Har länge funderat på att plocka bort spjälsängarna och byta ut dom mot madrasser på golvet. Men jag vet inte riktigt när vi ska göra det. Känns som det är det säkraste sättet för tjejerna när man plockar bort spjälsängen.

Växasäng känns uteslutet i dagsläget. Fallhöjden är för hög.

Men nu till "problemet". Eftersom vi har både katt och hund här hemma, så blir det en del hår på golvet. Vill inte att deras madrasser ska bli fulla med hår. Nu menar jag först och främst kanten på madrassen. Känns inte så fräscht. Ska jag säga som hade både hundar och katter i sängen när jag bodde själv i Västervik. Men så hade jag mycket sand och hår i sängen med.

Finns det någon här som har några tips på hur vi kan undvika att få hår på madrassen?

Lagom när man har kommit hem från läkaren, ska man åka till en annan. Ibland känns det som att man inte gör något annat. Men det där vänjer man sig vid. Konstigt nog.

Har sedan sent i våras skjutit upp tjejernas tandläkarbesök. Först var det benbrott tror jag, sen var det skolavslutning. Men nu kände jag att det var bara att ta tjuren vid hornen och åka, så man får det gjort.

Linnea var jätteduktig hos tandläkaren. Hon fick ligga på rygg i mitt knä, med huvudet på tandläkarens ben. Hon gapade snällt och visade upp alla sina tänder utan protester. T fick även titta med spegel och ta kort för att uppdatera Sthlm och för att spara i journalen. Innan när vi har varit hos tandläkaren, har hon gråtit och protesterat hej vilt.

Jag pratade med tjejerna innan vi åkte till tandläkaren om vad vi skulle göra och hur man gör där. Gapar och div. Tror det kan ha hjälpt en hel del.

Ebba var väldigt duktig med. T fick titta på tänderna utan problem. Var lite mer avig med att öppna munnen. Men vi övertalade henne. Fick titta med spegel och ta kort med. När korten skulle tas, tyckte Ebba att hon skulle ha tungan i vägen. Så korttagningen tog lite längre tid på Ebba.

Ebbas framtänder behövde plastas eftersom det saknades lite på båda.

Det är inte bara skelettet som är skört. Utan också benet i tänderna. Ebba har alltså tuggat bort bitar av sina tänder.

Men nu skulle detta åtgärdas. Då ville inte Ebba vara med mer. Hon skrek och tårarna sprutade. Jag fick hålla fast armarna, tandläkaren fick fixa med plasten och sköterskan fick försöka hålla munnen öppen och tungan ur vägen. Det låter mer dramatiskt än vad det var. Tror sköterskan och tandläkaren fick sig några bitmärken på fingrarna.

Linnea fick sitta i vagnen och vänta medan Ebba undersöktes. När det skulle börja plastas och Ebba började gråta, blev Linnea ledsen med. En annan sköterska tog vagnen och drog iväg henne ut i korridoren. Det var inte poppis. Men då slapp hon iaf bli rädd för att E var ledsen.

Som belöning fick tjejerna var sin studsboll att ta hem.

Är äntligen hemma efter en ganska snabb visit i Stockholm. Snabbast hittills.

Efter mycket om och men och några telefonsamtal, fick jag med mig Ted och Ebba upp till sjukhuset.

Med lite dåligt samvete i bagaget (för Teds förlorade inkomst) drog vi iväg på den 4,5 timmes långa bilresan.

Väl uppe på Astrid Lindgrens, blev det först lite väntan i rummet. Sen fick Linnea duscha och tvätta sig med hibiskrub. Fast duschningen var nästan samma sak som hemma. Blev det mycket gråt och skrik. Hon var väl osäker och rädd för vad som komma skall.

Vi valde att vänta med att sätta dropp på kvällen. Just för att inte skrämma upp henne allt för mycket. Mjukstart med andra ord.

Efter en god natts (trots kort) var det dags för dagen D.

