Slog på stort idag och ställde mig och gjorde pannbiff, stekt lök, potatis och sås. Och så grönsaker med. Efter denna dagen ska jag aldrig, aldrig köpa färdiga köttbullar mer. Usch vad äckligt det är när man tänker efter. Självklart har jag gjort egna köttbullar och så innan. Men det var väl ett tag sen antar jag.

Innan maten klagade Ebba på att hon inte kunde svälja och att hon hade ont i halsen. Tittade förut. Men tycker fortfarande hon ser bra ut i halsen. Inga vita prickar eller speciellt svullen.

Men hög feber det har hon.

Nu ska jag ta upp två galningar ur badet. Sen ska jag röja upp lite och sen påbörja mitt hemliga projekt. Ni får se senare vad det är.

Mannen är och byter till vinterdäck. Det snöade här förut. Tjejerna blev eld och lågor och trodde nog att nu skulle dom få åka pulka.

Här är det febrigt värre. Ebba hade nyss 39 graders feber. Hon är rödmosig och snorig. Fast det har hon ju varit innan också. Men halsen ser fortfarande bra ut. Inte svullet och den ser fin ut i mina ögon.

Hoppas nu inte på en repris från förra fredagen. Utan att detta stannar vid endast feber och ingenting mer. Inga garantier finns. Men idag väljer jag att hoppas.

Pigg och glad är hon ändå. Hade jag haft 39 graders feber, så hade jag legat deckad i soffan och inte orkat göra något. Men hon sitter här i soffan och leker och busar på som vanligt. Dom är roliga dom små liven.

Tycker bara det är synd att jag ska behöva dra ut henne sen för att hämta Linnea. För mannen lär ju säkert inte kunna offra sig.

I morgon känns det som att jag har massor att göra. Många minutrar lär gå åt till att sitta i telefon. Måste ringa kommunen angående det nya dagiset. Tänk om det skiter sig på att hon inte kan anställa assistenter åt tjejerna. Då lackar jag ihop. Har i alla fall lärt mig en sak. Att få allt på papper. Så man kan överklaga sen om det behövs. Tack den som sa det till mig. Ska ha det som riktlinje hedan efter. Hörde dessutom av syrran idag att det är kö till det nya dagiset. Låter inget vidare alls. Och strular det då med assistenterna, ja då är det bara att ladda ny energi och fortsätta pendla 4 mil om dagen till och från dagis. Varför ska allt vara så tunggrot. Samma gäller bostadsanpassningen vi har blivit nekade till pga att vi köpte huset innan vi kontaktade kommunen och även att huset ligger i Fredriksdal. Men jag ska minsann fixa ett papper från personen i fråga som har hand om detta och be att få på papper att han minsann inte kan hjälpa oss. Då ska jag överklaga det också. Känner mig lite på krigsstigen just nu. Har bara gillat läget förut och inte direkt krävt något. Men är trött på det nu. Tänker inte sitta här hemma längre och vara snäll.

Sen kommer nog Ebba vara hemma i morgon pga feber. Så då får jag ha henne för mig själv igen. Det ska bli mysigt. Linnea tar rätt mycket plats från Ebba. Linnea klarar sig mer själv. Men bestämmer och bossar runt. Man märker skillnad på Ebba när hon är själv hemma. Hon pratar mer och hon blommar ut på ett härligt sätt. Funderar på om vi ska ta och göra lite kiwimarmelad i morgon. Kanske göra något åt alla äpplen som ligger nere i källaren. Göra äppelmos. Det klarar hon nog av galant.

Tjejerna skulle visst gå och fika med dagis på stan. Men Ebba får väl fika hemma med mig istället.

Sen ligger jag rejält efter med tvätten. Mycket att tvätta. Men ännu mer att vika.

Har jag tur kanske vi kan ta oss ut och gå en runda på förmiddagen. Tar det lugnt med stegräknaren denna veckan. Kräver inte så mycket av mig själv. Måste ladda energi och motivation. Kanske dags att göra det där träningsschemat nu. Då kanske motivationen blir bättre och jag tycker det är roligt att röra på mig mer.

Nu ska jag ta och sova, så man orkar upp halv sju. Det är bara 6½ timma kvar tills dess.

God natt!

Igår var jag, mannen och tjejerna på cirkus. Deras avdelning på dagis hade fått fribiljetter till barnen med sällskap av betalande förälder. På väg till och från dagis åker vi förbi där cirkusen håller till. Så igår på väg från dagis blev tjejerna eld och lågor när dom såg alla åtta shettisarna ute i den tillfälliga hagen utanför tältet. Så vi hade inget val. Det var bara att åka hem ladda om, äta mat och sen snabbt iväg igen in till stan för att gå på cirkus. Vi kunde ju inte banga nu när tjejernas biljetter var gratis. Har inte varit på cirkus på hundra år. Så jag kände mig som ett barn på nytt. På med varma kläder på barnen och sen iväg. Kan medge att jag var rätt nervös. Vet ju sen innan att tjejerna är rädda för clowner och förberedde mig på att vi får gå ut från tältet och åka hem efter en kort stund. Men så blev det inte riktigt. Visst var dom rädda för clownen Boobbi. Men det löste dom så bra själva genom att dra ner mössan framför ansiktet. Smarta brudar. Tänk vad mycket trygghet en mössa kan ge.

Det började bra. För det första numret var fyra små shettisar som sprang runt i manegen med rosett på svansen och en röd glittrande hat mellan öronen.

