Jag kan inte ens med ord beskriva hur jag känner för mina barn Ebba och Linnea. Dom är så härliga individer. Vilken utstrålning dom har. Dom fyller hela huset med glädje och skratt. Så mycket bus som det finns i deras små kroppar. Liten men naggande god, säger man ju.

Det spelar ingen roll om dom blir korta i rocken eller att vi får tillbringa flera nätter i rad på sjukhus pga operationer och dyl. Visst mår man dåligt över att se dom ha ont. Men all den tid här hemma där dom lyser upp ens vardag, får alla bekymmer att försvinna långt, långt bort i fjärran.

Att bara sitta och titta på Ebba och Linnea och se deras härliga leenden och deras härliga skratt. Det finns ingenting som slår det. Verkligen ingenting.

Tack Ebba och Linnea för att ni finns!

Det är ni som får mig att vilja gå upp på morgonen.