Linnea var odrägligt grinig. Troligtvis hungrig och trött. På förmiddagen skulle Linnea först upp och röntga benet. Efter lite lirkande och mycket prat. Gick hon med på att sträcka på benet, så dom kunde ta plåtarna som behövdes. 

När det var klart fick pappan följa med till "djungel" rummet och sätta nålen i porten. Det är som vanligt en skrikig historia. Men vet att det inte är något farligt eller något som gör ont. 

Sköterskan kom lite senare in och sa att det började närma sig operation.

Än så länge hade jag inte hunnit bli nervös inför att jag skulle ta sövningen denna gången. 

In i duschen igen. Samma visa denna gången också. Dock lite mindre skrik.

När vi väntat på rummet en stund, var det dags att gå ner till operationen. Ebba och Ted följde med ner till slussen. Valde att inte titta på Ted och Ebba när jag fått på mig den blå rocken och den fina mössan. Utan Linnea fick titta själv och säga hej då. Hade jag tittat hade jag börjat lipa.

Själva sövningen gick galant. Linnea satt i mitt knä. Fick leka lite med syrgasen och sen nackkudde, medan sköterskorna förberedde allt inför sövningen. 

Allt kändes otroligt tryggt och lugnt där inne på rummet. Det enda jobbiga var när dom ställde frågor om Linnea. Hur skör hon var och om lite annat. Började fundera på vad dom menade med en del saker. 

Det som kändes bäst, var att Linnea fick somna i mitt knä. När dom sprutade in vätskan i slangen. Somnade hon på bara några sekunder. Sen la dom henne snabbt på operationsbordet. Först förstod jag inte varför dom snabbt tog henne från min famn. Men sen gick det upp för mig att hon behövde ju få syrgas. 

Känslan jag fick när dom tog henne ur min famn. Kändes som samma, när dom sprang iväg med henne när hon föddes. Någon tog mitt barn ifrån mig.

Operationen tog ca 2 timmar. Under tiden åt jag lite lunch. Vi tog en promenad till Hagaparken. Lagom när vi kom dit, började det regna. Typiskt! Jag som ville se var Viktoria bor/ska bo. 

Blev uppringd på mobilen när operationen var klar. Gick ner till uppvaket. Pratade med ortopeden som opererat henne. Han är gudomligt trevlig och förtroendegivande.

Linnea syrde runt lite i sängen på uppvaket. Mycket mer "vaken" än hon var förra gången. Men somnade om. Hade med mig lite tidningar som jag satt och bläddrade lite i. Slumrade till och med in en stund i fotöljen. Man börjar bli van vid uppvakningsrummet vid det här laget.

Så fort vi kom upp på salen igen ville hon bygga lego. Jag bar henne upp, för hon vaknade till ordentligt på uppvaket. 

Resten av tiden på sjukan gick ungefär i samma takt. Lekte mycket med lego och tittade på filmen tigerbröder.

Summa summarum har denna resan varit helt okej. Eller snarare över förväntan. Jag fattar inte hur snabbt mina tjejer repar sig efter en operation. Helt fantastiskt!

För ganska länge sen hittade jag ett fint mönster i tidningen Land hemma hos min svärmor. Hon i sin tur gav mönstret till sin syster M.

I höstas kom M med dom färdigstickade tröjorna. Eftersom Ebba och Linnea är lite små i storleken, har dom först nu kunnat ha dom fina tröjorna.

Ebbas tröja ser nästan röd ut på kortet. Den är cerise egentligen.

Tack M för dom fina tröjorna! Tack faster E för det fina garnet!

Idag var det dags för medcinering igen. Tjejerna skulle egentligen varit på dagis idag. Första dagen efter sommarlovet. Men istället fick det bli en halvdag i Jönköping på Ryhov.

Den här gången gick det riktigt bra. Det gick att prata med tjejerna. Visst grät dom när nålen skulle sättas. Men det gick mycket bättre än det gjort tidigare. Så det kändes bra i mammahjärtat efter dagen på sjukhuset.

