För någon vecka sen ringde A från Astrid Lindgrens Barnsjukhus. A samordnar operationerna som Ebba och Linnea har och ska genomgå.

Nu har vi fått tid till underbensoperationerna. Båda underbenen på båda barnen. Som jag har väntat på just de här operationerna. Varför ska jag förklara sen.

Vi åker upp 30:e november, för inskrivning. Ebba opereras 1:a december (tisdag) och Linnea opereras dagen efter. Går allt bra, hoppas jag på att vi är tillbaka hemma igen på fredagen. Underbenen är mer avancerat att operera rakt eftersom det är två ben i det benet. Men tror att tjejerna kommer att kunna röra sig mer efter operationen. Lårbenen använder dom ju mer och det känns mer när benet är av eller när dom opererats. Lårbenet är ett väldigt stort ben i kroppen. En fördel är ju också att benen inte är av när vi åker upp dit. Så har det ju varit i stort sett alla andra gånger vi varit inlagda.

Nu till varför jag har väntat på dessa operationer. För det första. Belastningen på underbenen kommer rakt uppifrån och inte ute på böjen. När belastningen inte kommer rakt uppifrån, kan det orsaka fler benbrott. Skulle tippa på att det blir spikar i underbenen med. Precis som i lårbenen. För det andra, så kommer det bli lättare för framförallt Ebba att stå på fötterna. När hon står nu (med hjälp av mig), så belastar hon bara på tårna eller utsidan av fötterna. Linnea har ju stått och gått innan hon bröt lårbenen. Så tror inte att det gynnar henne lika mycket utvecklingsmässigt som för Ebba.

För det tredje. Jag kan köpa riktiga vinterskor till tjejerna i år. Det ska bli så kul. Eftersom dom har kroken längst ner på benen, så kan dom inte ha annat än väldigt låga skor. Som sandaler exempelvis. Är så trist att alltid bara ha raggsockar på dom. Visst funkar det. Men det är inte roligt.

Tack och lov för att mina barn kan och får opereras!

Jag tror och hoppas att andra föräldrar till OI-barn känner samma sak.

Vill så gärna förnya här hemma. Börjar ledsna på hur vårt hem ser ut. Med ganska små medel kan det bli riktigt bra. Men alltid när jag gjort något. Kommer herrn i huset med någon invändning om t.ex att det var bättre innan. Eller att det är onödigt. Då känner jag att jag bara vill lägga ner projektet. Trodde inte karlar brydde sig om sånt där.

När man är hemma hos andra, kan jag få en känsla i kroppen. Alla har det så fint och mysigt hemma hos sig. Men hemma hos mig är det bara stökigt och så omysigt det kan bli. Funderar ofta hur jag skulle vilja att möblerna stod istället och möbler jag skulle vilja plocka bort eller byta ut. Och dom små detaljerna är ju det som är grädden på moset. Försöker efter bästa förmåga att matcha och fixa. Men jag känner att jag inte når ända fram.

Men sen tror jag att man är väldigt självkritisk också. Fast man har det fint hemma, så finns det alltid hem som är finare och mysigare.

I morgon har jag tid hos en veterinär i Jönköping. Har ett tag tänkt beställa tid för båda hundarna. Men så har det alltid kommit något emellan.

I början på veckan tog jag tjuren vid hornen och ringde samtalet.

Har tyckt att Oliver har konstiga saker för sig. Skakar i hela kroppen när han ligger ner. Han kanske gör det annars också. Men det syns tydligast när han ligger och vilar. Dessutom har han lite rödaktiga ögonvitor och kletiga ögon. Funderar på om han kan ha borellia.

Akilles däremot har haft anfallsliknande symtom. Under hans 4-åriga liv har det hänt max 4 gånger. Han faller ihop och blir stel. Skakar inget eller så. Inte heller blir det någon fradga i munnen. När han kommer upp efter några minuter, är han som att han varit sövd. Väldigt vinglig. Både i framdelen och bakdelen. Men upplever att det märks mest på bakdelen. Inga övriga symptom har jag sett.

Hoppas det inte är några allvarliga saker hundarna lider av och att det är lättbotligt i så fall.

Uppdatering om hur det gått kommer i morgon...

I fredags när vi var och handlade ville båda tjejerna åka kundvagn. Linnea har stirrat in allt godis på väggen. Ebba försöker lyfta upp ett paket m. köttbullar. Där av minerna.