Varning till känsliga läsare! Detta inlägget kan vara lite äckligt.

Som jag tidigare nämnt, har Linneas spik flyttat på sig inne i benet.

I fredags var vi och badade. Både Linnea och Ebba satt i vattenbrynet och lekte ganska länge.

Dagen efter upptäckte vi att det lilla sår hon haft på svullnaden, hade luckrats upp när hon badat. Ur såret rann det vätska. Ganska klar men lite blodblandad. Sen igår har det även kommit ut lite fettvävnad.

Vi (Ted) har tvättat såret med desivon och haft kompress på för att undvika infektion i väntan på operation.

Hon är fortfarande lika busig och glad som hon brukar vara. Så hon har inte ont.

I går kväll kände vi att detta inte var hållbart. Linnea kan inte gå så här i en vecka tills H kommer tillbaka.

Ringde upp till A i Stockholm för en stund sen och berättade hur läget är. Hon skulle ringa tillbaka under förmiddagen.

Nu till det som är så ångestladdat. Jag ska åka upp dit själv med Linnea denna gången. Jag fixar duschningen med hibiskrub. Skrik blir det. Men sånt fixar jag, eftersom jag vet att det varken gör ont eller är farligt. Droppet i porten fixar jag ganska bra med. Det har varit lite strul dom tidigare gångerna dom har satt nål på barnen där uppe. Bl.a. andra rutiner mot Ryhov, vilket gör barnen osäkra och rädda.

Sen till det värsta. Jag har aldrig varit med om någon sövning innan. Det är alltid Ted som har fått ta den biten. Är rädd för att börja gråta inne på operationssalen. Rädd för att göra Linnea rädd, för att jag gråter. Blir tjutfärdig bara jag tänker på sövningen. Jag vill inte! Vill inte behöva vara med. Men måste. För Linneas skull. Vill vara hennes stöd men vågar inte. Rädd för hur jag kommer att reagera. Usch! Vill inte känna ångest och rädsla.

Är det någon som har varit med när ett barn har sövts? Hur kände ni det och hur klarade ni av det?

Ska försöka övertala sambon att följa med. Men jag tror det blir svårt, trots att han inte har så mycket jobb inplanerat denna veckan.

För ganska länge sen hittade jag ett fint mönster i tidningen Land hemma hos min svärmor. Hon i sin tur gav mönstret till sin syster M.

I höstas kom M med dom färdigstickade tröjorna. Eftersom Ebba och Linnea är lite små i storleken, har dom först nu kunnat ha dom fina tröjorna.

Ebbas tröja ser nästan röd ut på kortet. Den är cerise egentligen.

Tack M för dom fina tröjorna! Tack faster E för det fina garnet!

• Ta hand om disken
• Gå promenad med hundarna
• Fortsätta nere i tvättstugan
• Dammsuga
• Tvätta
• Vika tvätt

Misstänker att det blir en fulldag som har med städning att göra.  

Tycker det känns som att allt känns lite bättre just nu.

Har inte någon dagisångest längre. Tjejerna har det så bra på dagis. Ingen av dom grät idag när jag lämnade dom. Sånt känns bra.

Ställde mig på vågen när jag gått upp. Den visade -2 kg sen i helgen. Å det känns riktigt bra. Det får mig att vilja fortsätta träna i stort sett dagligen. Och jag har varit rätt så duktig med att hålla mig ifrån godsaker. Har syndat lite. Men har tränat nästan varje kväll denna veckan.

Nu är jag 3 kg ifrån det första delmålet. Det är inte så långt borta.

Tror det går lättare nu när tjejerna är på dagis igen och sambon jobbar.

Det börjar även närma sig v.34 Vilket betyder att specialistläkaren kommer tillbaka från sin semester. Jag tar en dag i taget. Vågar inte planera in något längre fram, eftersom jag är rädd för att spiken tittar ut för tidigt då.

Än så länge ser det mesta ut som det brukar på Linnea. Varken bättre eller sämre.

Det verkar även som att sommaren kommer tillbaka igen. Jag som trodde att det redan var höst. Höst deppigheten började göra sig påmind. Men nu är den som bortblåst igen. Gött!!

Nu ska jag ta och käka lite frukost och sen sätta igång med sysslorna här hemma.

För när tjejerna var hemma svor man för att man inte fick någonting gjort. Nu när dom är på dagis, får man ingenting gjort, fast man har tid för det. Det är märkligt det där.

