

Vi upptäckte att en av spikarna hade flyttat på sig ett par dagar efter att läkaren (ortoped) som utför spikoperationer på OI-barn gått på semester. Han är den enda som är specialist på OI-barn. Vill/vågar inte låta någon annan operera mina barn. Läkaren är tillbaka från sin semester v.34

Eftersom Linnea inte har ont av spiken som är på rymmen, avvaktar vi med operation tills läkaren kommer tillbaka. Har även varit i kontakt med sjuksköterskor och en annan läkare som har samma tänk som jag.

Är det så att Linnea får ont av spiken, ska vi ringa upp till ALB igen. Då får vi åka dit "akut". Vilket innebär en akut operationstid.

Så nu går man och håller tummarna för att allt går bra fram tills läkaren kommer tillbaka.

Ska försöka fixa lite bilder på sommarens äventyr.

Ebba och Linnea har fått/köpt en cykelkärra för sina födelsedagspengar. Vi har varit ute på ett par rundor med den. En nackdel är att när man väl är framme, står man utan barnvagn. Det finns en cykelkärra som man lätt kan förvandla till en vagnsliknande kärra. Men den var lite för dyr i dagsläget.

Varför bollar vi alla klagomål fram och tillbaka. Men aldrig sätter oss ner och försöker komma på lösningar på problemen. Och alltid är allt som tagits upp under grälet, instoppat igen. Långt där inne i garderoben. Utan att blivit utrett.

Men jag känner mig stark nu att våga/vilja säga vad jag tycker och tänker utan att känna skuld och ånger. Orka fullfölja krälet utan att gå ut eller bara bli en människa med blöta kinder. Känna att oavsett vad som sägs att saker och ting inte bara beror på mig. Vi är två. Två som ska lösa detta, två som har barn ihop, två som lever tillsammans och först och främst två som älskar varandra.

Alla våra problem är bara småsten, småsten som kan bli berg om det inte reds ut. Varför är det så svårt att kompromissa? Vad är problemet? Varför är vi inte på samma plan? Varför tänker vi så olika? Det finns många varför och frågetecken. Men aldrig några därför och utropstecken.

Varför kan vi inte sätta oss ner efter ett gräl och prata, säga vad som är fel och varför man agerar på vissa sätt. Allt skulle bli så enkelt då. Så mycket gladare och trevligare.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Men det är jobbigt när det känns som att det ska gå itu ibland.

Linnea vaknade med ett skrik vid 03.40 i natt. Vet inte om hon hade drömt något eller om hon kanske hade ont i benet. Svårt att veta med så små barn. Eftersom Linnea skrek så dant, vaknade även Ebba. La in båda tjejerna i vår säng. Först fick dom lite välling. Eftersom dom inte kan koppla av i vår säng, gav jag upp vid fem. Då fick dom ligga i sina egna sängar.

När jag vaknade vid halv åtta. Hade jag världens huvudvärk. Så dagen började inte så bra.

Sambon åkte iväg i morse vid 5 till Nynäshamn för att jobba. Kommer hem i natt någon gång.

Efter tjejerna fått frukost, slängde jag dom i badet. Fick tömma ut vattnet en gång pga en liten olycka. Sen var det fullt ös igen fram till tjejernas middagslur på två timmar. Passade då på att titta lite på tv och prata i telefon och sitta vid datorn. Kanske borde ha sovit lite. Men kände inte för det just då.

Vid tre drog tjejerna och jag ett bullbak. Kanske lite väl extremt. Men tänkte att bullar är goda och tjejerna behövde bli sysselsatta.

Bilder från bullbaket kommer senare.

Båda tjejerna kavlade lite, rullade lite och skar i degen. Hjälpte till att ösa i ingredienserna i bunken och sätta ut formar på plåten. Med olika bra resultat. Tror dom tyckte det var rätt roligt ändå.

Båda tjejerna fick göra varsin bulle som gräddades. Vi får väl se vad dom tycker om resultatet.

Efter lite gnäll och middag, tog vi vagnen och gick bort till moster Carro. Först gick vi en lagom runda, innan det var dags för oss alla att gå hem till oss. Farbror Ola jobbar till 6 i morgon bitti, så hon var också själv hemma. Så då passade vi på att umgås lite.

Läggningen gick hyffsat. Efter lite hysteri och påbörjan till kräkning från Linnea, lugnade hon ner sig och drack vällingen. Fattar inte varför hon ska bli så upprörd. Fick lite senare sätta mig inne hos E och L och läsa en bok. Efter det sen så somnade dom. Kul att dom uppskattar bokläsning.

Ska ta hand om disken och sen gå och lägga mig. En ny dag i morgon med nya utmaningar.

Hoppas bara att Linnea har en bättre dag i morgon. Annars får jag krupp.

