Här om kvällen när barnen har gått och lagt sig blev jag och sambon sugna på glass. Hans favorit är Lidls gräddglass. Min favorit just nu är strawberry cheesecake. Dyrt men gott!!

Gillar ni Ben & Jerry´s glassar? Vad är er favoritsmak i så fall?

Satte mig och tog tag i inskickandet av a-kasse korten via nätet. Har gjort det en gång tidigare (i december). Sidan är ganska enkel och lätt att förstå. När jag hade fyllt i klart och skickat iväg för att sen skriva ut en egen kopia. Upptäcker jag att jag lyckats fylla i mig som arbetslös istället för vab en dag. Shit tänkte jag. Hur ska jag göra nu. Ringde upp dom på a-kassan för att få hjälp med hur jag skulle lösa detta nu. Men det var inga problem. A som jag pratade med var mycket trevlig och hjälpsam och lotsade mig fram till rätt lösning på mitt lilla problem. Det var ju bara att gå in och ändra. Så nu har jag lärt mig en ny sak idag med.

Måste säga att internet är mycket bra ibland. Allt är mycket smidigare och går så mycket snabbare över internet, än när man skickade inte det manuellt på papper. Vad lång tid saker och ting hade tagit då. Undra varför jag inte bytt över tidigare.

Igår var det tokfint väder ute och man kunde t.o.m gå i kortärmat. Nu när man vaknar är det grått och trist och det är 4 minusgrader. Men skulle tippa på att solen är på väg fram. Så det blir nog en fin dag idag med.

Gick in på bloggvärde.se Tyckte det var en kul grej att kolla om min blogg har något värde. Och det hade den.

Min blogg är värd: 7510 kronor. Vad som menas med det, vet jag inte riktigt. Men kul är det i alla fall. Man får nog inte ta det på så stort allvar.

Har länge funderat på att dela med mig av dom känslor som fanns hos mig under tiden jag var gravid med Ebba och Linnea. Tiden på bb och när vi sen blev överflyttade till specialavdelningen. Om hur det kändes att komma hem och hur allt var hemma med tjejerna. Kan väl kort och gott säga att känslorna åkte berg och dalbana. Tror nog att det inte var så mycket bergbana utan mer dalbana då.

Tycket det var mycket märkligt att vi aldrig blev erbjudna någon som helst kuratorhjälp alt. psykologhjälp. Undrar ofta hur allt hade känts då om vi hade fått hjälp med känslohanteringen. Hade man mått mycket bättre när vi väl fick reda på att dom hade benskörhet. Acceptansen hade kanske infunnit sig mycket snabbare. Ångesten varit mildare och glädjen över barnen mycket större. Det kommer jag nog aldrig få svar på. Men jag försöker blicka framåt och njuta av varje otroligt framsteg dom gör. Att lära sig stå är en bagatell för många föräldrar. Det kan väl varje barn, kanske många tänker. Men det är ingen självklarhet att alla lär sig stå eller gå.

När jag såg Linnea resa sig upp mot soffan här hemma, gick det en varm och behaglig känsla genom hela kroppen. Min älskade unge gjorde det. Hon reste sig upp och stod. Stod själv på hela sin tyngd med två sköra ben. Vilken bragt.

Å Lilla Ebba inte större än en 6 mån bebis. Men så otroligt tapper och modig tjej, som har visat att det bannemej finns kämparglöd i. Efter två otroligt jobbiga lårbensoperationer med gipsning som enda lösning på spikproblemen, kommer tillbaka till sitt vanliga jag efter en relativt kort rehabperiod. Kan åla/krypa, sitta och vända sig om från rygg till mage och tvärt om igen. Får hon hålla sig hel i skelettet, så kommer hon nog snart att leta sig upp mot ett stående.

Kommer dela upp känsloresan i olika inlägg. Första delen av resan kommer att handla om graviditeten. Så håll utkik om ni vill åka med på denna resan för snart börjar den.

