Tänkte passa på att käka lite lunch. Eller snarare frukost för min del. Har inte haft varken lust, tid eller ork att fixa något att äta. Men nu när Ebba har käkat lite majsgröt m blåbärspuré och slumrat in i middagsluren. Hon somnade i liggläge i babysittern. Hoppas bara hon sover lika länge som hon gör i sängen. Vill inte ta upp henne och lägga över henne i sängen, med risk för att hon vaknar och även har ont i benen. Då är det bättre att hon ligger kvar. Men med tanke på att hon var vaken halva natten, så lär hon nog sova en stund.

Så på återseende. Nu till kylskåpet.

Ska även passa på att ringa en kompis. 

När jag ändå bytte blöja på lilltösen (Ebba), passade jag på att linda av höger bens vaddering. Vilket liv det blev då. Det nästan skar sig i öronen på mig. Men vet hur hon funkar. Så det mesta var faktiskt rädsla. Vilket fick mig att koncentrera mig på det jag gjorde och inte så mycket på att hon skrek i höganskyn. Jag är rätt känslig i sånna lägen. Far rätt illa. Emellanåt klarar jag inte av det.

Efter mycket om och men var vadderingen borta och Ebba givetvis väldigt rädd för att det skulle göra ont.

När jag satt ner henne i babysittern igen, där hon just nu verkar trivas bäst. Ser jag hur hennes ben har minskat något enormt i omfång. Det som för snart två veckor sen var ganska mulliga ben med lite valkar är nu helt släta och pinnsmala stickor. Fast stickor är det väl inte riktigt heller. Till min förskräckelse ser jag att där skelettet är böjt på smalbenet, ser man nu tydligt benet under huden. Usch! Jag far så illa av att se sånt. Det ser lite otäckt ut. För mig tar det en stund att vänja sig.

Men något som ser otroligt bra och fint ut är hennes raka lårben. Lite längre har lårbenen blivit med. Vilken skillnad mot hur det såg ut förut. Klart nöjd med resultatet av operationen.

I natt blev det bara några timmars sömn. Ebba höll oss föräldrar vakna till tre. Hon vågade inte röra sig pga att hon som ortopeden sa sänder upp signaler till hjärnan att gör ingenting som kan göra ont. Man märker på henne att hon vill röra på benen mer och mer. Men kommer då på att nej just det, det kan ju göra ont. Bäst att vara stilla.

Båda tjejernas magar har varit lite upp och ner nu efter maginfluensan. Så båda hade lite magknip och höll på både rapar och fisar. Sprang titt som tätt in till dom för att ta upp dom och hjälpa dom lite.

Linnea kunde till slut somna om och sova ända till morgonen. Ebba däremot visade starkt att hon inte var helt okej, trots en del rapar och fisar. La henne till slut mellan oss, där hon fortsatte att få sina skrikattacker. Vi masserade och masserade. Men ingenting hjälpte. Testade då med välling. Hon hade ju lyckats bli hungrig mitt i alltihopa. Vad dum man känner sig, där man inte fattar signalerna. Dom är ju trots allt 1½ år snart.

När hon fått i sig lite välling, somnade hon och sov till kvart över åtta när sambon ringde. 

Tjejerna verkar inte sova något vidare i sina sängar i kväll/natt. Linnea har vaknat flera ggr och varit ledsen. Nu sista gången tog jag upp henne och tog med henne till datorn. Ingen idé att lägga ner en näst intill hysterisk unge i sin säng. Kände att hon var alldeles spänd i magen. Masserade lite och sen kom det några rejäla fisar. Nu sist fick jag ta upp Ebba två ggr. Första gången hände det inte så mycket. Men blev ledsen när jag la ner henne. Råkade flytta lite på ena hennes ben. Det kan ju göra ont om man nuddar det tror hon. Andra gången rapade hon. Råkade även då flytta hennes ben när jag la ner henne. Pippelpotta! Rätt konstigt att man ska behöva ta upp och rapa en snart 1½ åring. Borde inte dom kunna fixa det själva vid det här laget?

I mars i år friade jag till min sambo via mix megapol. Vi var på väg upp till Stockholm med tjejerna på kontroll hos OI-teamet på A. Lindgrens Barnsjukhus. Det var i början på veckan tror jag (rätta mig gärna om jag har fel om ni vet vilken veckodag kärlekshälsningarna sänds på) och mix megapol hade ett program där man fick skicka in kärlekshälsningar. Hade tänkt fria den 29:e februari. Men det känns så förutsägbart.

Jag skickade iväg mitt sms och blev sen uppringd av en på mix. Hade svårt för att prata med tanke på att sambon satt bredvid och körde. Så jag fick nästan tala i gåtor och lät nog väldigt knäpp i telefon. Men det bestämdes iaf att dom skulle läsa upp min kärlekshälsning i radion. Dom på mix ringde upp mig igen för att få reda på vad han hade svarat. Helst ville dom pratat med sambon. Men han vägrade. När dom ringde hade jag inte fått varken ja eller nej. Fick inte heller det när jag hade han från mix i luren. Men lovade honom att jag skulle skicka ett sms om vad han hade svarat.

I lugn och ro på en parkering utan för Mc Donalds i Skärblacka svarade min älskling JA. Eftersom vi var inne på Mc D och matade tjejerna när jag skickade smset om vad han hade svarat, fick vi aldrig höra deras reaktion när dom läste mitt sms. Om dom nu gjorde det vill säga.

Sjukhusbesöket blev roligare än man hoppats på och det var inte alls lika jobbigt med alla undersökningar som skulle göras.

Tack för att du finns älskling. Trots att det är lite berg- och dalbana ibland. 

Idag gjorde hon det jag länge väntat på. Helt själv lyckades hon med hjälp av soffans kant dra/ställa sig upp och stå en stund helt på egen hand. Visserligen höll hon sig i i soffkanten. Annars har hon rest sig upp mot låga saker, som diskmaskinsluckan och div annat som plastbackar.

Blev så stolt att hon klarar av en sån sak med tanke på hennes handikapp. Tror stenhårt på att hon sannolikt kommer kunna lära sig gå. Tror t.o.m att hon har tagit några steg innan hon fyllt 2 i sommar. Men när det kommer spelar ingen roll. Huvudsaken är att hon gör det. Min duktiga unge!!

Vadderingen har vi ännu inte tagit av. När jag började, grät hon massor och påvisade att hon inte tyckte det var okej att jag höll på med benen. Valde då att låta det nästan vara orört. Tog bort lite av det gröna vi har virat om utanpå vadden för att slippa få det smutsigt och att Ebba sitter och river loss vaddtussar.

Provade även nu i kväll att sätta henne i gåstolen. Men det diggade hon inte alls. Man märkte direkt att hon blev nervös för att det skulle göra ont. Så det var bara att plocka bort henne och testa igen i morgon. Ska prova och sätta henne i den andra gåstolen som går att höja lite mer. Tänkte hon bara skulle få sitta med tårna i golvet för att känna efter lite.

Ortopeden har sagt att vill hon så får hon. Det kan ju inte hända något. Snarare tvärt om. Det är bara bra om hon kommer upp och stödjer på benen. Men hur i helskotta ska man få henne att våga. Hon är en liten fegpropp rakt igenom. Inte alls så modig som hennes burdusa stora syster.

Grattis Marie och Jonny till tillskottet i familjen.

En efterlängtad dotter på 4 kg. Du fick det du längtat efter och trott hela graviditeten igenom.

Hoppas vi kan komma och hälsa på snart.