Igår hade jag telefontid med veterinären i Jönköping. Som för övrigt ringde ca en timma efter utsatt tid. Veternären skulle ringa ang. Oliver. Det fanns två evetuella problem. Det första var borrelia, och det andra var en misstanke om för litet skallben. Var i stort sett hela tiden inställd på att borrelia var det han led av. Kan visserligen berott på att jag inte ville att hans skallben skulle vara för litet. Sen visade han faktiskt ganska starka symptom på att han hade borrelia. Även fast  det kändes som att veterinären ville försöka få fram någon annan orsak till hans skakningar och dom andra problemen.

Det var en otrolig lättnad när hon sa att Oliver hade borrelia. Provet hade gjort ett starkt utslag vid testet. Vilket betyder att det var inget att vara tveksam på. Så från och med idag så ska han gå på antibiotika i 3 veckor. Sen får vi se om det behöver förlängas.

Idag följde jag med syrran med familj till Jönköping (A6) för att se om jag kunde hitta nya raggsockar till tjejerna. Vilket jag gjorde. Köpte även termotossor och några nya tröjor och byxor. Men köpte ingenting till mig själv.

Får ta en runda här i Nässjö någon dag. Varför tänker man aldrig på sig själv?

Idag har vi varit på medicinering i Jönköping. Tjejerna blir fortfarande ledsna när sjuksköterskorna ska sätta nålen. Ebba blir näst intill hysterisk. Men jag tycker att det blir bättre och bättre för varje gång.

Pratade även med våran ansvariga läkare om svininfluensan. Det lutar åt att vi kommer vaccinera tjejerna. Troligtvis kommer jag också vaccinera mig. Har inte bestämt mig än. Skulle tippa på att sambon också vaccinerar sig för tjejernas skull.

Hoppas bara att vi inte få så mycket biverkningar.  

Igår när tjejerna var i sitt rum och jag stod i köket, försökte Linnea byta blöja på Ebba som låg på rygg på golvet.

Vilket innebar att hon försökte ta av Ebba byxorna och lossa på tejpen till blöjan.

Man kan inte annat än att skratta åt dom.

Tycker det är riktigt kul att dom kan leka med varandra.

Dom sitter ofta på varsin sida om docksängen och bäddar och fixar med dockan.

Men givetvis blir dom osams väldigt ofta också.

Härom veckan tappade tjejernas kusin en tand hemma hos oss. Gissa vem som också hade tappat en tand då.

Jo, Linnea givetvis.

Ebba sover gott om natten och somnar först av båda barnen på kvällen. Där emot Linnea är svårsövd  och vaknar flera gånger på natten och gapskriker. Hon är inte direkt ledsen. Utan mer rädd. Hela denna veckan har hon vaknat och antingen hasat in till oss eller så har någon av oss legat inne hos henne. Det har inte blivit så bra sömn dom senaste nätterna, kan man säga.

Igår när hon började gapa skulle jag gå in till henne. När jag drog bort draperiet, satt hon precis innanför. Blev måttligt rädd. Trodde hon satt i sin säng fortfarande. Men det var bara att lägga sig hos henne en stund, så hon kunde somna om. Som tur va, kom hon inte in till oss för än tjugo över sex i morse. Tror hon somnade om en stund, till klockan ringde kvart i sju.

Hoppas att Linneas nattskräck går över snart, så vi kan få sova ordentligt igen. 

Jag tänker inte nöja med med att en veterinär säger att min hund har Spike syndrom. Och dessutom inte ger speciellt mycket information om det. Vet. S sa till mig att, dom flesta googlar ju nu för tiden. Men jag har inte lust att sitta och söka runt för att läsa mig till det. Visst, det är väl bra att det finns. Men internet kan ge en sån snedvriden bild av det hela. Samma sak upplevde jag när Ebba och Linnea hade fått sin diagnos. Sökte runt på nätet och fick bara upp en massa fakta och tråkigheter. Vilket gjorde att jag gick ner i en ännu djupare deppighet.

