Efter lunch blir jag hämtad av sambons kusin för att åka till Hoks naturcamping. Det ska bli så mysigt att först få gå en lång promenad med trevligt sällskap (människor och hundar) i skogen och sen få sätta sig i en varm stuga och få pyssla med min nya hobby scrapbooking.

Denna gången får vi dessutom göra från vilka kort vi vill. Förra gången skulle vi göra en tavla eller en sida m kort på våra hundar. Visserligen gjorde jag två sidor i tjejerna dåvarande album. Blev inte speciellt nöjd för övrigt. Hade redan satt dit korten, så det blev jättesvårt att få till dekorationerna.

Men nu har jag skaffat ett nytt album och börjat scrappa i det. Det bästa är att kunna bygga allt från noll och få det (förhoppningsvis) precis som man vill ha det. Vi kommer att ha massor av papper att välja på och vi får även använda oss av sambons kusins material, som dekorationer, bokstäver, mallar och stämplar.

Men det bästa av allt. Jag kommer att få EGEN TID. Tid utan barnen. Det är nog det som ska bli det bästa.

Givetvis älskar jag mina barn. Men man blir trött på att umgås med dom jämt. Var jag än går är alltid barnen med. Förutom idag.

Blir inte så mycket till inlägg nu för tiden. Det beror mest på att jag är sjuk och har sjuka barn hemma.

Linnea skadade sin arm på något sätt igår. Vi vet inte om hon har fått en spricka, brytit den eller bara slått i den hårt så hon fått en liten blödning i den. Men området där hon verkar ha ont är precis ovanför armhålan.

Var inte inne i deras rum när det hände. Så jag vet inte riktigt vad hon gjorde som kan ha orsakat det.

Hon använder armen lite mindre och sträcker inte ut den i rakt läge så ofta. Men däremot använder hon den när hon hasar runt på golvet och även när hon ställer sig upp mot saker. Ibland gnäller hon till lite. Men ibland säger hon ingenting.

Så länge vi inte behöver ge alvedon annat när hon ska sova för natten eller att hon börjar använda armen mindre, behöver vi inte åka in med henne.

Vilket känns skönt, eftersom jag är rädd för mina barns säkerhet inne på röntgen i Jönköping. Sist vi röntgade Ebba där lyfte röntgenpersonalen henne i det benet som var brutet. Efter ett antal bändningar och lyft med tillsägelser från mitt håll efter varje gång. Blev jag riktigt förbannad.

Dessutom försökte dom tvinga oss att stanna kvar på akuten. Fast vi vet att dom ändå inte kan göra något där. Vi åkte hem, trots protester från deras håll.

Har pratat med en sjuksköterska på ALB. Hon tyckte vi skulle ringa en chef på röntgen i Jönköping och säga som det var och att jag gärna inte vill åka dit och att jag är rädd för mina barns säkerhet.

Någon måtta får det lov att vara.

Sen efter operation och lång gipsning har Ebba blivit rädd för att ha vanliga byxor på sig. Kan alltså bara använda byxor m knappar i grenet. Vi har bara kunnat dra byxorna över huvudet på henne, fast alla knappar var uppknäppta. Lite omständigt och bökigt. För oss är det ett mentalt jobbigt bekymmer att inte kunna ta på henne vanliga byxor. Hade man haft friska barn hade man inte ens reklekterat över ett sånt här problem. Man tar allt för givet.

Men förut skulle jag byta blöja på henne och tänkte då passa på att åtminstone öva lite på påbörja en påklädning av vanliga byxor. Mest för att ta bort rädslan för att det skulle kunna göra ont. Började lite lätt med att dra på byxorna på höger ben. Pratade med henne och försökte distrahera henne med tops i sin förpackning. Det är alltid spännande att leka med sånt man inte får ha annars. Hon blev lite orolig och gnällde. Pratade med henne och berömde henne att hon var duktig. När hon hade slappnat av och lugnat ner sig. Så passade jag på att försiktigt lirka på byxbenet på vänster ben och sen dra byxorna försiktigt upp på lårbenen för att sen ta på dom hela vägen upp. Hon sa inte ett knyst. 

För er andra är inte detta något speciellt men för mig och Ebba är detta en stor grej. Ett steg närmare en ny inskolning på dagis.

Vilken bedrift Ebba!!!  

Igår när vi var hemma hos moster Carro och farbror Ola, ställde sig Linnea upp mot deras leksaksback som jag har släpat dit. Det är väl inget konstigt med det egentligen. På backen finns det fyra hjul under den. Så kort och gott börjar hon traska iväg med backen framför sig. Allt som allt gick hon tre vändor i deras vardagsrum. Fram och tillbaka.

