Här är det febrigt värre. Ebba hade nyss 39 graders feber. Hon är rödmosig och snorig. Fast det har hon ju varit innan också. Men halsen ser fortfarande bra ut. Inte svullet och den ser fin ut i mina ögon.

Hoppas nu inte på en repris från förra fredagen. Utan att detta stannar vid endast feber och ingenting mer. Inga garantier finns. Men idag väljer jag att hoppas.

Pigg och glad är hon ändå. Hade jag haft 39 graders feber, så hade jag legat deckad i soffan och inte orkat göra något. Men hon sitter här i soffan och leker och busar på som vanligt. Dom är roliga dom små liven.

Tycker bara det är synd att jag ska behöva dra ut henne sen för att hämta Linnea. För mannen lär ju säkert inte kunna offra sig.

Som jag misstänkte är det spikar på glid hos Ebba. Ortopeden ringde igår. Han trodde till 99% att det var spikarna i vänster lårben som hade börjat vandra iväg. Skulle tippa på att det beror på att hon rör sig mer och står upp och går med stöd. Antar att spikarna har börjat röra på sig för att det blir vibrationer i benet som gör att spikarna vandrar iväg. Är det då lite mellanrum inuti benet där spikarna sitter, får spikarna möjlighet att flytta på sig.

Så nu känns det rätt pissigt. Hoppas bara att spikarna inte flyttar sig för mycket så en operation är nödvändig. Linneas flyttade ju sig rätt mycket. Kan känna dom när jag byter blöja. Men dom är inte så pass långt ut att en operation behövs. Kan tycka att det är lite läskigt att känna dom. Men försöker inte tänka på det.

Det här med spikar är lurigt. Ebba var 1½ år när hon fick dom inopererade i samband med uträtning av lårbenet. Så det finns alltså ingen garanti för att spikarna alltid kommer att sitta där dom sitter. Det spelar ingen roll hur kort eller lång tid det har gått sen operationen.

När en operation är nödvändig känns det rätt pissigt. Dels för att det så klart blir en Stockholmsresa. Med hibiskrub bad x 2, nålsättning, sövning etc, etc... Allt sånt som är jobbigt. Mest för mig tror jag.

Men sen också är ju ett annat orosmoment. Även fast dom trycker tillbaka spikarna och byter ut till tjockare eller sätter i någon till, finns det fortfarande inget som garanterar att spikarna alltid kommer att sitta där dom ska sitta.

Kan känna att det känns rätt hopplöst och meningslöst. Varför putta tillbaka spikarna när dom sannolikt kommer att flytta på sig igen. Vet inte hur många gånger Linnea har haft spikar på glid. Tänk vad enkelt och mindre oroligt det hade varit om ortopeden hade kunnat garantera om spikarna alltid kommer att sitta där dom blev placerade. Då skulle livet vara liiiiite enklare.

Om inte annat för tjejerna som skulle slippa att ha så ont i onödan. Tycker så synd om Ebba. Hon kan inte ens sitta rakt upp på golvet och leka. Ibland undrar jag vad jag ställt till med. Ibland känns det som att det är mitt fel att barnen har ont. Det var bl.a jag som valde att dom skulle komma till världen.

Men nu är dom här sen snart 3½ år tillbaka. Så nu måste man göra det bästa av situationen, som jag gjort i alla fall dom senaste 3 åren.

Idag är jag totalt slut i både kropp och själ. Det är rätt intensivt att vara hemma själv med tjejerna. Man ska serva här och serva där. Lyfta upp i rullstolar hit och dit. Lyfta ner lika många gånger. Hjälpa till pottan. Ta fram grejer dom inte når själva. Förmedla och förhandlar mellan tjejerna när dom tycker att saker och ting är orättvist. Som t.ex när jag väljer att hjälpa den ena före den andra. Dom rivs och nyps och drar varandra i kläderna.

Fick förvisso lite lugnt på morgonen då dom tittade på film. Men sen var det full rulle hela dagen. Bakningen var rätt tålamodskrävande. Men jag tycker att det artar sig och dom lyssnar bättre och bättre på direktiven man ger dom.

Men det som tar musten ur mig är läggningen. Eftersom det är två som ska läggas samtidigt, känns lite lite lätt kaosartat. Läggningen drar nästan alltid ut på tiden. Det kan ta upp till en timme från det att man börjar, tills dom ligger i sängen. Först ska det kissas, sen borsta tänderna. Sen pyjamas, ibland välling. Sen kissa eller bajsa igen. Sen är det cd-saga och sova som gäller.