Igår när jag lästa om andra hundar med Spike, var det ganska mycket som inte stämde in på Akilles. Och eftersom jag inte fått så mycket information från veterinären, så vet jag inte om det ska vara så.

Det både jag och sambon fortfarande hakar upp oss på är varför dom inte tog ett borrelia test på Akilles också. Men å andra sidan visade ju inte det vanliga blodprovet på någon infektion i kroppen, som hos Oliver.

Man kanske bara ska acceptera att min busvovve har Spikes och leva efter det. Har i alla fall bokat tid hos en annan veterinär här i Nässjö. Nackdelen där är väl att han inte kände till spike syndrom. Ska man ta det positivt eller negativt?

Vet inte ens om jag orkar skriva det här inlägget. Jag gör ett försök, så får vi se hur det går.

Hur ska man börja ett sånt här inlägg då. Vissa prover har jag redan fått svar på. Så vi börjar väl med Akilles resultat och bekymmer.

Alla organprover visade ingenting. Allt såg bra ut. Berättade för veterinären S om Akilles kramper. Är nästan helt säker på att han har haft 4 stycken hittills. Första gången var förra året. Minns inte riktigt hur, var och varför dom kom. Men dom anfallen han har haft i år har utspelat sig så här. I somras sprang Akilles för att hälsa på en släkting till sambon. Väl framme föll han ihop framför mina ben. Men var snabbt uppe på benen igen. Minns inte hur länge han krampade. Andra gången var för några månader sen. Det var samma visa där. Han skulle hoppa ner från trappan för att hälsa på några släktingar som kommit förbi en sväng. Lika där, föll han ihop. Anfallet på marken varade bara några minuter. När han rest sig upp var han vinglig i bakänden. Som att han varit sövd. Släppte in honom, så att han fick återhämta sig i lugn och ro. Helt återställd var han på sammanlagt 15 min. Men skulle väl säga att han krampade i bara några minuter. Vet inte riktigt om vingligheten efter ingår i själva krampanfallet.

Fick väldigt knapphändig information om sjukdomen Akilles verkar ha. Först trodde jag inte på veterinären. Men efter ha läst på den här sidan. Börjar jag förstå mer och mer att det är Spike syndrom han har. Hur ska hans liv bli nu då. Kommer kramperna att tillta och bli fler och värre. Kommer han att få ett drägligt liv. Kommer han att få fler symptom. Där bl.a. matintollerans ingår. Tog för en stund sen bort hans tuggben från honom, trots att han inte fått kramper av det innan. Hur långt ska man gå och hur "extrem" ska man vara. Ska man köra på som vanligt och se om han får något anfall av tuggbenen eller maten. Det är många frågor i huvudet som cirkulerar just nu.

Vore tacksam om hussar och mattar med mer erfarenhet hör av sig till mig med råd och tips.

Nu om Oliver då. Han har en lättare ögoninflammation som han ska få ögondroppar emot. Hans blodprover visade för mycket vita blodkroppar. Vilket tyder på någon form av infektion i kroppen. Glykosvärdet var även det lite förhöjt. Kan ha berott på stress eller att han nyligen ätit mat. Veterinären verkar inte ha varit orolig för att Oliver ska ha fått diabetes i alla fall.

Vet. S tog även upp att Olivers skakningar i kroppen kan bero på ett förlitet skallben som gör att det blir svullet i nacken, vilket genererar skakningar. Om så är fallet, finns det två alternativ. Antingen att han får gå på smärtlindring periodvis el. hela tiden. Eller som ett annat alternativ, avlivning tyvärr. Känns jobbigt att bara skriva ordet avlivning. Men om det är det bästa för Oliver. Så får det bli så.

Även borrelia prov togs på Oliver. Det får jag svar på på tisdag. Hoppas innerligt att han har borrelia och inte för litet skallben. Vet. S hade läst att det var förekommande hos Cavalierer. I dom böcker jag läst om cavalieren. Har jag aldrig stött på någon sådan fakta. Där emot så är ju hjärtfel hos cavalierer väldigt förekommande. Ska googla lite på det.

