Har insett att det inte är så lätt att komma överens om saker som rör hemmet. Att alla idéer man kommer på ska även godkännas av den man bor ihop med. Det var enklare att bo själv. Fick man någon idé då, var det bara att göra som man tänkt sig. Men då var det mest ekonomin som var bekymret, inte att någon annan inte höll  med om det man kom på.

I vårt sovrum har vi två paxgarderober. 100x236. Stora obäken alltså. Den ena använder vi som skötbord/garderob. Det är ditsatt en skiva som vi har skötbädden på och under har vi 3 trådbackar med tjejernas kläder i och en för mina och sambons strumpor. Nu är det så att jag vill byta ut den ena garderoben mot två malmbyråer. Den största storleken. Det skulle vara mycket snyggare än två stora och fruktansvärt fula garderober utan dörrar. Hela sovrummet ser otroligt stökigt ut. Visst det skulle väl gå att köpa ett par dörrar till den som inte är skötbord. Men jag vill ha väggytan ovanför byråarna, som nu täcks av baksidan på garderoberna. Dessutom behöver vi en större garderob i hallen till alla ytterkläder och dyl. Så då tänkte jag att om vi tar bort den ena från sovrummet och flyttar ut den i hallen och sen köper två byråar till sovrummet, så blir det ju kanon. Men sambon håller inte alls med. Han tror inte att våra kläder inte kommer att rymmas i varsin byrå. Längst upp i vår garderob sitter en stång där vi har långärmade tröjor och skjortor. Dom kan vi hänga in i en klädkammare i tjejernas rum. Sen är det 5 trådbackar med kläder i. Tror lätt det skulle få plats i varsin byrå. Men sambon vägrar att inse det. Tror dessutom att han behöver rensa lite bland sina kläder.

Hur gör ni när ni inte kommer överens om hur erat hem ska se ut?

Känner mig villrådig. Känns som inga av mina idéer är bra nog att genomföras. Allt röstas ner. Vet hur jag skulle vilja ha det här hemma. En mysig och välkomnande känsla, vill jag ha.

Nu är det bara två dagar kvar till Stockholmsresan. I dagsläget tror jag på att allt kommer att se bra ut på röntgen. Jag väljer att lita på att gipset har gjort sin plikt. Att se till att vänster lårben får läka ifred och att spikarna fått växa fast i brosket. Har fått reda på det tydligen inte är så vanligt att man behöver gipsa OI-barn på det sättet Ebba blivit gipsad. Utan att det oftast räcker med vadd. Men det verkar som att det var mest otur att det blev som det blev med spikarna. Kort och gott, jäkla vinterkräksjuka.

Men tydligen finns det ingen garanti för att spikarna håller sig där dom ska fast hon varit gipsad. Fattar inte varför dom använder spikar då, om man hela tiden måste operera om eller gå in och plocka ut spikarna för att dom vägrar sitta still.

Tycker Ebba har varit så glad den senaste veckan. Babblar och skrattar och liver verkar leka för henne. När man håller henne med ryggen mot sig, sprattlar hon med benen. Ja, det är ju smalbenen vi pratar om eftersom hon har gips från knäna och uppåt. Hon verkar inte ett dugg rädd att det ska göra ont om hon rör sig. Så det är ett litet hopp som tänds i mig att hon inte kommer att vara så rädd när gipset väl tas bort. Men som sagt, det vet man ju inte för än gipset är borta. Det lär väl kännas väldigt lustigt innan musklerna kommer tillbaka. Men ska göra allt för att hjälpa henne att bygga upp musklerna i benen igen, så snart det går.

Så till en början blir det golvet som gäller tills hon litar på sina ben igen. Sen efter ett tag, blir det gåstolen igen. Har nästan glömt bort hur bra hon tog sig fram i gåstolen förut.

Så fram till måndag eftermiddag kommer jag att tro att allt kommer att vara bra med Ebbas ben.