Det kan inte verka så avancerat. Men det är det.

Som igår då. Lyfte jag ner Linnea från matbordet, för att hon skulle gå och kissa. Det fixar hon själv. Höll på att fixa med Ebba för att hon skulle lyftas ner och ta sig in till toan. Då hade Linnea dragit iväg till vardagsrummet istället. In med Ebba till toan. Borsta tänderna var nästan dömt att misslyckas. Vägrar öppna munnen. Men till slut gick det. Efter tjat kom äntligen Linnea in på toa.

Redan innan kvällsmaten hade min gigantiska huvudvärk dykt upp. Då är det inte så lätt att ha varken tålamod eller förståelse.

Sen borsta tänderna på Linnea med då. Det gick lite lättare än med Ebba.

Nästa moment. Pyjamas. Hmm... Först blöja på. Antingen trosblöja eller vanlig blöja. Kan bli ett väldans liv om man inte tar rätt blöja. Ibland vill dom ha pyjamas, ibland tajts och t-shirt att sova i. Innan dom har valt det, är man på gränsen till nervsammanbrott.

Något bra som vi har kommit på iaf är att den som inte väljer vällingflaska får välja saga. Så där brukar det aldrig bli något tjafs. Så länge jag håller koll på vems tur det är.

Men sen kommer nästa prövning. Lagom när man har stoppat om dom, ska dom upp för att kissa eller bajsa. Vill inte heller neka dom att sätta sig på pottan. Det ska ju vara förknippat med beröm och positivitet.

Så upp igen och ut till pottan. I stort sett kommer det alltid något sista gången innan dom ska sova.

När väl tjejerna ligger i sina sängar och ska sova, vill dom gärna att man ska sitta hos dom en stund. Vilket jag oftast gör. Men igår orkade jag verkligen inte. Var totalt slut. Så jag stoppade om dom och pussade god natt. Gick ut och la mig i soffan. Tror båda tjejerna var trötta, för ingen blev ledsen för att jag inte satt där inne. Ingen ropade på med. Tror dom somnade på 5-10 min. Det var gött.

Ebba vaknade till och var lite ledsen efter en timma. Antingen hade hon lite ont i benet eller så hade hon drömt något.

Vet inte hur jag ska få läggningen att gå smidigare. Kanske vara mer bestämt och målinriktad. Bestämma allt åt dom. Fast jag vill egentligen att dom ska få vara med och bestämma. Men inte till vilket pris som helst.

Det är ju inte alldeles smidigt när dom inte klarar av allt själva fysiskt sätt. Det blir mer lyft och bärande för mig. Det känns i både ryggen och i knät, när jag burit för mycket.

Tar gärna emot tips på hur man kan få läggningen att gå smidigare.

Nu ska jag rensa hjärnan och vika lite tvätt.

  Det här fina konstverket (gjort av Ebba) fann jag på köksbordet här om dagen när tjejerna målade med tusch. Det jävligaste med det hela är att skiten inte går bort. Provade direkt med först diskmedel och sen sprint. Men ingenting funkar. Så det får väl helt enkelt nötas bort.

Funderar på att köpa en vaxdux att lägga på bordet. Nu för tiden finns det ju rätt snygga om man jämför med dom som fanns när man själv var liten.

... av mina tjejer. Det är såååå tålamodsprövande. Ska bara, ska bara. Försöker förhandla så gott det går. Inom rimliga gränser.

Värst är det när vi ska åka hem från dagis. Ofta är dom ute i sandlådan eller inne på någon annan avd och leker. Men även när dom är på sin egen avd. är det samma visa varje dag. Kan acceptera att dom får leka el spela klart. Men sen tycker jag att det bara ska vara att säga hej då och sen går man ut och klär på sig och åker hem. Men så är det nästan aldrig. Vissa säger att dom inte vill åka hem för att dom trivs så bra på dagis. Visst fine det kan jag väl också hålla med om. Men sen känner jag igen beteendet, eftersom det är samma som hemma fast i andra situationer. Ska bara göra det och det och det först. Det är inte en gång jag har höjt rösten. Så nu idag kände jag att det fick vara nog. Satte först Linnea, som brukar vara den som har svårast att lyda på bänken i kapprummet. Sa vänligt men bestämt att när mamma kommer så ska man ta på sig sina kläder och åka hem. Och inte göra en massa annat först. Visst att det är bra att man får chansen att prata med fröknarna om hur dagen har varit och om det är några läkarbesök framöver.