Här hemma har vi för en gång skull diskuterat problem. Det händer inte så ofta. Undviker det helst. Tyvärr är jag konflikträdd. Men ikväll gick det lugnt till och jag fick sagt det jag ville säga.

Denna gången handlade det bl.a. om mitt vindsprojekt som egentligen är ett vår, höst eller vinterprojekt. Som att jag inte skulle veta det eller. Men eftersom det har pratats länge om att det borde göras. Tänkte jag att då passar jag på och gör det innan "semestern". Men det var tydligen inte rätt tidpunkt. För han tror nämligen inte att jag kommer att plocka tillbaka sakerna i tid som jag har lovat.

Sen handlade det även om saker som slängs ner för källartrappan. Jag har kastat ner kartonger och presentpapper som sambon eldar i pannan. Han kastar ner tvätt, kartonger och arbetskläder/skor. Att han kastar ner saker där var tydligen helt okej, för han bär faktiskt bort sakerna efter sig (ibland enligt mig). Jag kastar sällan ner saker där. Men jag bär tydligen aldrig bort sakerna dit dom ska. Så det var helt fel av mig att kasta ner det där. Medan för honom var det helt okej.

Den sista saken det också handlade om var vårt sovrum. Det är litet och det är lagom att sängen och garderoberna får plats där. Han envisas med att kasta smutsvätt på golvet. Jag som tar hand om tvätten har bett honom gång på gång att lägga det i tvättkorgen, eftersom det underlättar. Dessutom brukar det stå en kasse med ytterkläder vid hans sida varannan helg, som jag tycker hör hemma i hallgarderoben eller i klädkammaren. Men nä det gick inte eftersom den inte tar så stor plats, så fick den gärna stå där. Just nu står där två tvättkorgar på varandra med ren tvätt i. Som han anser tar betydligt mycket mer plats än kassen.

Allt detta är bara skitproblem som enkelt borde gå att fixa till. Kompromissa!!! Men inte hos oss. Envis som synden är han och han tänker minsann inte ge med sig eller erkänna att han har fel.

Han har rätt, jag har fel. That´s it!

Hur löser man sånna här bagateller med en som inte kan kompromissa eller erkänna att hans påståenden är åt skogen? Han leder, jag följer...

Ni kanske förstår nu varför jag inte orkar göra något vettigt här hemma. Ingenting är bra nog.

Nej, oron tar aldrig slut. Trodde det skulle bli en lätt match denna gången. Men är mer orolig denna gången än vad jag var förra gången det blev operation.

När Ebba opererades om efter att spikarna hade stuckit iväg kände man lättnad över att det blev av rätt så snart. Men man mådde skit eftersom han valde att hon skulle gipsas. Allt blev så krångligt. Så omständigt.

Nu när Linnea opererades i maj, gick allt som på räls. Hon rörde sig bra och blev pigg och rejsade på som vanligt trots vadden. Lite för mycket kanske.

Sen fick vi röntga henne pga en svullnad vid ärret på rumpan. Blev alldeles kall i kroppen. Tänkte att nu går hela sommaren åt skogen. Linnea kommer inte kunna bada eller leka i sandlådan.

Fick sen ett brev av "vår" läkare i Jönköping. Han skrev att spikarna inte var på glid. Dagen efter ringde ortopeden från Stockholm och sa att 2 spikar hade flyttat sig 1cm och den tredje några mm. Han slog undan fötterna på mig.

Detta har jag ju redan skrivit om. Så nu till oron istället.

Jag går hela tiden och oroar mig för att spikarna ska flytta på sig lite till. Det betyder att det blir en ny op. Blää!

Det är nu 6 veckor sen hon opererades. Ingen vet när spikarna flyttade på sig. Därför kan dom heller inte säga när spikarna har vuxit fast i brosket. Det om något är frustrerande. Att inte kunna få svar på sina frågor. Frågor som är viktiga för mig. För att jag ska kunna vara lugn. Slippa oron. Få njuta av tjejerna och leka med dom utan att behöva titta på Linnea och undra om hon har ont när hon gnäller.

Slippa känna tvånget att känna på hennes ben för att försäkra mig om att allt verkar bra. Slippa bli kall i kroppen när jag tycker det känns konstigt.

Men Linnea reagerar inte alls när jag trycker och känner. Inte heller när hon hasar på rumpan på golvet. Eller ställer sig upp.

Då borde ju allt vara i sin ordning och spikarna sitter där dom ska nu. Men det räcker inte för att jag ska vara lugn.

När försvinner oron och jag kan pusta ut att hela sommaren kommer att bli rolig för Linnea. Hon som älskar att bada i sjön. Sommaren är rolig nu. Men tänk om hon blir gipsad pga spikarna. Man kan aldrig förutse när det blir ett nytt benbrott. Men en omoperation vill jag inte ha i kalendern i sommar.