Var så jäkla sur över att jag förstört båda våra bilar förut. Kände att jag behövde få ur mig lite ilska. Dels pga bilarna och dels pga att det strular så med barnens op och benbrott. 

Vet inte ens när jag cyklade på motionscykeln sist. Ett bra tag sen var det iaf. Cyklade visserligen bara 5 km. Men var helt klart nöjd med det.

Kände mig mycket bättre till mods när jag klev av cykeln än när jag klev på den. Nu vet jag vad jag ska göra när jag känner mig frustrerad och arg, ledsen och besviken. Cykla!!!

Nästan hela den här dagen har varit en enda stor katastrof. Det hela började egentligen på morgonen. Två vilda ungar som inte ville ta på sig kläder eller ha ny blöja. Det var en baggis om man jämnför med vad som kom sen.

Katastrof 1

Någon gång under dagen skadade Ebba sin högra arm. Samma arm som har haft lite struligt med i några dagar. Hon hade ojjat sig lite. Men fick vara kvar på dagis. Trodde att det inte var så farligt. Innan har det varit att hon är mer rädd än det gör ont. Så jag tänkte väl mest att det är nog ingen större fara.

Katastrof 2

Medan jag var iväg en sväng hos sambons syssling ringde en ortoped från A. Lindgrens barnsjukhus. Han som opererade Linnea. Han hade tråkiga nyheter att berätta. Spikarna hade stuckit iväg lite. Hon har två smala märgspikar och en lite grövre inopererade. Dom smala hade letat sig upp 1 cm och den grova bara några millimeter. Det låter inte så mycket. Men i hennes korta ben är det mycket. Spikarna får max flytta på sig 1cm. Flyttar dom sig mer, blir det en ny operation av samma ben. : ( Vill inte!!!

Det kändes som att benen slog undan från en. Kändes som jag föll som en tallrick köttfärs i golvet.

När jag sen kom till dagis för att hämta tjejerna var jag nästan tjutfärdig. Ebba satt i A:s knä och grät. Storgrät. Hade riktigt ont i armen. Vilken hon inte använde alls. Innan har hon lyft den, ätit med den och lyft glas med den. Till och med ålat med hjälp av den. Men nu hängde den bara där, slapp som en tung sak. Kändes jobbigt att se henne ha så ont. Linnea blev lite ledsen med. Mest för att Ebba var ledsen.

Väl hemma sen gick det mesta rätt bra. Ebba var faktiskt riktigt glad och pigg. Men markerade ofta att hon hade ont.

För att lindra smärtan lite, fick hon bada med pappan. Det tyckte hon var varmt och skönt.

Katastrof 3

När tjejerna lagt sig skulle jag åka bort till syrran för att göra rent hos marsvinen. När jag skulle backa ut från garagenedfarten, backar jag rätt på sambons jobbarbil. Hans bil fick en rejäl buckla vid vänster framlykta, samt krossad lykta. Minibussen fick en liten buckla, samt två lyktor bak krossade. Ena bagageluckan blev lite skev dessutom. Så jävla förbannad jag blev. Att jag inte ens tittade i sidobackspegeln. Då hade jag sett att den stod längre ut än vanligt. Om jag bara hade sväng lite på ratten, så hade jag missat den. Om han hade parkerat där han brukar ha bilen parkerad, hade detta inte ens hänt. Man kan hitta många olika anledningar till varför det hände. Eller hur man skulle ha kunnat undvika det. Men saken är den att lyktorna är fortfarande krossade och bucklorna är fortfarande där. Alltså får man helt enkelt bara acceptera läget och kasta ut pengar på nya lyktor.

Så nu får man kasta ut 1000 spänn av sina skattepengar. Tur att vi inte ska göra så mycket i sommar.

Kort och gott. Denna dagen var genom katastrofal. En rejäl otursdag. Varför finns dom?