Idag efter dagis åkte vi (jag, tjejerna, Carro och Neo) ut till ett ställe utanför Fredriksdal, där Ted är och gräver för tillfället. Lovade tjejerna redan igår att dom skulle få åka bandare. Dom blir helt lyriska när dom ska få åka med i grävmaskinen.

Dom vi var hos har höns ett 20-tal höns. Tror varken Ebba eller Linnea har sett höns irl innan. Hönsen var rätt "tama" eller hur man nu ska kalla det. För när vi kom fram till nätet dom nästan alla rusande mot oss. Ebba fick smärre panik vid första mötet. Hon tryckte sig bakåt i vagnen och ruskade på huvudet och sa nej. Det gick mycket bättre lite senare vi var och tittade på hönsen igen. Linnea där emot är mer kavat. Satt framåt lutad och tittade intresserat på dom. Hon härmade deras läten.

Jag lovade tjejerna att vi skulle åka tillbaka dit och titta på hönsen fler gånger. Med oss hem fick vi fina bruna ägg.

Sitter och väntar på att Carro ska mata Neo. Sen ska vi gå ner till tvättstugan och bära ut allt löst som står på golvet.

Det blir ingen ommålning just nu. Vi ska måla om "hallen" nere i källaren först. Ted ska ha sitt kontor där nere. Det ska bli så skönt att få bort datorn och diverse kontorsprylar från vardagsrummet.

Men under tiden jag väntar på att få tvättstugan ommålat har jag tänkt att städa ur och rensa färdigt och sen skura golvet riktigt noga. 

Just nu är det mycket sand och katthår på golvet. Bara jag får göra som jag vill, blir jag nöjd. Lägger sig Ted i, tröttnar jag oftast. För han brukar oftast ändra på mina idéer. Det gillar jag inte.

Känns som jag har fått tillbaka energin för träningen. Sen helgen har jag cyklat 3 x 30 min. Helt plötsligt har jag kommit på vad jag vill och när jag vill att det ska vara uppnått.

Målet är att gå ner ca 10 kg till slutet av januari nästa år. Vill känna mig "frisk" och levande till min 30-års dag.

Jag kommer att få jobba hårt och "offra" det jag gillar välidigt mycket. GODIS.

Läsk kommer nog inte bli så svårt. Visst det är gott. Men inget jag måste ha. Men som sagt, godiset kommer att bli så svårt.

Mitt första delmål är att komma ner på 90kg. Som belöning ska jag köpa mig en bättre plattång. Den jag har funkar inte riktigt bra på mitt hår. Den var väl billig antar jag.

Har inte kommit på något till delmål 2, som är när jag passerat 85 kg. Men ska komma på något riktigt bra. Något jag verkligen förtjänar och vill ha. Något som jag länge längtat efter.

Till slutmålet då. 80 kg. Där hoppas jag att jag är den 23:e januari 2010. Den dagen fyller jag 30 år. Vilket även är lite mer än 2½ år sen jag fick barn.

Då borde alla gravid kilon vara borta. 2½ år är ändå rätt lång tid. Om jag får säga det.

Nu i sommar har tjejerna varit lediga 5 veckor. 4 veckor sammanhängande. Trodde det skulle bli jobbiga veckor med mycket gnäll och tjat. Men det har varit underbara veckor, trots att Linneas ena spik har "rymt".

Så idag var det första dagen på dagis igen efter sommarlovet. Kände inget speciellt på morgonen när jag körde in dom till dagis. Denna veckan skulle det i pricip bara vara Ebba och Linnea på avdelningen.

Pratade med den ena fröken om hur man lättast byter blöja på Linnea nu när spiken sitter där den sitter. Det var kanon att få kunna prata i lugn och ro, så man känner att dom har förstått.

När jag sen kom hem började illamåendet komma och magen började göra uppror. Tänkte först om jag var hungrig. Så jag käkade lite. Men det blev inte bättre. Ringde till dagis för att kolla läget så allt var bra. Och det var det.

Nu verkar det som det har lugnat ner sig något. Ska ta och sätta igång och fortsätta rensningen av tvättstugan sen med. Måste nog ha saker att göra idag. Annars blir jag nog galen.

Nervositeten grundar sig nog i att jag är rädd för att spiken ska gå igenom huden när hon är på dagis. Jag kan ju inte vara där och kontrollera det hon gör på dagis. Har visserligen sagt till personalen vad hon inte bör göra.

Fast Linnea är väldigt duktig själv på att känna efter vad hon klarar och inte.

Morgondagen blir nog säkert lugnare.