Förra veckans steg:

Mån 3966

Tis 3821

Ons 10272

Tors 10245

Fre 5182

Lör 6641

Sön

Hade inte stegräknaren på mig

Är långt ifrån nöjd med alla dagars resultat. Men genom att bli påmind på detta sättet kan det bara få mig att göra bättre ifrån mig.

Trodde aldrig att det skulle kännas så underbart att få svettas igen. Känna värmen i ansiktet, som blossar rött. Efter en hel sommar med knapp ansträngning är jag nu fit for fight igen. Och det känns underbart. Det har inte varit någon höjdare att ha haft ont i knät mer eller mindre varje dag i två och en halv månader. Nu hoppas jag bara att inte inflammation kommer tillbaka igen.

Nu ska vi tänka positivt!

Promenerade på i 30 min på promenadbandet idag. Dom sista fem minutrarna var rätt jobbiga. Det märks att man inte har tränat effektivt på länge.

Och sen när man dessutom måste tänka på balansen medan man går gör inte saken bättre. Handtaget kan jag inte hålla i, för då får jag vika mig dubbel. Undra vilken längd dom har mätt efter. Inte långa personer i alla fall.

Men det har jag löst genom att ställa gåbandet bredvid fotöljen, så jag kan få stöd där om det behövs.

Nu så här i början när det är nytt är det ingen match att träna. Då är det nytt och roligt. Men sen. När det inte är nytt längre. Då får jag tvinga mig själv att masa mig och träna. Det är därför jag förbjuder mig själv att köpa träningskort. För jag vet hur det blir. En dag utan träning, sen är det kört. Då hittar jag hundra olika orsaker till att inte träna. Hmm... Måste komma på något bra sätt att övervinna min lathet när det gäller träningen.

Jag ska göra ett schema. Då finns det inga bortförklaringar.

I söndags slog jag på stort och gjorde scones till frukost.

Så underbart goda. Det är från Leila Lindholms a piece of cake.

6 scones

8½ dl vetemjöl

½ tsk salt

1½ tsk bakpulver

½ dl råsocker

125 g kallt smör

1 ekologiskt ägg

2 dl mjölk

Skal av 2 citroner

1½ dl färska el frysta blåbär

Ägg och råsocker till pensling

Sätt ugnen på 250 grader.

Blanda vetemjöl, salt, bakpulver, citronskal och råsocker i en bunke.

Tärna smöret och nyp ihop det med de torra ingredienserna.

Vispa samman ägg och mjölk.

Blanda vätskan och det torra ingredienserna till en deg.

Vik försiktigt in blåbären i degen utan att de mosas sönder.

Platta ut degen till en längd, ca 3 cm tjock, på mjölat bakbord och skär den till trekantiga bitar eller stansa ut ringar.

Lägg dem på en plåt med bakplåtspapper, pensla med uppvispat ägg och strö över råsocker innan gräddning.

Helt gudomligt goda! Kommer helt klart baka dessa igen.

Släpade hem gåbandet (Attract) igår med stor förväntan. Ett väldigt basic gåband, som är lätt att montera upp och justera inställningarna på.

Det enda negativa är att man inte får en chans att hinna skriva upp sina resultat innan det försvinner på monitorn. Kan ju vara intressant att se om man förbättrar sig något. Typ hinner längre på samma tid. Men som sagt det är ju ett basic band.

En fördel är ju också säkerhetsbandet som man sätter dit med magnet på monitorn. Skulle man mot all förmodan snubbla och trilla, stannar bandet när magneten rycks bort från skärmen.

Gick nog sammanlagt 40 min på det igår. Fick justera bandet lite emellanåt för det drog snett. Justerade lite för mycket, så då fick jag fixa tillbaka det. Men justeringen skulle nog vem som helst kunna fixa.

På skoj fick även hundarna testa gåbandet igår. Har sett att Milan använder gåband i sin serie. Nu har jag inte för avsikt att motionera mina hundar så.

Oliver tyckte inte det var något konstigt alls att traska upp på gåbandet och gå en stund. Behövde inte ens hålla honom i halsbandet.

Akilles däremot tyckte det var en väldig konstig makapär. Och när man berömmer honom, blir han så sprallig, så vi la ner projektet. Istället fick han stå på bandet när det var avstängt. Och det funkade bra.

