Varning till känsliga läsare! Detta inlägget kan vara lite äckligt.

Som jag tidigare nämnt, har Linneas spik flyttat på sig inne i benet.

I fredags var vi och badade. Både Linnea och Ebba satt i vattenbrynet och lekte ganska länge.

Dagen efter upptäckte vi att det lilla sår hon haft på svullnaden, hade luckrats upp när hon badat. Ur såret rann det vätska. Ganska klar men lite blodblandad. Sen igår har det även kommit ut lite fettvävnad.

Vi (Ted) har tvättat såret med desivon och haft kompress på för att undvika infektion i väntan på operation.

Hon är fortfarande lika busig och glad som hon brukar vara. Så hon har inte ont.

I går kväll kände vi att detta inte var hållbart. Linnea kan inte gå så här i en vecka tills H kommer tillbaka.

Ringde upp till A i Stockholm för en stund sen och berättade hur läget är. Hon skulle ringa tillbaka under förmiddagen.

Nu till det som är så ångestladdat. Jag ska åka upp dit själv med Linnea denna gången. Jag fixar duschningen med hibiskrub. Skrik blir det. Men sånt fixar jag, eftersom jag vet att det varken gör ont eller är farligt. Droppet i porten fixar jag ganska bra med. Det har varit lite strul dom tidigare gångerna dom har satt nål på barnen där uppe. Bl.a. andra rutiner mot Ryhov, vilket gör barnen osäkra och rädda.

Sen till det värsta. Jag har aldrig varit med om någon sövning innan. Det är alltid Ted som har fått ta den biten. Är rädd för att börja gråta inne på operationssalen. Rädd för att göra Linnea rädd, för att jag gråter. Blir tjutfärdig bara jag tänker på sövningen. Jag vill inte! Vill inte behöva vara med. Men måste. För Linneas skull. Vill vara hennes stöd men vågar inte. Rädd för hur jag kommer att reagera. Usch! Vill inte känna ångest och rädsla.

Är det någon som har varit med när ett barn har sövts? Hur kände ni det och hur klarade ni av det?

Ska försöka övertala sambon att följa med. Men jag tror det blir svårt, trots att han inte har så mycket jobb inplanerat denna veckan.