• Att personalen på dagis är helt underbara
• Att solen skiner så härligt (kan det vara vår i antågande)
• Att sambon är och jobbar (har varit dåligt med det i några veckor nu)
• Att jag fick min deklaration igår och får tillbaka rätt mycket pengar lagom till semestern

1. Plocka undan allt som inte ligger där det ska (det tråkigaste av allt)

2. Ta hand om disken

3. Dammsuga

4. Torka golven

5. Vika tvätt

Det är ingen rolig lista direkt. Men vad ska man göra när hemmet börjar damma igen och se allmänt stökigt ut med barnleksaker utspridda i tjejernas rum, i köket, i hallen och slutligen i vardagsrummet. Dessutom är både jag och sambon rätt duktiga med att inte lägga tillbaka saker där vi tog dom. Att man inte lär sig.

Om jag hinner (läs orkar) göra tre av dessa punkter på listan tänker jag känna mig duktig.

Lämnade tjejerna på dagis vid åtta. Sen bar det hem för att käka lite frukost och kolla igenom mailen och lite andra sidor på nätet.

Oliver signalerade att han hemskt gärna ville gå ut. Förhalade det lite eftersom jag inte var riktigt klar.

Oliver blev exalterad som vanligt. Studsade upp och ner och gnällde (läs skälla) som en tok. Har lärt mig att behålla lugnet och inte gapa och skälla på honom. Det gör liksom inte saker och ting bättre. Istället behåller jag lugnet och säger åt honom vänligen men bestämt att sitta still och vänta på att få kopplet ikopplat i halsbandet. Det brukar funka rätt så bra.

Akilles är lite lugnare, men sitter inte riktigt så still som jag skulle vilja. Men ganska godkänt ändå.

Nu mer får dom alltid sitta och vänta på ett varsegod innan dom rusar ut genom dörren. Skulle vilja få dom att gå sakta ner för trappan och inte rusa med mig efter sig. Visserligen är jag rätt stark, men hatar verkligen när hundarna är ute och går med mig.

Så väl ute på promenaden. Det är alltid lite drag och slit den första halvan av promenaden. Blir så galen på dom. Men har ju inte alltid varit konsekvent när det gäller hundarna. Så nu får jag detta som straff. Man kan inte gå omkring och kräva att hundarna går fint vid sidan om man inte hela tiden är på och korrigerar dom när dom gör fel och är konsekvent.

Jag kan tolerera att kopplet är en aningens sträckt. Men jag ska inte behöva ha utstäckt arm och följa med efter hunden. Det ska snarare vara tvärt om. Det bästa vore ju om man tog en hund i taget och gick promenad med. Men jag har aldrig orken för det. Men vet och känner ofta att jag borde. Får väl ta tag i det, och engagera mig att få bättre pli på hundarna när vi är ute och går. Har alla möjligheter nu när jag är hemma och tjejerna på dagis om dagarna. Vet faktiskt inte varför jag inte tar tag i det.

Halvvägs på promenaden stannade jag till vid svärfars garage, där även älsklingen höll till idag. Slängde in hundarna i deras hundgård och stannade kvar på en fika. Hemvägen gick mycket lättare. Båda hundarna gick mycket bättre i kopplet. Körde även kort koppel och gående vid sidan med korrigering en liten sträcka hem. Det gick faktiskt rätt bra.

Akilles vill alltid "bära" sitt koppel när vi kommer till ett visst hus när vi är på hemväg. Uppmuntrar honom gärna. Men det får inte bli någon dragkamp. Den allra sista biten får han bära kopplet alldeles själv. Litar mer på honom att han inte sticker iväg eller ut på vägen. Oliver gick mycket lös förr. Men nu har han helt enkelt slutat att lyssna, så han får ofta gå kopplad hela vägen.

I morgon är det en ny dag med mer promenad och träning.