Tvillingmamma till Ebba & Linnea

Direktlänk till inlägg 16 januari 2010

Tankar från åren då livet traumatiskt förändrades.

Av Katarina - 16 januari 2010 00:16

Hela kroppen skakade när jag läste av graviditetstestet 1:a november 2006. Känns så länge sen nu. Över tre år sen nu. Hjärtat slog volter när jag såg att det visade positivt. Sambon hade redan förstått att jag var gravid innan jag ens han säga det.

Lite illamående var jag allt den första tiden. Men inte speciellt jobbigt. Hade ständig "mens" värk. Trodde då att jag var på väg att få mens till en början. Missfall fanns med i tankarna väldigt ofta också. Men insåg att det var växtvärk i livmodern.

En orolig tid. Och väldigt omtumlande.


När jag kommit till v.10 kunde jag inte längre ha mina byxor knäppta. Tänkte nog inte så mycket på det. Mer än att jag inte hade lust att köpa mammabyxor, eftersom v.12 är den magiska gränsen för missfall. Vet att min storasyster så här i efterhand har sagt att hon misstänkte tvillingar eftersom jag blev så stor så fort. Allt fortlöpte och magen blev större och större. Fast inte överdrivet stor.


I vecka 18 var vi på ultraljud i Motala. Kommer ihåg att jag sa till min sambo när vi gick från parkeringen. Det skulle inte förvåna mig om det är något som var fel. Inte konstigt att man är pessimist. Väl inne hos BM var det nervöst. Barnmorskan sa inte så mycket och man fick dra ur henne vad det var hon såg. Sambon fick fråga henne om det var två huvuden på dataskärmen. Vilket det var också. Vilken känsla det var att få reda på det. Vi hade pratat ganska mycket om tvillingar innan. Det kom ändå inte direkt som någon överraskning.


Men nu kommer vi till det jobbiga. Först trodde BM att dom låg i samma fostersäck. Vilket kunde innebära twin to twin syndrom. Vilket innebär att den ena tvillingen tar från den andra. Vilket innebär att en ofta dör i magen. En annan sak hon var orolig för att dom kanske satt ihop någonstans. När hon sen till slut såg att dom låg i var sin säck, kände man sig lite lugnare. Men bara väldigt lite lugnare. När hon sen mätte fostren upptäckte hon att lårbenen var kortare än normalt. Detta var en torsdag eftermiddag vi var på ultraljud. Hon kunde givetvis inte säga något mer än att det var någon form av avvikelse. Tror ändå hon sa för mycket. För hon sa att det kunde vara någon kromosomavvikelse. Inga läkare fanns att få tag på. Fixade en tid själv i Linköping på US där på måndagen. För Motala hade ingen för än tidigast tisdagen tror jag.

Den helgen mellan ultraljuden grät jag mig igenom. Samma kväll som ultraljudet i Motala, skulle jag ringa till min syster som fyllde år samma dag. Tror jag grät mig igenom det samtalet. Tror hon grät en del med.

Skickade iväg en del sms till kompisar. Det stod väl något sånt här. Det var tvillingar i magen. Men det är något fel på dom. Usch vad hemskt det var. Först glädjen att vara gravid. Sen sorgen att veta att båda barnen i magen inte var friska. Och dessutom inte veta vad det var som var fel. Det gick väldigt många tankar om abort. Men det kändes inte helt rätt heller. Skäms inte för att berätta att abort fanns med i tankarna under flera veckor.


Läkaren som utförde ultraljudet i Lkpg bröt på danska. Minns inte vad han hette. Men vi träffade hon ganska många gånger. Var annan, var tredje vecka fram till ett par veckor innan förlossningen. 

Han tittade på fostren väldigt noggrant. Han kunde se att lårbenen och överarmarna var kortare än normalt. Vad innebär det då, tänkte jag. En lättnad var att han berättade att allt såg normalt ut i huvudet på båda. Då försvann mer och mer tankarna på abort. Dessutom hade dom i magen förvandlats till två individer inuti mig.

Vi, jag och sambon resonerade så här. Så länge dom är med i matchen och kan gå i vanlig skola, så avbryter vi inte graviditeten. Det finns ju ändå inga garantier på att barnen är friska när dom kommer ut. Det kan hända så mycket på vägen. Tänkte nog ganska självviskt då också. Välja bort barn som inte är friska i huvudet. Men det kändes väldigt rätt då.

