Nu i helgen ska jag, sambon, svärmor och O sätta upp staket längs med hela tomten. Det blir några meter. Men dom är välbehövda. Är så trött på att hundarna smiter in till grannarna. Dom lär ju säkert vara trötta på det med.

Har bönat och bett om staket sen förra våren. Men det verkar inte vara så stor prioritet på ett staket hos min kära sambo.

Men vems hundar är det. Jo mina. Bara mina enligt honom. Vem rastar dom mest. Jo, jag! Det var ett helvete när tjejerna var mindre och inte gick på dagis. Då blev det bara att man släppte ut dom och hade inte så stor koll på vart dom gick.

Nu blev jag så trött och bad svärmor o O om hjälp med ett staket. Har lite pengar undanstoppade som jag ska ta av. Så istället för att använda dom pengarna till semestern, så blir det ett välbehövligt staket.

Äntligen!!!!

Pratade med otroligt hundkunniga J förut. Förklarade läget med Oliver. Hur han beter sig och hur jag tycker att han är. I somras såg jag att han skakade i kroppen. Inte hutterskakningar, utan en annan sorts skakning. Och att han verkar vara stel i bakdelen. Hon trodde att han hade ont. Då brukar hundar skaka. Jag hade ingen aning om detta. Alltid lär man sig något nytt.

Så jag ringde till en veterinär här i Nässjö och bokade en tid för en undersökning för att utesluta någon sjukdom till att börja med.

Hundar har ju en tendens att bli "argsinta" när dom har ont. Jag ger det en chans.

Har varit ute och gått med båda hundarna nu. Tänkte jag skulle testa hur pass mycket respons man får av Oliver när man ropar på honom. Jag fick ingen. Han tittade inte ens på mig. I mitt huvud snurrar det nu en hel del frågor. Kan han rentav vara döv eller gravt hörselskadad. Eller är det så att han helt enkelt skiter i mig. Så det måste jag fråga veterinären om på torsdag med.

Kom även på att när jag tränar lydnad med honom, så gör jag faktiskt dubbelkommandon åt honom. Alltså använder rösten och en handrörelse. Så är det så att han inte hör, förstår han ändå vad jag vill.

Dessutom får man ropa högt och länge när man vill att han ska komma. Särskillt när han ligger och sover.

Hmm, det blev en väldans massa frågor till veterinären. Men jag hoppas att han hittar något som kan vara orsak till hans beteende.

I mitt tidigare inlägg berättade jag att jag troligtvis ska avliva Oliver. El. ja det blir så. När vet jag inte riktigt. Har inte bokat någon tid.

Men när man sitter vid datorn eller någon annan stans med för den delen och tänker på det, kommer tårarna. Man tänker på dagen d och allt sista han kommer att göra. Sista gången han äter mat, sista badningen, för jag har lovat honom att han ska få vara ren och fräsch när han tar sina sista andetag. Sista gången han får ett grisöra, sista gången han går på promenad, sista gången jag gosar med honom.

Det gör så jävla ont, ont i hela kroppen. Jag vill inte ta bort honom, jag vill inte. Men jag har inget val.

Kommer att sakna honom så otroligt mycket. Han kommer att fattas mig. Väldigt mycket. Trots att han inte hör när man ropar, utan lyfter huvudet och fortsätter att lukta vidare, traskar runt på köksbordet i hopp om att hitta något ätbart. Allmänt ignorant. Men vi har en historia ihop, han och jag. Han var mitt sällskap när jag var ensam. Han var min bebis, mitt liv. Hur kan det ha blivit så här. Vad gick fel. Varför??

Finns det någon där ute som har någon lösning på problemet. Någon som kan säga - men gör så här, så blir det bra och han få vara vid liv. Jag vill att han ska leva. Jag vill att han ska trivas och må bra. Jag vill, jag vill, jag vill!!