Idag efter lunch åkte vi, hela familjen till Lövhults pulkabacke. Det ligger straxt utanför Nässjö. Skoj hade vi. Men det var jobbigt att dra den tunga snowracern uppför hela den långa backen. Inte för oss vuxna kanske. Men skam den som ger sig. Ebba och Linnea drog jag först runt lite på nedanför backen. Så pappan kunde åka lite med dom andra. Backen var ganska flack lutning på den sista biten. Så det passade perfekt till tjejerna. Man kunde gå upp en bit utan att det blev allt för snabb fart för dom. Vill inte riskera att dom välter i onödan. Inte för att jag tror att dom egentligen skulle bryta sig eftersom dom sitter fastspända också. Men dom har vält några gånger vid andra tillfällen och sen inte velat åka pulka mer den dagen.

Så himla skoj att äntligen få komma iväg och göra något utanför hemmet. Mer sånt tack! Den senaste månaden har det ju varit gips, vattkoppar och massa förkylning. Men nu är vi på banan igen.

I morgon ska vi åka till Sävsjö simhall och bada lite. Det ska bli riktigt skoj. Ebba och Linnea klarar nästan precis att "simma" själva med armringarna. Bra att dom får lära sig sånt på dagis i rehabbassängen. Får se vad dom tycker om att bada i en lite kallare och större bassäng i morgon.

Återkommer med hur det gick i morgon kväll.

Hela kroppen skakade när jag läste av graviditetstestet 1:a november 2006. Känns så länge sen nu. Över tre år sen nu. Hjärtat slog volter när jag såg att det visade positivt. Sambon hade redan förstått att jag var gravid innan jag ens han säga det.

Lite illamående var jag allt den första tiden. Men inte speciellt jobbigt. Hade ständig "mens" värk. Trodde då att jag var på väg att få mens till en början. Missfall fanns med i tankarna väldigt ofta också. Men insåg att det var växtvärk i livmodern.

En orolig tid. Och väldigt omtumlande.

När jag kommit till v.10 kunde jag inte längre ha mina byxor knäppta. Tänkte nog inte så mycket på det. Mer än att jag inte hade lust att köpa mammabyxor, eftersom v.12 är den magiska gränsen för missfall. Vet att min storasyster så här i efterhand har sagt att hon misstänkte tvillingar eftersom jag blev så stor så fort. Allt fortlöpte och magen blev större och större. Fast inte överdrivet stor.

I vecka 18 var vi på ultraljud i Motala. Kommer ihåg att jag sa till min sambo när vi gick från parkeringen. Det skulle inte förvåna mig om det är något som var fel. Inte konstigt att man är pessimist. Väl inne hos BM var det nervöst. Barnmorskan sa inte så mycket och man fick dra ur henne vad det var hon såg. Sambon fick fråga henne om det var två huvuden på dataskärmen. Vilket det var också. Vilken känsla det var att få reda på det. Vi hade pratat ganska mycket om tvillingar innan. Det kom ändå inte direkt som någon överraskning.

Men nu kommer vi till det jobbiga. Först trodde BM att dom låg i samma fostersäck. Vilket kunde innebära twin to twin syndrom. Vilket innebär att den ena tvillingen tar från den andra. Vilket innebär att en ofta dör i magen. En annan sak hon var orolig för att dom kanske satt ihop någonstans. När hon sen till slut såg att dom låg i var sin säck, kände man sig lite lugnare. Men bara väldigt lite lugnare. När hon sen mätte fostren upptäckte hon att lårbenen var kortare än normalt. Detta var en torsdag eftermiddag vi var på ultraljud. Hon kunde givetvis inte säga något mer än att det var någon form av avvikelse. Tror ändå hon sa för mycket. För hon sa att det kunde vara någon kromosomavvikelse. Inga läkare fanns att få tag på. Fixade en tid själv i Linköping på US där på måndagen. För Motala hade ingen för än tidigast tisdagen tror jag.

Den helgen mellan ultraljuden grät jag mig igenom. Samma kväll som ultraljudet i Motala, skulle jag ringa till min syster som fyllde år samma dag. Tror jag grät mig igenom det samtalet. Tror hon grät en del med.

Skickade iväg en del sms till kompisar. Det stod väl något sånt här. Det var tvillingar i magen. Men det är något fel på dom. Usch vad hemskt det var. Först glädjen att vara gravid. Sen sorgen att veta att båda barnen i magen inte var friska. Och dessutom inte veta vad det var som var fel. Det gick väldigt många tankar om abort. Men det kändes inte helt rätt heller. Skäms inte för att berätta att abort fanns med i tankarna under flera veckor.

Läkaren som utförde ultraljudet i Lkpg bröt på danska. Minns inte vad han hette. Men vi träffade hon ganska många gånger. Var annan, var tredje vecka fram till ett par veckor innan förlossningen. 

