I dagsläget skjutsar jag barnen till och från dagis. En resa på ca 1 mil enkel resa. Vi har sen dagisstarten fått beviljat skolskjuts. Men har valt att köra dom själva, eftersom dom bara var knappt 1½ år när dom började på dagis. Nu när som snart har gått 1 år på dagis, så tänkte vi att det kunde vara läge att utnyttja möjligheten vi har.

Förut ringde en trevlig kvinna från ett taxibolag bortanför Fredriksdal. Vi pratade lite om tjejernas dagistider och vad som gällde med bilstol och så. Poängterade att det var väldigt viktigt att bilstolen satt fast ordentligt i bilen, samt att tjejernas bälte var tillräckligt åtdraget. Pratade nämligen med en annan mamma som har barn på samma avd. som Ebba och Linnea går på. Hon sa att ibland kommer hennes barn hem med taxin och bältet inte har varit tillräckligt åtdraget. Då gör bältet ingen nytta.

Nu till problemen. Tjejerna börjar kl 8. Taxin kan inte vara hos oss förän 8.20 Vilket betyder att dom missar frukosten på dagis. Valde då att köra dom in själv till en början, så får vi se sen hur det blir. Man kan ju undra hur det hade varit om jag hade haft ett jobb att åka iväg till.

Ett annat problem verkar vara när tjejerna slutar på dagis kl. 14. Det lät på henne som att skolskjutsen inte kunde hämta dom kl. 14 mån-fre. Vi får se hur dagis ställer sig till dom nya tiderna i så fall.

Nästa problem är att taxibolaget inte har några bilbarnstolar. Hon tyckte att tjejerna kunde åka i våra privata. Men då sa jag blankt nej. Vill inte hålla på att böka med att ta loss och sätta i dom i bilen igen för att taxibolaget inte kan köpa in några själva. Trodde det skulle vara smidigt att låta barnen åka taxi till dagis.

Kände mig positivt inställd i början till hela taxi grejen. Men jag vet inte längre. Det verkar vara en hel del som måste ordnas upp först, med tider och stolar. Samt att jag och tjejerna måste känna sig trygga med att dom ska åka med någon okänd. Tror det handlar mycket om kontrollbehov från min sida. Tänk om det händer något på väg till eller ifrån dagis. Händer det något när jag kör dom, är det mitt fel. Nu när någon annan ska köra dom, är det inte jag som har kontrollen.

Tjejerna tyckte om sina nya vantar så mycket att dom ville ha dom på sig när dom lekte.

Smidigt! Eller inte!

Lilla Linnea efter operationen för ett par veckor sen.

Fina tatueringar får man när man har varit duktig.

...att sitta inne i tjejernas rum på golvet och leka med dom. Nu när dom är lite mer än två år, händer det saker hela tiden. Dom utvecklas! Och det hela tiden. Dom låter sig inte nedslås av benbrott och operationer.

I förrgår satt vi på golvet och lekte att vi lagade mat och drack kaffe ur plastkopparna. Vi gjorde en grönsaksgryta av plastgrönsaker och serverade det på fat.

Det är nu det riktigt roliga börjar. Början på något stort, något underbart och fantastiskt. Små individer blir stora!

Idag är det första dagen på 2½ vecka som Linnea är på dagis.

Tycker tiden hemma har gått ganska så fort. Jobbigast var helt klart tiden innan operationen.

Kändes tryggt i dag på morgonen att få berätta hur man lättast byter blöjan och tar på kläderna på henne. Har innan känt att personalen inte riktigt har tid för att lyssna. Då skapar det otrygghet för mig. I sånna lägen är det inte roligt att lämna barnen på dagis.

Meningen med att ha barnen på en specialavdelning, var just säkerhet och tryggheten för oss föräldrar och framförallt barnen. Tycker saker och ting börjar krackelera. Personal får gå in till en annan avdelning och vara med ett annat barn där. Då har inte tjejerna och dom andra barnen samma säkerhet längre på deras avdelning. Trygghet och säkerhet ska inte tullas på. Inte när det är barn med speciella behov.

Både Linnea och Ebba var vid gott mod när jag gick ifrån dom på dagis. Fick t.o.m en puss innan jag gick. Trodde Linnea skulle gråta halvt ihjäl sig. Men så blev det inte. Hon längtade säkert till dagis när hon var hemma med mig.

                                      Tjejerna på väg till dagis.

Blev skiträdd förut. Linnea satt vi vår dvd hylla och lekte med metallpluttarna som håller upp hyllplanen. Helt plötsligt började hon storgråta. Första tanken var att hon hade satt någon i halsen, men sen att den hade åkt ner. Men hon hade inte svalt någon. Hon hade petat upp den i näsan. Så det var bara att försöka hålla sig lugn och vara metodisk.

Med pincettens hjälp fick jag ganska snabbt ut den.

Nu är pluttarna längst ner i hyllan bortplockade för en lång tid framöver.

Tycker det börjar gå åt rätt håll med Linnea och hennes opererade ben. Hon sitter nu mestadels på golvet, istället för den gamla babysittern. Hon har börjat hasa på rumpan så smått också. Man märker på henne att hon är lite orolig för att det ska göra ont. Det syns så tydligt på henne att hon mår bättre och känner sig friare.

En nackdel är att den där jäkla vadden runt benet inte sitter kvar där jag virat fast det. Trots att jag blivit bättre på att vira runt vadden runt benet, lyckas jag verkligen inte att få till det. Det ska sitta uppe vid ljumsken och ner till under knät. Men just nu sitter vadden mitt på låret och ner till smalbenet. Där gör den ingen nytta. Inte som stöd efter operationen i alla fall. Men mentalt tror jag den gör en otrolig nytta. Hon klagar inte än. Så då får det sitta som det gör.

Den största vinsten för mig som mamma är att hon säger att hon VILL sitta på golvet. Hon vill leka i sandlådan. Hon vill gunga. Det är viljan som räknas.

Det gillar jag skarpt!