Eftersom hennes smalben är lite krökt i en båge framåt, ovanför vristen, så har hon tidigare gått på tårna (mest i gåstolen). Men nu traskade hon på med båda fötterna helt i golvet. Någon gång ibland gick hon på främre delen av vänstra foten. Tror det beror på att hennes högra lårben är lite längre än det vänstra. Det blev lite längre efter ett benbrott när hon låg i magen.

För ca 1 år sen trodde jag att detta som nu Linnea har lyckats med inte var möjligt. Trodde jag skulle få två barn som inte skulle klara något. Inte kunna leka som "normala" barn. Aldrig lära sig att gå, bara sitta i rullstol hela tiden. Men nu har Linnea bevisat, att jag är minsann som vem som helst och tänker utvecklas och lära mig gå.

Blev lite tårögd när jag stod där och såg när hon strosade fram över syrrans vardagsrumsgolv.

Linnea slutar aldrig att förvåna mig.

Hon är inte längre rädd när man lyfter på benen på henne. Jag lyfter alltså inte henne i benen, utan lyfter upp benen när jag ska dra ner bodyn eller ta på strumporna.

I morse låg hon i min säng och hade båda benen sträckt rakt upp mot taket. Hon blev så glad när jag berömde henne och hejade på henne. Det går mycket lättare att sätta i henne i matstolen. Säger man åt henne att sträcka på benen. Så sträcker hon ut dom så man kan få ner dom i hålen. Hon tycker det är roligt och mysigt att sitta och pilla och få äta själv. Innan var vi tvungna att mata henne, eftersom hon då bara kunde sitta i babysittern.

Fick låna en stor boll av sjukgymnasten igår till Ebba. Fick som råd att sätta henne på den och gunga fram och tillbaka och även studsa lite på den. När jag satte henne på den, så sträckte hon ut sina ben och började först gunga lite fram och tillbaka på den. När jag märkte att hon tyckte det var roligt och inte var rädd, fick hon börja gunga lite upp och ner också. Efter en liten stund övergick gungandet till skutt och Ebbas skratt blev ljudligare och mer glädjefyllt. La henne på rygg på den röda mattan, träningsmattan. Hon fick själv dra sig upp till sittande med hjälp av ett av mina fingar i hennes händer.  När hon kommit upp ordentligt, sträckte hon ut båda benen riktigt bra. Hon var lite övermodig med, för hon släppte först ena mitt finger och fick sen för sig att hon skulle släppa andra fingret med. Hon satt väl ett ytte pytte stund själv. Eftersom hon är lite rädd av sig, var jag snabbt där och hade en hand bakom ryggen. Det är lite onödigt att hon blir rädd igen nu när hon börjar komma tillbaka till sitt rätta jag igen.

Har fått några olika träningsmoment av sjukgymnasten som vi ska utöva några ggr per dag. Bl.a sträcka ut knälederna, både i sittande och liggande. Tänja lite på höftlederna, föra ihop benen/låren, i famnen, i sittande och i magläge (på bollen)

Vi ska även träna lite på balansen. Det blir nog bäst på den röda mattan och på bollen. I sista hand blir det träning på magen. Försöka få henne att vilja börja åla igen. Men då kan vi inte använda mattan, för materialet som mattan är gjort av, gör så att det blir jobbigare att ta sig fram. Näst intill omöjligt. T.o.m Linnea har svårt att ta sig fram på den.

Så nu är det träna, träna, träna som gäller för unga damen.

... så här blev det. Skulle nog ha velat tagit mer på längden. Men håret blev rejält urklippt i alla fall. Nästa projekt är att färga håret mörk brunt.

Går omkring och känner mig ledsen och gråtfärdig nästan hela tiden. Har kännt så här i några dagar nu. Det är så otroligt jobbigt. Känner bara att jag vill komma hemifrån och bara få vara Katarina. Inte mamma hela jävla tiden. Inte behöva känna stressen över att komma hem så fort som möjligt för att sambon tycker det. Få sätta mig på ett fik och läsa en bok, drömma mig bort i några timmar. Eller ha en kväll med tjejkompisarna, få dricka lite kaffe och skvallra. Det sistnämnda är inte ens genomförbart, då jag inte har några kompisar här i Nässjö. Vi har bara halva släkten här. Dom flesta umgås man inte direkt med. Inte själv i alla fall. Saknar verkligen mina kompisar i Västervik. Innan jag blev sambo och fick barn, umgicks man rätt flitigt med tjejkompisarna. Man ringdes och fem min senare satt man i deras kök m en kopp kaffe. Saknar verkligen dom tiderna. Blir riktigt sorgen när jag tänker på hur socialt liv man hade. Men då saknade man en familj istället. Det ultimata är givetvis att ha både vänner och familj. Men jag bytte mina vänner mot en familj. En viktig del av mitt liv är bortvalt, och trodde väl inte att vännerna skulle ha kommit att betytt så mycket som dom faktiskt gör.

