Igår när vi var borta hos syrran och Ola, hittade jag en undanlagd potta som tillhör oss, bland våra grejer i deras gårdshus. Så jag tog med mig den hem.

Idag på morgonen efter frukost fick båda tjejerna sitta en stund på den. För övrigt funkar den perfekt. Dom sitter bra på den och dom når ner med fötterna i golvet.

Linnea fick prova först eftersom hon verkade mest entusiastisk. Det måste man ju snappa upp. För L hände det ingenting. Sen bad hon om blöjan. Så det var bara att ta på den och ge sig i kast med Bebban.

Ebba är den som hittills har lyckats bäst med potträningen.

Idag lyckades hon med både nr1 och nr2.

Det kanske inte är så roligt för er andra att läsa om vad mina barn gör på pottan. Men när det är premiär för utvecklingssprång är man riktigt stolt som mamma.

Idag fick både Ebba och Linnea åka till dagis. Fast jag tvekade en stund om Ebba skulle få vara på dagis idag.

När jag frågade tjejerna om dom ville åka till dagis idag. Blev det ett enhäldigt nä-ää. Linnea panikskrek när jag skulle ta på henne raggsockorna, jackan och t.o.m mössan. Össan som hon säger. Det är nog hennes käraste ägodel.

Ebba var inte lika motsträvig. Men helt klart ville hon hellre vara hemma.

Det verkar som dom gillar sitt "nya" rum mer och mer. För dom leker där mycket och länge. Dom har kommit på att det är roligt att leka "riktig" lekar. Med handling i.

Väl inne på dagis känns det som att personalen inte har tid att lyssna på de uppgifter jag har att lämna ang. Linneas ben och Ebbas hand. Det är ju lite att berätta om hur kläder ska tas på och av. Vad dom bör och inte bör göra. Vid sånna tillfällen brukar jag ringa dagis när jag kommit hem. För då måste dom lyssna.

Dessutom var dom kort om personal idag också. Vid sånna tillfällen vill jag bara ta med barnen hem igen. Visserligen har dom mer koll på tjejerna där än vad jag hinner ha hemma. Men det känns som att dom tycker det är bökigt att ha hand om så "många" barn när dom inte har tillräckligt med personal. Visst förstår jag dom. Det är svårt att hitta vikarie med eftersom det är barn med speciella behov som går på avdelningen.

Har ännu inte hört något från ortopeden som opererade Linnea. Fast vilken ortoped som helst skulle väl kunna se om spikarna i benet hade stuckit iväg.

Hur ska man tolka att dom inte har hört av sig. Antingen att dom är för upptagna för att höra av sig. Eller så hör dom inte av sig pga att det inte visade något avvikande.

Tycker att det svullna vid ärret har försvunnit och är bara hårt just där stygnena sitter. Hon verkar inte heller ha ont längre. Så jag hoppas och tror att det bara var någt tillfälligt bekymmer.

Men jag tänker räkna dagarna tills dess att någon ortoped hör av sig. För en sån sak vill man ha reda på direkt, så man kan ställa in sig på hur det ska bli framöver.

Jag vill inte tro att det kanske sant. Inte igen. Det vore väl maximal otur i sånna fall. Blir så jävla trött. Hur kan det vara så att det alltid blir så här.

Igår kväll märkte jag att när man la Linnea på skötbordet, ville hon inte ligga på rumpan. Hon bågade upp sig som en pilbåge. Skrek och gnällde.

Tänkte inte så mycket på det. Utan tänkte mest att hon kanske har belastat snett eller använt det andra benet lite för mycket eftersom hon har det andra vadderat.

Men i morse när jag skulle byta blöja på henne upptäckte jag att det kändes som en hård svullnad under där hon hade en lite kompress på skinkan.

Jag tänkte direkt att: Nej, nu har spikj-arna flyttat på sig.

Så jag ringde snabbt upp OI-teamet i Stockholm. Där blev jag lite lugnad, det behövade ju inte vara spikarna. Det kunde lika gärna vara något annat. Som en del i läkprocessen. Men var inte helt övertygad.

Inne på sjukhuset när Ebba fick medicin bad jag vår ansvariga läkare titta på Linneas ben. Han kunde inte helt utesluta att spikarna kunde ha flyttat sig. Han tyckte att svullnade slutade lite abrupt på ett ställe. Är det bara en vanlig svullnad brukar kanterna kring svullnaden vara lite mer difusa.

Så än en gång kunde jag inte vara lugn.

Vi fick en remiss till röntgen. Vi fick visst en akuttid.

Denna gången kom vi in rätt fort. Ted fick följa med henne in. Jag har varit med dom andra gångerna vi har röntgat i Jönköping. Jag hatar verkligen röntgen på Ryhov.

Röntgen gick bra denna gången. Linnea grät ingenting. Lite upprörd var hon men inte ledsen.

Sen fick vi vänta i nästan en timme på att en läkare skulle godkänna röntgenplåten som togs.

Fattar inte varför man alltid måste vänta så himla länge.

Så nu återstår bara en nervös väntan på att ortopeden i Stockholm ska höra av sig och ge oss domen om hon behöver opereras om eller inte.

Idag har vi varit på dagvården för att Ebba skulle få sin medicin. Linnea fick hoppa över denna omgången eftersom hon är nyopererad. När allt var klart och Ebba blivit bortkopplad från droppet, skulle jag prova och se om hon ville sitta på pottan. Hade sett att det stod en potta inne på toaletten.

Eftersom hon var relativt nyvaken tänkte jag att då kanske det blir något resultat.

Efter att hon suttit på pottan en stund, kissade hon.

Berömmde henne och sa duktig flicka. Hon såg så stolt ut där hon satt.

Min stora tjej!!

Linnea sitter i sin stol och läser en skvallertidning. Vilken det är behöver jag inte säga. Men på sida nr 2 stod det om Robinson-Christian. Linnea pekar på honom och säger att det är pappa. Man undrar ju om barnen kan se ordentligt.

När vi låg inne på sjukan för snart 2 veckor sen, tittade jag på en film. Det kom upp en skäggig och gråhårig man på tvbilden. Då pekade hon och sa fafaj (farfar). Rolig unge är hon.