Inför varje ultraljud mådde jag jättedåligt. Ville absolut inte åka till Linköping. Sen när vi fick reda på att lårbenen var ännu kortare än innan i förhållande med resten av kroppen, gjorde ju knappast saken bättre. Det började med tre veckor efter och slutade med uppåt tolv tretton veckor efter. Dagarna efter varje ultraljud var lika hemska som dagarna innan. Om inte värre. Vetskapen om att ens barn inte växer som dom ska inne i magen.

Läkaren sa att han trodde att dom hade någon form av kortväxthet. Men han visste inte vilken eftersom det fanns uppåt två hundra olika syndrom. Han sa även till oss när tjejernas lårben låg ca sju veckor efter i tillväxt, att det stannar nog upp nu och inte sackar efter mer. Falsk trygghet skulle jag vilja säga. Hur dåligt mådde man inte när det upptäcktes vid ultraljudet efter att skillnaden var ännu större.


Det konstiga med alltihop är att vi ALDRIG blev erbjudna någon form av kurator samtal eller psykologsamtal via MVC. Orkade och vågade inte ta tag i det själv då. Ville inte rota i det för jag trodde att jag skulle må ännu sämre än jag redan gjorde. Tycker att alla som har varit på ultraljud där det har visats att det är någon form av avvikelse ska få en remiss att få gå och prata med någon. Sen vad man gör med remissen är upp till en själv. Men tiden efter förlossningen kanske inte hade varit lika traumatisk för mig då, om jag hade fått gå och prata med någon redan under graviditeten.

Dom vanliga besöken hos BM i Mjölby löpte på som vanligt. Fick gå på tappkontroller. Eftersom tvillinggraviditeter räknas som riskgraviditet. Jobbade till v.23 BM ville igentligen ha sjukskrivit mig i v.20 Men eftersom jag inte hade några besvär och allt såg bra ut, vägrade jag en sjukskrivning.

Under graviditeten hade jag varken foglossning eller några direkt onda värkar. Sammandragningar mot slutet av graviditeten hade jag. Men det har nog dom flesta. Ont i ryggen hade jag som tusan. Det började bli tungt runt v. 30.


Focuserade mer och mer på förlossningen och mindre och mindre på att dom var kortväxta. Den sista tiden låg jag mest i den svala skinnsoffan och tittade på film eller olika tvserier. Försökte äta en massa ananas, gunga och gå ut och gå med hundarna, för att få förlossningen att komma igång. Men ingenting funkade. Tjejerna trivdes bra inne i magen.


Morgonen efter midsommarafton 2007 åkte vi in till Linköping för igångsättning. då var jag i vecka 38+0. Var inte direkt nervös. Mer focuserad. Var inte ett dugg nervös på midsommarafton som vi "firade" med svärmor och man samt sambons bröder med familjer. Jag hade ju ett datum och en tid vi skulle åka in. Sen var det bara att jobba på.

Förlossningen har jag tänkt berätta om i ett annat inlägg.


 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Katarina - 23 augusti 2020 23:18

Första veckan i nya skolan startade hur bra som helst. Bra magkänsla med lärare och assistenter. Bra kommunikation rakt igenom. Nu känns det som att vi arbetar mot samma mål. Men iom att det varit lite si och så förut har man taggarna utåt så fort ...

Av Katarina - 22 augusti 2020 23:25


Lite nervöst men spännande var det för tjejerna att få börja skolan igen i tisdags. Särskilt med tanke på att Linnea och Ebba har pluggat hemifrån sedan början på mars pga covid -19. Vi har följt utvecklingen av pandemin under sommarlovet och fatta...

Av Katarina - 4 augusti 2012 11:27

Tog mig äran att göra syrrans yngste grabbs doptårtor. Tårtorna skulle gå i blått och vitt. En med bebis på och en med skor på. Eftersom jag precis fått hem en ny utstickare till en barnsko, ville jag testa den. Så denna gången blev det inga conver...

Av Katarina - 1 augusti 2012 13:00

           

Av Katarina - 18 juli 2012 12:32

Rensar bland barnens tuschpennor. Så tråkigt. Men det måste göras....

Presentation

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11 12 13 14 15 16
17
18 19 20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2010 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Min gästbok


Skapa flashcards