Jag har tappat bort mig själv och den sociala människa jag faktiskt var. Men skulle mina vänner få utala sig om hur jag är som människa, skulle dom nog säga att jag var lite av en enstöring periodvis.

Det enda sociala jag har med mina vänner, är via sms i dagsläget. Visst ses man någon enstaka gång per år. Men det är mest via sms man hörs av. Sambon är riktigt duktig på att kommentera att man sitter och smsar mycket. Blir så jävla trött på att alltid gå och undra över om man ska få en kommentar när man gör olika saker. Säger bara blääääää!!!

Min personlighet sjunker längre och längre ner mot avgrunden. Vill komma upp till ytan och blomma ut igen. Få vara den jag egentligen är och vill vara.

Frågan är nu hur det ska gå till.

Det här är utgångsläget:

Är hemma m Ebba pga att hon inte kan vara på dagis efter operationer och 4½ vecka i gips. Nu återstår rehabiliteringen, för att få tillbaka musklerna igen.

Har varit hemma m henne sen i början av december. Kommer troligtvis vara hemma till mitten av mars.

Linnea är på dagis till efter middagsluren. Eftermiddagarna är värst. Halvtrötta och svårstimulerade barn, som gnäller och vill ha massor med uppmärksamhet. Men så har väl de flesta småbarnsföräldrar det.

Men när eftermiddagen kommer, kommer paniken mer och mer krypande i kroppen, min energi är totalt borta och jag tycker bara det är allmänt jobbigt att ta hand om tjejerna.

Finns det någon där ute dom har några tips på hur jag ska få eftermiddagarna att bli roligare och mindre jobbiga?

Det är inte ofta man kommer hemifrån för att få göra något för sin egen skull. När jag går på stan är barnen med, handlar jag, då är barnen med. Hur ofta åker inte sambon iväg utan barn för att göra något. Tänk om jag också kan få göra det ibland.

Jag har tänkt att börja scrappa, har köpt hem material. Men vill helt enkelt inte ta fram det, just för att sambon ska komma och fälla någon tråkig kommentar när man ska till att börja scrappa.

Undrar ibland vad han tycker om hos mig, eftersom han nästan dagligen klagar på saker jag gör eller snarare på saker jag inte gör. Vad gör han själv då??? 

...nästan så det knakar. Alla tre har passerat sin födelsevikt. Vi vägde dom igår kväll. Vi har vägt dom på kvällarna varje gång sen dom föddes.

Jalapeno vägde 108 g när han föddes, nu väger han 112g. Wasabi vägde 104g när hon föddes, nu väger hon 109g. Och lilla "mini" PiriPiri vägde 87g och väger nu 89g. Känns skönt att dom verkar få i sig tillräckligt med mat. Vi har även sett att ungarna ätit pellets och grönsaker själva. Tror att hö var det första dom provade på. Bäbisarna är så mysiga att hålla. Man kan sitta i flera timmar och bara titta på dom när dom springer omkring bland dom andra honorna. Det verkar som att stämningen blivit bättre i flocken. Det är inte lika bitchit och argsint. Angel och Emmy kanske har accepterat läget, att deras flockledare Pixla har ungar som hon måste bry sig om.

Nu återstår det bara att se om Windex har gjort Angel och Emmy dräktiga också. Än så länge tycker jag inte att man kan se att dom skulle kunna bära på ungar. Men å andra sidan trodde vi att det var ett par veckor kvar för Pixla, innan ungarna skulle komma. Två dagar senare föddes dom. Det kan ju vara så att dom har en unge i magen och att det inte direkt syns. Andra uppfödare har blivit ganska förvånade när dom har hittat en nyfödd unge i buren när dom kommit in i rummet. Så vi får väl helt enkelt avvakta och se vad som händer.

Ska gå in och kika på svenska marsvinsföreningens hemsida om hur man registrerar ungarna. Det är så vi vill ha det.

Dom som är till salu är Jalapeno och Piri Piri. Det kommer nog att bli så att vi behåller Wasabi.

Väntar även på mail från en annan uppfödare ang. lite frågor om färgsättning på ungarna.

Nu ska jag titta till Ebba. På återseende...