Hundarna började bli allmänt rastlösa. Började härja runt och busa med varandra. Så då beslutade jag mig för att ta hundarna och gå ut en sväng. Tänkte först ta en kort sväng, men valde sen att ta en ca 30 min promenad. Har en runda som jag brukar gå. Denna promenad tog jag flexikopplena. Kanske inte så pedagogiskt men ganska bekvämt. Man märker på hundarna att dom tycker det är skönt att få strosa runt. Men har som princip att jag inte ska stanna. Utan hundarna får helt enkelt stanna tills linan är ute på max och sen får dom helt enkelt springa ifatt mig. Föredrar flexikoppel eftersom jag får bättre motion med färre stopp. Mötte på svärfar på vägen och stannade till en stund och pratade med honom. Traskade sen hemåt igen. Det var helt underbart att vara ute gå. Att man inte är ute oftare.

Det ska det bli ändring på!

Sambon och jag har disskuterat om att vår altan har vi knappt någon nytta av där den står nu. På morgonen är det rätt kalt där eftersom solen inte har nått dit än. När väl solen är framme på den sidan, blir det så varmt att man inte kan vara där ute. Som varmast brukar det bli 35 grader. Vi kan oftast vara där ute när det har blivit kvällning. Äta lunch och fika dagtid är helt omöjligt. Jag vill att Ebba och Linnea ska kunna vara där ute och leka och bada i deras pool. Men som läget är nu kommer det inte att gå. Halva altanen är dessutom inglasad vilket inte gör saken bättre. Så nu har vi gemensamt besluta att vi ska flytta altanen till baksidan. Läget är bättre, eftersom det är längre till grannarna. Nu känns det som att man sitter nästan vägg i vägg med deras husvägg. Inte så skoj. På baksidan är det morgonsol. Framåt lunch har solen försvunnit till den väggen där altanen är idag. En annan fördel är också att på baksidan finns gungställning och sandlåda. Tänk vad härligt att sida och sola på altanen medan barnen sitter nere i sandlådan och gräver. Kan inte bli bättre. ´

Men eftersom altanen kommer att hamna utanför tjejernas nuvarande rum, så har vi även bestämt oss för att dom ska få ta vårt rum, och vi tar deras. Dessutom är deras rum så avskilt. Det ligger bakom köket kan man säga. Det är inte så ofta tjejerna är där inne och leker, trots att dom har nästan alla sina leksaker där. Så tror det kommer att bli mycket bättre när dom får ta vårt, som ligger angränsande till hallen. Det är dessutom nära till vardagsrummet. Dom har mer uppsikt på oss andra i familjen och jag hoppas att dom har mer ro att leka i sitt rum och inte behöver komma ut och kolla oss hela tiden. Vilket visserligen är rätt trevligt. Men ändå.

Byta rum kommer vi troligtvis göra innan själva altanen kommer att flyttas. Men först ska vi måla om i vårt blivande sovrum. Det är aprikosa väggar nu (sen förra ägaren). Vi kommer måla en fondvägg i brunt (lera) och dom övriga väggarna kommer att bli beiga (sand). Dom färgerna hade vi i det förra huset med. Antagligen köper vi även en ny sängstomme och resårbottnar i samband med omflyttningen.

Vill NU!!

Gick in på bloggvärde.se Tyckte det var en kul grej att kolla om min blogg har något värde. Och det hade den.

Min blogg är värd: 7510 kronor. Vad som menas med det, vet jag inte riktigt. Men kul är det i alla fall. Man får nog inte ta det på så stort allvar.

Har länge funderat på att dela med mig av dom känslor som fanns hos mig under tiden jag var gravid med Ebba och Linnea. Tiden på bb och när vi sen blev överflyttade till specialavdelningen. Om hur det kändes att komma hem och hur allt var hemma med tjejerna. Kan väl kort och gott säga att känslorna åkte berg och dalbana. Tror nog att det inte var så mycket bergbana utan mer dalbana då.

Tycket det var mycket märkligt att vi aldrig blev erbjudna någon som helst kuratorhjälp alt. psykologhjälp. Undrar ofta hur allt hade känts då om vi hade fått hjälp med känslohanteringen. Hade man mått mycket bättre när vi väl fick reda på att dom hade benskörhet. Acceptansen hade kanske infunnit sig mycket snabbare. Ångesten varit mildare och glädjen över barnen mycket större. Det kommer jag nog aldrig få svar på. Men jag försöker blicka framåt och njuta av varje otroligt framsteg dom gör. Att lära sig stå är en bagatell för många föräldrar. Det kan väl varje barn, kanske många tänker. Men det är ingen självklarhet att alla lär sig stå eller gå.

När jag såg Linnea resa sig upp mot soffan här hemma, gick det en varm och behaglig känsla genom hela kroppen. Min älskade unge gjorde det. Hon reste sig upp och stod. Stod själv på hela sin tyngd med två sköra ben. Vilken bragt.

Å Lilla Ebba inte större än en 6 mån bebis. Men så otroligt tapper och modig tjej, som har visat att det bannemej finns kämparglöd i. Efter två otroligt jobbiga lårbensoperationer med gipsning som enda lösning på spikproblemen, kommer tillbaka till sitt vanliga jag efter en relativt kort rehabperiod. Kan åla/krypa, sitta och vända sig om från rygg till mage och tvärt om igen. Får hon hålla sig hel i skelettet, så kommer hon nog snart att leta sig upp mot ett stående.

Kommer dela upp känsloresan i olika inlägg. Första delen av resan kommer att handla om graviditeten. Så håll utkik om ni vill åka med på denna resan för snart börjar den.

• Att personalen på dagis är helt underbara
• Att solen skiner så härligt (kan det vara vår i antågande)
• Att sambon är och jobbar (har varit dåligt med det i några veckor nu)
• Att jag fick min deklaration igår och får tillbaka rätt mycket pengar lagom till semestern

1. Plocka undan allt som inte ligger där det ska (det tråkigaste av allt)

2. Ta hand om disken

3. Dammsuga

4. Torka golven

5. Vika tvätt

Det är ingen rolig lista direkt. Men vad ska man göra när hemmet börjar damma igen och se allmänt stökigt ut med barnleksaker utspridda i tjejernas rum, i köket, i hallen och slutligen i vardagsrummet. Dessutom är både jag och sambon rätt duktiga med att inte lägga tillbaka saker där vi tog dom. Att man inte lär sig.

Om jag hinner (läs orkar) göra tre av dessa punkter på listan tänker jag känna mig duktig.