Känner mig totalt misslyckad som person.

• Jag lyckas inte gå ner i vikt. Har provat Herbalife. Men jag lyckas inte gå ner ett enda kg. Vet inte riktigt vad jag gör för fel. Så nu har jag lagt det åt sidan. Försöker räkna kcal istället. Lite omständigt, men det går hyffsat.
• Har inget tålamod när barnen är tjuriga och griniga. Det här med Linneas ben och deras allmänna trotsperiod tar musten ur mig. Jag tänder direkt och blir arg. 
• Jag engagerar mig inte i mina hundar. Vilket betyder att jag knappt går promenader med dom. Vill egentligen det. Men det blir inte av. Borde bada dom och träna lite lydnad med dom alt. uppletande i trädgården. Men det där är ännu en sak som aldrig blir av.

Känner mig även misslyckad för att jag inte lyckades få två friska barn. Det var länge sen jag kände så. Kan kanske beror på att denna veckan får vi gå och vänta på Linneas operation. Trodde att hon skulle opereras i morgon. Men det blev torsdag som först.
Just nu känns det så jobbigt med alla läkarbesök, all smärta för L och allt man får göra själv.
Det känns som att man lever som ensamstående emellanåt. Det var inte så här jag ville att det skulle bli och vara. Jag trodde inte att livet skulle bli så här när jag valde liven i magen och inte död. Ebba och Linnea är ändå det bästa som har hänt mig. Dom gav mig ett skäl till att kämpa. Kämpa mot allt det jobbiga. 

Men orkar inte ta tag i det jobbiga och jobba bort det. Så att allt blir bra igen. Det finns så mycket som ligger och förstör. Många misslyckanden, många besvikelser. 

Vet inte hur jag ska lösa detta. Vill gå och dra täcket över huvudet och glömma, slippa känna gråten i halsen, slippa höra ensamheten skrika i örat. Man kan vara ensam tillsammans med andra.