Han tittade på fostren väldigt noggrant. Han kunde se att lårbenen och överarmarna var kortare än normalt. Vad innebär det då, tänkte jag. En lättnad var att han berättade att allt såg normalt ut i huvudet på båda. Då försvann mer och mer tankarna på abort. Dessutom hade dom i magen förvandlats till två individer inuti mig.

Vi, jag och sambon resonerade så här. Så länge dom är med i matchen och kan gå i vanlig skola, så avbryter vi inte graviditeten. Det finns ju ändå inga garantier på att barnen är friska när dom kommer ut. Det kan hända så mycket på vägen. Tänkte nog ganska självviskt då också. Välja bort barn som inte är friska i huvudet. Men det kändes väldigt rätt då.

Inför varje ultraljud mådde jag jättedåligt. Ville absolut inte åka till Linköping. Sen när vi fick reda på att lårbenen var ännu kortare än innan i förhållande med resten av kroppen, gjorde ju knappast saken bättre. Det började med tre veckor efter och slutade med uppåt tolv tretton veckor efter. Dagarna efter varje ultraljud var lika hemska som dagarna innan. Om inte värre. Vetskapen om att ens barn inte växer som dom ska inne i magen.

Läkaren sa att han trodde att dom hade någon form av kortväxthet. Men han visste inte vilken eftersom det fanns uppåt två hundra olika syndrom. Han sa även till oss när tjejernas lårben låg ca sju veckor efter i tillväxt, att det stannar nog upp nu och inte sackar efter mer. Falsk trygghet skulle jag vilja säga. Hur dåligt mådde man inte när det upptäcktes vid ultraljudet efter att skillnaden var ännu större.

Det konstiga med alltihop är att vi ALDRIG blev erbjudna någon form av kurator samtal eller psykologsamtal via MVC. Orkade och vågade inte ta tag i det själv då. Ville inte rota i det för jag trodde att jag skulle må ännu sämre än jag redan gjorde. Tycker att alla som har varit på ultraljud där det har visats att det är någon form av avvikelse ska få en remiss att få gå och prata med någon. Sen vad man gör med remissen är upp till en själv. Men tiden efter förlossningen kanske inte hade varit lika traumatisk för mig då, om jag hade fått gå och prata med någon redan under graviditeten.

Dom vanliga besöken hos BM i Mjölby löpte på som vanligt. Fick gå på tappkontroller. Eftersom tvillinggraviditeter räknas som riskgraviditet. Jobbade till v.23 BM ville igentligen ha sjukskrivit mig i v.20 Men eftersom jag inte hade några besvär och allt såg bra ut, vägrade jag en sjukskrivning.

Under graviditeten hade jag varken foglossning eller några direkt onda värkar. Sammandragningar mot slutet av graviditeten hade jag. Men det har nog dom flesta. Ont i ryggen hade jag som tusan. Det började bli tungt runt v. 30.

Focuserade mer och mer på förlossningen och mindre och mindre på att dom var kortväxta. Den sista tiden låg jag mest i den svala skinnsoffan och tittade på film eller olika tvserier. Försökte äta en massa ananas, gunga och gå ut och gå med hundarna, för att få förlossningen att komma igång. Men ingenting funkade. Tjejerna trivdes bra inne i magen.

Morgonen efter midsommarafton 2007 åkte vi in till Linköping för igångsättning. då var jag i vecka 38+0. Var inte direkt nervös. Mer focuserad. Var inte ett dugg nervös på midsommarafton som vi "firade" med svärmor och man samt sambons bröder med familjer. Jag hade ju ett datum och en tid vi skulle åka in. Sen var det bara att jobba på.

Förlossningen har jag tänkt berätta om i ett annat inlägg.

Jag kan inte ens med ord beskriva hur jag känner för mina barn Ebba och Linnea. Dom är så härliga individer. Vilken utstrålning dom har. Dom fyller hela huset med glädje och skratt. Så mycket bus som det finns i deras små kroppar. Liten men naggande god, säger man ju.

Det spelar ingen roll om dom blir korta i rocken eller att vi får tillbringa flera nätter i rad på sjukhus pga operationer och dyl. Visst mår man dåligt över att se dom ha ont. Men all den tid här hemma där dom lyser upp ens vardag, får alla bekymmer att försvinna långt, långt bort i fjärran.

Att bara sitta och titta på Ebba och Linnea och se deras härliga leenden och deras härliga skratt. Det finns ingenting som slår det. Verkligen ingenting.

Tack Ebba och Linnea för att ni finns!

Det är ni som får mig att vilja gå upp på morgonen.

I kväll var det dags igen för lite cykling. Var inte direkt laddad. Men så fick jag en idé. När vi var i Ullared köpte jag Sex and the city filmen. Har visserligen sett den innan. Men den är så gudomligt bra. Sambon gillar inte direkt sånna filmer, så det blir ju aldrig av att man sätter sig och tittar på den.

Annars när jag cyklar brukar jag titta på något play program. Ganska smidigt egentlgen, eftersom man "missar" en del program på kvällarna. Men det tar ju en stund att hitta rätt program och det känns lite onödigt.