Tror båda tjejerna slappnade av något när dom fick se ponnysarna. Sen följde luftakrobatik, trolleri, eldslukning och eldsprutning. Och så givetvis clownen. En återkommande clown. Tror han var inne i tältet fyra eller fem gånger. Märkte på Linnea att hon stelnade något i kroppen varje gång han kom in. När han kom in en fjärde gång, var han inte så otäck längre. Då tittade hon faktiskt på honom. Ebba blev nog lika rädd varje gång han kom in. Roligast tyckte jag det var när clownen sa att han hade sett ett lejon på cirkusen. Sen fick man höra något som började ryta. Han gick bakom kulisserna och kom ut med en söndertrasad kavaj. Sen gick han bakom igen och kom ut med ett tjockt rep. Det tjocka repet var fäst vid ett litet koppel med en chihuahua längst ut på änden. Det farliga "lejonet" hette Rocky. Tror att tjejerna tyckte att clownen inte var så farlig när han gick runt med en liten chihuahua i koppel.

Tyckte Madigan höll hög standard på sin föreställning. Familjärt och underhållande. Lagom stort. Precis lagom för två 3½ åringar på cirkuspremiär. Detta kommer vi göra igen. För nu vet dom vad cirkus är.

Det som tjejerna tyckte var bäst med det hela var så klart shettisarna. Som sen kom in i ett andra gång, så var dom åtta stycken som välorganiserat sprang runt åt olika håll utan att krocka och sen upp på "hyllan" på mangegen och halvt skrämma livet ur dom barnen som satt på stolarna. Så klart fanns det en busig shettis, Caspar. Som tiggde sockerbitar, applåder och fuskade sig igenom sitt nummer. Alla åtta skulle hoppa över ett hinder. Men inte Caspar inte. Han sprang bredvid alla gånger utom den sista, då han äntligen gjorde som han skulle.

Ebba satt som hänförd under sista delen av föreställningen. Tror hon var rätt trött med. Linnea var mer aktiv. Klappade i händerna och kommenterade lite olika nummer.

Väl hemma ville dom inte lägga sig direkt. Frågade mycket om clownen och Caspar och Rocky. Det verkar vara dom tre sakerna som gjort mest intyck på dom duktiga cirkusprinsessorna.

Förra veckans steg:

Mån 6600

Tis 8368

Ons 10669

Tors 10609

Fre 4816

Lör & Sön

Struntade i stegräknare eftersom jag visste att det ändå inte skulle bli så många steg pga Linneas halsfluss.

Förra veckans steg:

mån 6647

tis 7028

ons 4815

tors 7219

fre 10202

lör 6061

sön 4041

Ja, vad säger man. Besviken på mig själv för att jag inte rör på mig mer. Men hoppas att denna veckan kan ge bättre resultat. Måste kräva mer av mig själv känner jag.

Fredagsmys! Ikväll har vi ätit tacos på begäran av barnen. Tidigare idag var vi på hemmakväll och hyrde 3 filmer. Ironman 2, 101 kvinnor (m han från mentalist) och prince of persia. Just nu tittar vi på Ironman, äter godis och har det mysigt.

Som jag misstänkte är det spikar på glid hos Ebba. Ortopeden ringde igår. Han trodde till 99% att det var spikarna i vänster lårben som hade börjat vandra iväg. Skulle tippa på att det beror på att hon rör sig mer och står upp och går med stöd. Antar att spikarna har börjat röra på sig för att det blir vibrationer i benet som gör att spikarna vandrar iväg. Är det då lite mellanrum inuti benet där spikarna sitter, får spikarna möjlighet att flytta på sig.

Så nu känns det rätt pissigt. Hoppas bara att spikarna inte flyttar sig för mycket så en operation är nödvändig. Linneas flyttade ju sig rätt mycket. Kan känna dom när jag byter blöja. Men dom är inte så pass långt ut att en operation behövs. Kan tycka att det är lite läskigt att känna dom. Men försöker inte tänka på det.

Det här med spikar är lurigt. Ebba var 1½ år när hon fick dom inopererade i samband med uträtning av lårbenet. Så det finns alltså ingen garanti för att spikarna alltid kommer att sitta där dom sitter. Det spelar ingen roll hur kort eller lång tid det har gått sen operationen.

När en operation är nödvändig känns det rätt pissigt. Dels för att det så klart blir en Stockholmsresa. Med hibiskrub bad x 2, nålsättning, sövning etc, etc... Allt sånt som är jobbigt. Mest för mig tror jag.

Men sen också är ju ett annat orosmoment. Även fast dom trycker tillbaka spikarna och byter ut till tjockare eller sätter i någon till, finns det fortfarande inget som garanterar att spikarna alltid kommer att sitta där dom ska sitta.

Kan känna att det känns rätt hopplöst och meningslöst. Varför putta tillbaka spikarna när dom sannolikt kommer att flytta på sig igen. Vet inte hur många gånger Linnea har haft spikar på glid. Tänk vad enkelt och mindre oroligt det hade varit om ortopeden hade kunnat garantera om spikarna alltid kommer att sitta där dom blev placerade. Då skulle livet vara liiiiite enklare.

Om inte annat för tjejerna som skulle slippa att ha så ont i onödan. Tycker så synd om Ebba. Hon kan inte ens sitta rakt upp på golvet och leka. Ibland undrar jag vad jag ställt till med. Ibland känns det som att det är mitt fel att barnen har ont. Det var bl.a jag som valde att dom skulle komma till världen.

Men nu är dom här sen snart 3½ år tillbaka. Så nu måste man göra det bästa av situationen, som jag gjort i alla fall dom senaste 3 åren.