Men det tar inte 30 min. Tycker inte att det alltid är speciellt skoj att stå där och glo.

Så nu har jag tänkt att prata med barnen om hur det ska vara när mamma kommer och hämtar dom på dagis. Och förhoppningsvis följer dom villigt med hem dom kommande dagarna och alla dagar framöver också.

Det som är bra med tjejerna är att dom faktiskt går att prata med och att få dom att förstå saker och ting ganska snabbt. Men även jag måste jobba på att vara konsekvent. För det har jag ibland svårt med.

Nu när vi kom hem från dagis låg det en död mus på våra plattor här hemma. Förklarade för Linnea att den var död och att den hade åkt upp till himlen. Som alla gör när dom dör. Fick till svar:

- Men mamma, den är ju kvar där ju.

Vad svarar man på det? Försökte ta en enkel förklaring om att det är skälen som åker upp till himlen.

Någon som har ett bättre förslag?

Men visst har små barn så enkla förklaringar till så självklara saker.

Nu är Ebba redo att få en egen rullator. Sjukgymnasten var hemma i veckan för att se hur Linnea går med sin. Hon kunde även konstatera att Linnea går i princip helt utan stöd med dockvagnen som inte ger något stöd alls för balansen. Då den välter om hon stödjer sig för mycket på den. Duktiga tjejen! Men hon tror inte riktigt på att hon klarar att gå själv. Dessutom är hon ju mer än 3år, så hon är ju mer medveten om att det inte är så skönt att trilla. Särskillt när man kan bryta sig också.

Men nu åter till Ebba som har gjort otroliga framsteg. Sen hon fick äran att låna Linneas rullator, har hon fått mer självförtroende. Hon ber om att få gå med rullatorn. Och hon går bättre och längre varje gång. Dessutom behöver jag inte alls hålla under rumpan lika mycket som man var tvungen att göra i början. Är så nöjd och glad över att Ebba också utvecklas. Hon har ju varit den lite latare av barnen. Linnea har alltid letat aktiviteter som innebär rörelse. Klättrar på ryggstödet i soffan. Hoppar i sängarna och är mer vild än tam emellanåt. Försöker tänka bort olyckorna som kan hända. Vill inte hämma henne.

Ebba där emot har varit det lugna barnet som gärna är bekväm och gör inte för mycket i onödan. Henne har man fått trigga mycket och försöka låta bli att bära henne istället för att hon ska hasa eller krypa själv.

Så om ett par veckor kommer Ebbas alldeles egna rullator. Det tråkiga är att den är precis likadan som Linneas. Precis som rullstolarna. Helt hopplöst trist. Får märka allt tydligt för att veta vilken som är vems. Dom har ju lite olika inställningar på saker och ting.

Är så stolt och glad över mina tjejer som är så duktiga. Förutsättningarna har ju inte varit dom bästa. Komprimerade kotor i ryggarna (kilformade). Liggläge så mycket det gick, fram till 9 mån ålder. Ett antal benbrott (tappade räkningen) när dom var små. Och ett antal operationer med uträtning från 1½ års ålder.

Kunde inte tänka mig i min vildaste fantasi för 3 år sen att dom överhuvudtaget skulle kunna gå på sina ben. Men nu har jag fått bevis på annat.

Älskar er Ebba och Linnea!  You light up my life!

... har jag tänkt att sysselsätta mig med STÄDNING. Åh, vad skoj! Men jag känner att jag verkligen behöver röja upp lite här hemma. Städning är nog det tråkigaste som finns. Men bland det mest nödvändigaste som finns.

Har tänkt ta en lång promenad med hundarna idag också. Det är så underbart att få gå runt och fundera och rensa tankarna. Tanka energi! Och dessutom får man ju så många steg.

Igår var det så underbart väder när jag hämtade barnen från dagis. Eftermiddagen spenderade vi ute i sandlådan, åkte rutschkana och gungade. Man får helt klart ta till vara på dessa fina dagar nu när det snart blir bara mörkt och kallt och regnigt. Hoppas på många fina höstdagar. Men det är väl ingen risk.

För övrigt känns knät mycket bättre redan. Nu är det bara att hålla i med ipren till efter helgen, så inte inflammationen behagar komma tillbaka, som den har gjort innan.