Efter medicineringen åkte vi och mötte Carro, Ola och Neo utanför Coop. Vi åt mat på Dragon tillsammans. Mycket gott och mättande. Sen gick vi en sväng i affären och handlade diverse.

Lite senare på kvällen tog vi en cykeltur bort till fam Johannesson/Svensson för att snacka lite.

Det är inte bara tråkiga saker som händer kring Ebba och Linnea.

Deras språkutveckling utvecklar sig otroligt snabbt. Båda kan göra sig förstådda på bara två ord. Dom använder sig mest av två ords meningar. Men även tre och fyra ibland. Tjejerna har även börjat prata lite med varandra med. Den andra kanske inte svarar tillbaka, men det kommer väl det med vad det lider.

Båda är som svampar. Suger åt sig allt man säger.

Det är sånt man får komma ihåg när allt känns jobbigt. När det bara är en massa läkartider inbokade och tråkiga resor till Stockholm.

Ni är så duktiga Ebba och Linnea!

Jaha! Då var det dags. I början på nästa vecka är det troligtvis dags. Tycker att spiken börjar närma sig det yttre skiktet av skinnet nu.

Så på måndag ska jag ringa en läkare i Stockholm som planerar operationer. Troligtvis åker jag själv upp. Ted behöver jobba. Det känns rätt nervöst och konstigt. Men jag hoppas på att allt kommer att bli till det bästa.

Nej, oron tar aldrig slut. Trodde det skulle bli en lätt match denna gången. Men är mer orolig denna gången än vad jag var förra gången det blev operation.

När Ebba opererades om efter att spikarna hade stuckit iväg kände man lättnad över att det blev av rätt så snart. Men man mådde skit eftersom han valde att hon skulle gipsas. Allt blev så krångligt. Så omständigt.

Nu när Linnea opererades i maj, gick allt som på räls. Hon rörde sig bra och blev pigg och rejsade på som vanligt trots vadden. Lite för mycket kanske.

Sen fick vi röntga henne pga en svullnad vid ärret på rumpan. Blev alldeles kall i kroppen. Tänkte att nu går hela sommaren åt skogen. Linnea kommer inte kunna bada eller leka i sandlådan.

Fick sen ett brev av "vår" läkare i Jönköping. Han skrev att spikarna inte var på glid. Dagen efter ringde ortopeden från Stockholm och sa att 2 spikar hade flyttat sig 1cm och den tredje några mm. Han slog undan fötterna på mig.

Detta har jag ju redan skrivit om. Så nu till oron istället.

Jag går hela tiden och oroar mig för att spikarna ska flytta på sig lite till. Det betyder att det blir en ny op. Blää!

Det är nu 6 veckor sen hon opererades. Ingen vet när spikarna flyttade på sig. Därför kan dom heller inte säga när spikarna har vuxit fast i brosket. Det om något är frustrerande. Att inte kunna få svar på sina frågor. Frågor som är viktiga för mig. För att jag ska kunna vara lugn. Slippa oron. Få njuta av tjejerna och leka med dom utan att behöva titta på Linnea och undra om hon har ont när hon gnäller.

Slippa känna tvånget att känna på hennes ben för att försäkra mig om att allt verkar bra. Slippa bli kall i kroppen när jag tycker det känns konstigt.

Men Linnea reagerar inte alls när jag trycker och känner. Inte heller när hon hasar på rumpan på golvet. Eller ställer sig upp.

Då borde ju allt vara i sin ordning och spikarna sitter där dom ska nu. Men det räcker inte för att jag ska vara lugn.

När försvinner oron och jag kan pusta ut att hela sommaren kommer att bli rolig för Linnea. Hon som älskar att bada i sjön. Sommaren är rolig nu. Men tänk om hon blir gipsad pga spikarna. Man kan aldrig förutse när det blir ett nytt benbrott. Men en omoperation vill jag inte ha i kalendern i sommar.