Varför bollar vi alla klagomål fram och tillbaka. Men aldrig sätter oss ner och försöker komma på lösningar på problemen. Och alltid är allt som tagits upp under grälet, instoppat igen. Långt där inne i garderoben. Utan att blivit utrett.

Men jag känner mig stark nu att våga/vilja säga vad jag tycker och tänker utan att känna skuld och ånger. Orka fullfölja krälet utan att gå ut eller bara bli en människa med blöta kinder. Känna att oavsett vad som sägs att saker och ting inte bara beror på mig. Vi är två. Två som ska lösa detta, två som har barn ihop, två som lever tillsammans och först och främst två som älskar varandra.

Alla våra problem är bara småsten, småsten som kan bli berg om det inte reds ut. Varför är det så svårt att kompromissa? Vad är problemet? Varför är vi inte på samma plan? Varför tänker vi så olika? Det finns många varför och frågetecken. Men aldrig några därför och utropstecken.

Varför kan vi inte sätta oss ner efter ett gräl och prata, säga vad som är fel och varför man agerar på vissa sätt. Allt skulle bli så enkelt då. Så mycket gladare och trevligare.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta. Men det är jobbigt när det känns som att det ska gå itu ibland.