Till intresserad läsare:

Försöker tänka tillbaka och kan nog säga att det ungefär är lika vad det gäller benbrott hos tjejerna.

Kanske att Ebba har brutit sig fler gånger. Tror det beror mest på att Linnea är igång mer och stärker sitt skelett och bygger muskler. Ebba är mer stilla och sitter och pysslar med leksakerna inne på sitt rum.

Men tycker ändå att vi har varit väldigt skonade från benbrott under en ganska lång tid.

Till läsare av din blogg:

Väldigt kul att höra att du läser min blogg regelbundet. Var rädd för att ingen ville läsa om mitt livsöde.

Det är många som säger att man tänker sunt och är stark. Men inombords känner jag mig inte så stark alltid. Men har valt att vara stark för mina barns skull. Dom behöver mig. Oftast tänker man inte på det. Man gräver ner sig och stänger in sig i sina egna tankar. Och tycker allt är så jobbigt. Det kommer lite i perioder.

Både jag och min sambo har bestämt att det inte blir fler barn. Dels för att han har två barn sen innan och dels för att jag tycker att jag drar det största lasset själv med tjejerna. Jag pallar nog inte ett barn till. Dessutom var min graviditet ganska traumatisk och tiden efter förlossningen.

Tycker det är riktigt kul att läsare kommenterar mina inlägg. Fortsätt gärna med det.

/ Katarina

Känner mig totalt focuserad på uppgiften som jag ska utföra i morgon och ett par dagar framåt.

I mitt huvud cirkulerar allt som kommer att ske under dagarna i Stockholm. Har ju varit med några gånger förut. Det känns tryggt. Har även pratat med sambon om Stockholmsresan.

Det enda orosmolnet nu, är hur vi ska ta och dit och hem. Har ju ingen aning om när Linnea är redo att klara sig utan smärtlindring. Jag hoppas ju givetvis på att vi ska kunna åka hem på fredag em. Men ställer in mig på lördag fm.

Väntar på svar från Ryhov om dom har fixat någon sjukresa åt mig. Men hur ska jag lösa hemresan. Känns inte så där latjo att inte veta hur man kommer hem och när.

Men det löser sig nog på vägen. Lägger inte så stor vikt vid just det.

Nu ska jag ta och ringa och se om dom har fixat någon resa till oss.

På återseende!

Känner att jag inte är världens roligaste sällskap just nu. Är arg och vresig och tappar tålamodet väldigt snabbt. Går i min egen lilla bubbla som ingen får ta hål på.

Jag mår helt klart inte tipp topp. Men har länge sagt att nästa gång någon behöver opereras, åker jag själv. Men nu när man väl är här, så nära en operation. Är jag inte så övertygad längre om att jag vill åka själv.

Det jag är mest oroad för, är om jag klarar av den psykiska pressen som är när man är i Stockholm och inlagda på sjukhuset.

Är inte så orolig över själva operationen. Utan det mesta runt omkring. Duschningarna innan med hibiskrub som brukar skrikas igenom. Trots att själva duschningen i sig funkar som hemma. Sen är det nålsättningen. Funkar egentligen på samma sätt som vid medicineringen i Jönköping. Men den brukar också skrikas igenom. Även fast jag vet att det inte är någon större fara med Linnea när hon ska duschas och få nålen, så känns det ändå i hjärtat och det gör ont att höra henne skrika så.

För övrigt gillar jag inte alls att vara på sjukhus.

En annan oro jag har är hur det funkar med resan upp och ner. Jag förmodar att jag ska åka sjukresa dit och hem. Taxi typ. Inte alls som att åka med sin egna bil, där man kan stanna när man vill eller prata med sin sambo.

Gillar inte alls tanken på att dela rum med någon okänd på sjukhuset.

Jag kanske verkar lite kräsen och känslig. Men eftersom jag hatar att vara inlagd på sjukhus, så blir dessa småsaker väldigt stora för mig.

Egentligen borde man tänka på Linneas bästa. Det är bäst för henne att få operationen gjord. Så hon slipper ha ont mer. Så hon får ett stabilare ben, som inte går av lika lätt. Ska försöka välja att tänka utifrån Linneas behov. Det är för henne jag gör det här. Det är för henne jag ska klara av det här.

Jag väljer att klara av det här

.