Har länge funderat på att dela med mig av dom känslor som fanns hos mig under tiden jag var gravid med Ebba och Linnea. Tiden på bb och när vi sen blev överflyttade till specialavdelningen. Om hur det kändes att komma hem och hur allt var hemma med tjejerna. Kan väl kort och gott säga att känslorna åkte berg och dalbana. Tror nog att det inte var så mycket bergbana utan mer dalbana då.

Tycket det var mycket märkligt att vi aldrig blev erbjudna någon som helst kuratorhjälp alt. psykologhjälp. Undrar ofta hur allt hade känts då om vi hade fått hjälp med känslohanteringen. Hade man mått mycket bättre när vi väl fick reda på att dom hade benskörhet. Acceptansen hade kanske infunnit sig mycket snabbare. Ångesten varit mildare och glädjen över barnen mycket större. Det kommer jag nog aldrig få svar på. Men jag försöker blicka framåt och njuta av varje otroligt framsteg dom gör. Att lära sig stå är en bagatell för många föräldrar. Det kan väl varje barn, kanske många tänker. Men det är ingen självklarhet att alla lär sig stå eller gå.

När jag såg Linnea resa sig upp mot soffan här hemma, gick det en varm och behaglig känsla genom hela kroppen. Min älskade unge gjorde det. Hon reste sig upp och stod. Stod själv på hela sin tyngd med två sköra ben. Vilken bragt.

Å Lilla Ebba inte större än en 6 mån bebis. Men så otroligt tapper och modig tjej, som har visat att det bannemej finns kämparglöd i. Efter två otroligt jobbiga lårbensoperationer med gipsning som enda lösning på spikproblemen, kommer tillbaka till sitt vanliga jag efter en relativt kort rehabperiod. Kan åla/krypa, sitta och vända sig om från rygg till mage och tvärt om igen. Får hon hålla sig hel i skelettet, så kommer hon nog snart att leta sig upp mot ett stående.

Kommer dela upp känsloresan i olika inlägg. Första delen av resan kommer att handla om graviditeten. Så håll utkik om ni vill åka med på denna resan för snart börjar den.

 

Flingungen

1 april 2009 13:40

Du har jättegoa och fina ungar! Och jag tycker du gör så gott du kan! Kanske till och med är så att man sätter mer värde på saker och ting om man har barn med handikapp. Allt är ju inte bara skit och elände! Du är nog starkare än du själv tror ibland. Och visst, det är trist att ni kanske inte fick någon psykologhjälp när det var jobbigt, men du/ni har ju ändå kämpat er igenom den perioden och det är ju jättebra!

Och E och L kommer ju att kunna gå någon gång, oavsett när det blir! :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Första veckan i nya skolan startade hur bra som helst. Bra magkänsla med lärare och assistenter. Bra kommunikation rakt igenom. Nu känns det som att vi arbetar mot samma mål. Men iom att det varit lite si och så förut har man taggarna utåt så fort ...

Lite nervöst men spännande var det för tjejerna att få börja skolan igen i tisdags. Särskilt med tanke på att Linnea och Ebba har pluggat hemifrån sedan början på mars pga covid -19. Vi har följt utvecklingen av pandemin under sommarlovet och fatta...

Tog mig äran att göra syrrans yngste grabbs doptårtor. Tårtorna skulle gå i blått och vitt. En med bebis på och en med skor på. Eftersom jag precis fått hem en ny utstickare till en barnsko, ville jag testa den. Så denna gången blev det inga conver...

Rensar bland barnens tuschpennor. Så tråkigt. Men det måste göras....