I morgon ska jag och sambon och två till gå på bio. Vi ska se Yes man med Jim Carrey. Ska bli så gött att få vara Katarina en stund och inte bara vara mamma hela tiden. Sen kanske man orkar att vara mamma ett tag till.

Sängen nästa. Natti natti!!

Tror jag snart håller på att bli tokig här hemma. Fixar snart inte det här med Ebbas ben. Trodde det skulle gå jättebra. Hon var ju så duktig i början och skrek knappt något. Visseligen hade hon mer smärtstillande då. Pigg och glad. Men nu känns det som att hon skriker och gnäller för minsta lilla. Ortopeden sa att det troligtvis sitter i huvudet. För så här långt efter operationen (13 dgr) så ska det inte göra speciellt ont längre. Vi åkte hem från Sthl förra måndagen, då sa man att ge alvedon i 3-4 dagar till och sen kan ni sluta. 3-4 dagar var ju innan förra helgen. Nu är det snart helg igen och hon verkar inte vara smärtfri om man bortser från hjärnspökena.

Det är så himla svårt att veta vad som är smärta och vad som är rädsla. Vill inte ens byta blöja på henne, för jag vet hur mycket hon skriker när jag gör det. Kan väl inte heller säga att jag far så mycket illa av det. Jag är mest trött på det. Känns riktigt dumt att känna så här. Men så är det. Vill att hon ska vara den där pigga och glada Ebba som förgyller våra dagar med roliga miner och roliga "ord" som låter som utomjordiska.

Men känner just nu bara ett stort besvär. Det blir väl bättre med gnället och skrikandet så fort Ebba inser att det inte gör så ont som hon tror. Men när är det? Om några dagar, 1 vecka eller rent av en månad.

Finns inget att göra för att få henne att inte vara rädd heller. Hon måste komma på det själv. Självklart kan man uppträda som vanligt och inte hålla på att göra en stor grej av det.

Men hur länge ska man orka???

Här hemma har jag upptäckt att jag och min sambo har rätt dålig kommunikation. Saker som han har pratat med nära och kära om har halvbestämt, kommer inte fram till mig. Utan då får man frågan från andra om sambon har pratat med en om vissa saker. Man känner sig som ett levande frågetecken. Fattar inte varför det är så. Tiden finns där för att hinna prata om vad som har hänt på dagen och annat som ska bestämmas. Man får nästan dra ur honom saker när han har pratat i telefon och man hör ju då att något är bestämt eller ska diskuteras. Men inte då. Man ska inte behöva fråga om vad han har pratat om. Det ska komma självmant.

Visst jag kanske är dålig på att berätta om saker som tynger mig. Men när det ska bestämmas saker eller om det har hänt något. Så berättar man ju det så fort man får möjligheten. Blir så trött på att ha det så här. Det känns lite som att det bor två olika familjer under samma tak. Så vill jag inte ha det. Vi ska köra samma race inte två olika.

Idag har det känts allmänt jobbigt med allt det här med Ebba. Vad man än ska göra med henne får henne att bli rädd och börja gråta. Vilket känns otroligt hårt. Som när man lyfter henne, byter blöja och även när man ska lägga ner henne i sängen när hon ska sova.

Det som är jobbigast är faktiskt när man ska byta blöja. Hon skriker från det att man lägger ner henne på skötbordet tills dess att man tar upp henne. Hon är otroligt rädd för att det ska göra ont. Visst det finns ju möjlighet att det fortfarande gör lite ont i benen. Men jag tror att mycket sitter uppe i huvudet. Jag litar på vad ortopeden sagt och har det i bakhuvudet när det känns tungt och jobbigt.

Är mitt i allt glad att hennes operation gick kanon och att hon idag har visat att hon vill äta ordentligt. Maginfluensa är ingen höjdare. Inte i kombination med operation. Man får hoppas att hennes matglädje håller i sig och att hon nu håller på att bli sig själv igen efter alla kräkningar och diareerna. Det är inte så smidigt när man knappt kan torka henne i rumpan för att hon blir skräckslagen för smärtan. Men idag verkar det som att det börjar ordna till sig. Tack och lov!