Så därför tog jag med mig sex and the city filmen istället. Nu har jag något att längta till. Tror att jag lättare kommer upp på cykeln nu. Fast filmen tar ju slut någon gång också. Men då får jag helt enkelt hitta en ny "tjej"film som jag kan se.

Fördelen ikväll var att jag koncentrerade mig på filmen istället för att cyklingen kändes jobbig och kilometrarna sniglade sig fram. Första gången jag tittade på cykeldisplayen hade jag cyklat halvvägs.

Så det rekomenderar jag starkt. Titta på en favoritfilm medan ni cyklar eller vad ni nu motionerar med. Det känns klart lättare med något bra framför ögonen.

Ikväll blev det 1 mil på 25,34 min och 174 kcal brända. Inte mycket kan tyckas. Men mer än inget säger jag.

Funderar på att gå upp tidigt i morgon innan frukost och cykla en mil. Mest för att få se filmen då. Sen bränner man mer kcal innan frukost. Och det är bra.

Det är så drygt att bara vänta ut Linneas sista vätskefyllda vattkoppor. Hon hade två kvar igår. Då hoppades jag att dom skulle ha hunnit torka tills idag, så båda tjejerna skulle kunnat gå till dagis idag. Det såg ut som att den ena var torr idag på morgonen. Men inte den andra dock. Men hoppas på i morgon istället. Det skulle vara så skönt med några timmar själv här hemma igen. Det var ett tag sen nu.

Dessutom märker man på tjejerna att det börjar bli dags att få åka och leka och sjunga på dagis igen.

Eftersom allt blir så tokigt med Linnea när jag ska hämta Ebba klockan två. Linnea somnar i bilen, sover medan jag hämtar Ebba i dörren på dagis. Tur att man har så bra personal på tjejernas avdelning. Svårt att få Linnea att vara vaken på vägen hem. Det är inte lätt att försöka hålla någon vaken medan man kör. Ebba somnar också i bilen på vägen hem. Men en kvart sovandes på dagen gör ingen skillnad på nattningen på kvällen. Där emot funkar inte Linneas långa sovtid på dagen. Sist var hon vaken ända till kl. 21 på kvällen för att hon hade sovit i bilen vid hämtningen. Därför har jag valt att ha Ebba hemma från dagis också, i väntan på att Linnea ska bli frisk.

Idag har tjejerna beställt gul play-doo-lera. Så det blir nog till att sätta fart med påklädning och medicinering nu, så leran blir gjord innan lunch.

• Plocka undan allt som ligger och dräller på golvet (leksaker) - KLART
  

• Dammsuga - KLART
  

• Torka golven
  

• Ta hand om disken - KLART
  

• Ta ner alla julgardiner (dom andra julsakerna är redan borta) - SKA GÖRA SNART
  

• Bära upp julkartongerna på vinden - KLART
  

• Tvätta några maskiner tvätt

• Om jag hinner har jag tänkt byta sängkläder i dom flesta sängarna. Annars tar jag det i morgon istället.

Det blev visst en lång lista idag. Hoppas tjejerna klarar sig själva en stund. Brukar ta deras rum först. Så dom kan sitta där inne och leka medan jag tar resten. Dom har nämligen en förmåga att leka iglar när man ska göra något här hemma. Eller så bråkar dom bara med varandra hela tiden. Retas och nyps och gapar och skriker.

Dom är så härliga tjejerna!

Ikväll har jag testat att cykla, igen. Det är över en vecka sen sist. Allt kändes bra med kroppen. Framförallt halsen, som jag har haft lite ont i. Men det har inte alltid känts som att det är förkylningsont. Men det var det säkert.

Märkte att flåset inte var på topp. Men vad kan man begära. Har tänkt att cykla några kvällar till i denna veckan. Vet inte vilka än bara. Det beror lite på vad som ska göras här hemma eller om vi ska iväg eller så.

Här kommer i alla fall resultaten från kvällens "cykeltur"

1 mil på 25 min blankt. Alltså några minuter mer än det brukar ta. Men är väldigt nöjd ändå med cyklingen. 174 kcal brändes.

Hoppas bara man mår bra i morgon bitti när man vaknar. Så man inte har förvärrat det som ev. ligger och stör i kroppen.

Har tänkt sätta första belöningen vid 90 kg. Då har jag gått ner 5,5 kg. Som belöning tänkte jag klicka hem lite fina kläder från nätet. Några fina tunikor får det bli och kanske några nya tajts. Får se vad jag hittar. Men det blir som en morot att vilja och orka kämpa vidare med viktnedgången. Kanske hittar något fint att klicka hem till sambon också. Hoppas på att jag ska vara under 90 strecket inom en mån. Har 2,9 kg kvar till mitt första delmål.

Hoppas halsontet går över snart. Det är så typiskt att man inte kan träna, nu när man vill det av hela sitt hjärta. Ska proppa i mig c-vitamin och värktabletter och be en stilla bön för att halsontet går över snart.