Men frågan är nu vilket som är bäst. Gå med eller utan skor på sig. Skönast är utan tycker jag. Men undra om det är bättre med skor nu när knät äntligen har blivit bra igen. Stötmässigt tänkte jag på. Ska prova med skor ett par dagar, och se om man vänjer sig.

Nu när vi kom hem från dagis låg det en död mus på våra plattor här hemma. Förklarade för Linnea att den var död och att den hade åkt upp till himlen. Som alla gör när dom dör. Fick till svar:

- Men mamma, den är ju kvar där ju.

Vad svarar man på det? Försökte ta en enkel förklaring om att det är skälen som åker upp till himlen.

Någon som har ett bättre förslag?

Men visst har små barn så enkla förklaringar till så självklara saker.

Nu är Ebba redo att få en egen rullator. Sjukgymnasten var hemma i veckan för att se hur Linnea går med sin. Hon kunde även konstatera att Linnea går i princip helt utan stöd med dockvagnen som inte ger något stöd alls för balansen. Då den välter om hon stödjer sig för mycket på den. Duktiga tjejen! Men hon tror inte riktigt på att hon klarar att gå själv. Dessutom är hon ju mer än 3år, så hon är ju mer medveten om att det inte är så skönt att trilla. Särskillt när man kan bryta sig också.

Men nu åter till Ebba som har gjort otroliga framsteg. Sen hon fick äran att låna Linneas rullator, har hon fått mer självförtroende. Hon ber om att få gå med rullatorn. Och hon går bättre och längre varje gång. Dessutom behöver jag inte alls hålla under rumpan lika mycket som man var tvungen att göra i början. Är så nöjd och glad över att Ebba också utvecklas. Hon har ju varit den lite latare av barnen. Linnea har alltid letat aktiviteter som innebär rörelse. Klättrar på ryggstödet i soffan. Hoppar i sängarna och är mer vild än tam emellanåt. Försöker tänka bort olyckorna som kan hända. Vill inte hämma henne.

Ebba där emot har varit det lugna barnet som gärna är bekväm och gör inte för mycket i onödan. Henne har man fått trigga mycket och försöka låta bli att bära henne istället för att hon ska hasa eller krypa själv.

Så om ett par veckor kommer Ebbas alldeles egna rullator. Det tråkiga är att den är precis likadan som Linneas. Precis som rullstolarna. Helt hopplöst trist. Får märka allt tydligt för att veta vilken som är vems. Dom har ju lite olika inställningar på saker och ting.

Är så stolt och glad över mina tjejer som är så duktiga. Förutsättningarna har ju inte varit dom bästa. Komprimerade kotor i ryggarna (kilformade). Liggläge så mycket det gick, fram till 9 mån ålder. Ett antal benbrott (tappade räkningen) när dom var små. Och ett antal operationer med uträtning från 1½ års ålder.

Kunde inte tänka mig i min vildaste fantasi för 3 år sen att dom överhuvudtaget skulle kunna gå på sina ben. Men nu har jag fått bevis på annat.

Älskar er Ebba och Linnea!  You light up my life!

Ikväll är det beställt tacomackor som fredagsmysmat.

Älskar när barnen kommer med förslag på vad dom vill äta.

Sen blir det mys i soffan framför tvn med diverse onyttigheter.

Älskar verkligen fredagar. Lördagen är rätt okej också.

Det är så underbart att få vara tillsammans med sina nära och kära.

Bjuder på ett kort på tjejerna från mars förra året. Så små dom var där.

Om det finns något som är jätte viktigt, så är det respekt. Respekt för andra och så klart bli respekterad själv.

Så när någon bestämmer saker och ting över huvudet på mig, utan att ens fråga vad jag vill eller tycker. Då lackar jag ur. Särskillt när dom planer jag gjort får ställas åt sidan. Planer som faktiskt berör andra också. 

Något som också är viktigt att inte glömma bort. Är att inte ta varandra för given. Man ska inte alltid räkna med att man alltid är där och ställer upp så fort det passar dom. Respekt och inte ta någon för given går lite hand i hand tycker jag.

Det är så himla lätt att falla in i ett återkommande mönster. Dagarna rullar på och man räknar med att så här är det. Så här ska det vara. Där håller inte jag med. Varför ska det vara så? Att man alltid förutsätter att den gör det och den andra gör något annat.

Ni som inte blir respekterade. Reser upp och stampa foten i golvet. Och ni andra som inte respekterar era medmänniskor. Fy fasen ta och fundera på vad ni håller på med.