Som det känns nu finns det risk för att jag förlorar båda mina hundar. Jag kanske tänker väldigt drastiskt just nu. Men med allt annat runt omkring (läs barnen), känns det som att min ork och energi är totalt slut. Ännu ett ställningstagande som kanske måste tas. Ska försöka mjölka veterinären på mer information ang. Spike Syndrom. Behöver veta för att göra det bästa för Akilles. Hoppas även på ett positivt resultat från borrelia provet på tisdag.

Hur många motgångar ska man behöva klara. Vad gör jag för fel. Två bensköra barn, en hund med en obotlig sjukdom och den andra med ev. för liten skalle. Vad har jag gjort för att förtjäna det här? Varför ska jag bestraffas?

För någon vecka sen ringde A från Astrid Lindgrens Barnsjukhus. A samordnar operationerna som Ebba och Linnea har och ska genomgå.

Nu har vi fått tid till underbensoperationerna. Båda underbenen på båda barnen. Som jag har väntat på just de här operationerna. Varför ska jag förklara sen.

Vi åker upp 30:e november, för inskrivning. Ebba opereras 1:a december (tisdag) och Linnea opereras dagen efter. Går allt bra, hoppas jag på att vi är tillbaka hemma igen på fredagen. Underbenen är mer avancerat att operera rakt eftersom det är två ben i det benet. Men tror att tjejerna kommer att kunna röra sig mer efter operationen. Lårbenen använder dom ju mer och det känns mer när benet är av eller när dom opererats. Lårbenet är ett väldigt stort ben i kroppen. En fördel är ju också att benen inte är av när vi åker upp dit. Så har det ju varit i stort sett alla andra gånger vi varit inlagda.

Nu till varför jag har väntat på dessa operationer. För det första. Belastningen på underbenen kommer rakt uppifrån och inte ute på böjen. När belastningen inte kommer rakt uppifrån, kan det orsaka fler benbrott. Skulle tippa på att det blir spikar i underbenen med. Precis som i lårbenen. För det andra, så kommer det bli lättare för framförallt Ebba att stå på fötterna. När hon står nu (med hjälp av mig), så belastar hon bara på tårna eller utsidan av fötterna. Linnea har ju stått och gått innan hon bröt lårbenen. Så tror inte att det gynnar henne lika mycket utvecklingsmässigt som för Ebba.

För det tredje. Jag kan köpa riktiga vinterskor till tjejerna i år. Det ska bli så kul. Eftersom dom har kroken längst ner på benen, så kan dom inte ha annat än väldigt låga skor. Som sandaler exempelvis. Är så trist att alltid bara ha raggsockar på dom. Visst funkar det. Men det är inte roligt.

Tack och lov för att mina barn kan och får opereras!

Jag tror och hoppas att andra föräldrar till OI-barn känner samma sak.

Vill så gärna förnya här hemma. Börjar ledsna på hur vårt hem ser ut. Med ganska små medel kan det bli riktigt bra. Men alltid när jag gjort något. Kommer herrn i huset med någon invändning om t.ex att det var bättre innan. Eller att det är onödigt. Då känner jag att jag bara vill lägga ner projektet. Trodde inte karlar brydde sig om sånt där.

När man är hemma hos andra, kan jag få en känsla i kroppen. Alla har det så fint och mysigt hemma hos sig. Men hemma hos mig är det bara stökigt och så omysigt det kan bli. Funderar ofta hur jag skulle vilja att möblerna stod istället och möbler jag skulle vilja plocka bort eller byta ut. Och dom små detaljerna är ju det som är grädden på moset. Försöker efter bästa förmåga att matcha och fixa. Men jag känner att jag inte når ända fram.

Men sen tror jag att man är väldigt självkritisk också. Fast man har det fint hemma, så finns det alltid hem som är finare och mysigare.