Det får bli som det blir. Jag kan inte göra annat än mitt bästa. Ska skramla fram de papper som behövs i morgon. Det senaste utlåtandet från Stockholm från mars. Ska läsa igenom dom och sen ska jag även läsa på papprena som jag får hemskickat. Tänker vara påläst upp till tänderna i morgon när jag kliver in på mötet.

Sen är det bara att ladda om till nästa möte på fredag. Men känner mig trygg och lugn. Finns ingen anledning till att gå omkring här hemma och jaga upp sig. Har insett att det inte tjänar någonting till. Har gjort det så många gånger förr, och då drar man bara ut på ångesten. Känner att jag har koll på läget.

Nu ska vi snart ta och gå en sväng med hundarna och sen fika, för att sen gå ut igen och leka i sandlådan och gunga med kusin Neo.

I dagsläget går ju tjejerna på en spec. avd. där det är mycket personal. Vill hellre ha dom här i F-dal på det nybyggda dagiset som blir klart i april. Det finns ca 8 st 3-åringar på det gamla dagiset. Som sen ska gå i samma skola i Nässjö om 3 år. Vilket betyder att om dom går kvar på spec. avd. tills dom börjar skolan, har dom inga kompisar med sig från dagis till skolan. Nu är det ju inte så att dom inte kan skaffa sig nya vänner. Utan dom andra 3-åringarna vet ju redan vilka Ebba och Linnea är och hur det funkar när man är i närheten av dom. Dessutom blir det inte gubben i lådan effekten som det annars kan bli.

Nu till problemet då. Om tjejerna ska gå på ett vanligt dagis behöver dom var sin assistent. Har än så länge blivit muntligt lovad det. Det finns i dagsläget inga lediga assistenter vilket betyder att dom får nyanställa. Glad i hågen tänkte jag att perfekt, då får ju jag vara med och bestämma vilka dessa ska bli. Nä, inte när det gäller kommunen. Då får man snällt stå och vara tyst och ta nr 1 och nr 2 på listan som är på tur att bli anställda. Kul! Nä, inte direkt.

Tänk om det inte funkar mellan tjejerna och assistenterna dom får tilldelade. I det läget vill inte jag skicka barnen till dagis.

Eller att vi som föräldrar och assistenten inte strävar åt samma håll. Det är inte bra det heller.

Nu det till det som jag trodde skulle bli lösningen på problemet. Fick nys om ett privat assistansbolag som vi i så fall skulle gå över till. Som jag i fortsättningen skulle vara anställd hos och tjejerna skulle få assistent till dagis ifrån också. Där vi som föräldrar bestämmer vilka assistenter vi vill ha till tjejerna. Perfekt! Men nu har det kommit fram att kommunen har grundat deras stöd enligt socialtjänst lagen. Och det privata assistansbolaget inte kan göra något så länge stödet är grundat enligt LSS. Lagen om Särskillt Stöd. Så nu måste jag sätta mig och sträckläsa igenom vad LSS innebär, för att sen kunna skriva ner allt som gäller tjejerna. För får vi inte LSS då är vi tillbaka till ruta ett igen. Ska till kommunen på möte på onsdag. Hoppas att jag kan få med mig kuratorn på Hab som känner till allt sånt här och kan hjälpa mig på mötet så all info kommer fram.

Mina tankar kring detta är helt klart kämpa, kämpa, kämpa. Ge inte upp! Men så många gånger har jag känt. Jag lägger mig på rygg och blottar strupen och väntar på att någon ska bita ihjäl mig. För kommunens regler och sätt att hantera saker och ting är så helvete tunggrott. Varför ska man behöva lägga energi till att kämpa, när jag har så mycket annat som är mer värt för tjejerna i det dagliga behovet som kräver energi. Det är inte meningen att man ska behöva lägga all sin energi på att ringa runt och försöka få tag på folk, som sen säger att det är kört, det är bara att ge upp. För så här ska det vara och så här har det alltid varit.

Nu hoppas jag bara att jag kan lägga fram så mycket info, så tjejerna har rätt till LSS. Anledningen till att vi inte fick det från början, var att dom var så små och att det inte gick att urskilja hur stort behovet var i jämförelse med "friska" jämnåriga barn.

Hoppas bara det inte blir mitt fel att tjejerna inte får rätt till det särskilda stödet. Men ska göra mitt bästa. Mer än så kan jag inte göra. Får väl överklaga om inte annat. Som det känns just nu, är det lite motit. Tunggrott och gammalmodigt sätt att bemöta folk. Förstår att folk som har med denna delen av kommunen att göra byter till privatiserade enheter.

Samma sak gäller även det här med bostadsanpassningar i hem där handikappade bor. Men den delen tar vi en annan gång.

Jag är bara förbannad just nu. Rejält jävla förbannad på kommunen. Så förbannad att jag inte finner ord för att skriva klart det här inlägget just nu.

Tunggrott är ett ord som jag bara hatar.

... med tjejernas potträning. Idag hade tjejerna varit utan blöja hela dagen på dagis. Ebba hade två olyckor och Linnea en. Det tycker jag är riktigt duktigt. Fast vi behöver bli duktigare med att ha dom utan blöja hemma. Vi har legat av oss lite.

Men nu tar vi nya tag och satsar på att ta av blöjan direkt när vi kommer hem från dagis och sen vara utan ända fram tills dom går och lägger sig. I så fall har dom bara blöja när vi åker iväg någonstans och när vi åker till och från dagis. Sen är ju tanken att vi ska kunna plocka bort den blöjan också sen. Men just nu är dom inte redo för det. Dessutom är det omständigt att rengöra bilstolarna i tid och otid.

Hur gjorde ni vid sånna tillfällen?

La ni något i bilstolen vid eventuella olyckor?

Igår var maken ledig. Eller ledig och ledig. Han vabbade. Båda tjejerna var på dagis. Tur att Ebba bara ska pencilin en gång om dagen. Vilket betyder att efter 3 dagar hemma kan dom gå tillbaka till dagis, under förutsättning att dom är pigga. Innan vi hämtade tjejerna på dagis åt vi lunch på Sibylla inne i stan. Tjejerna blev överlyckliga när det inte bara var mamma som kom och hämtade dom. Efter dagis åkte vi förbi hemma för att lasta i en lånad cross trainer, som skulle återlämnas till sin ägare. Hann prata lite m henne, och barnen hann leka en stund innan vi åkte vidare mot Jönköping. Där skulle det inhandlas jobbarjackor av mindre modell. Men tyvärr var den storleken slut. Köpte mig en ny vinterjacka. Då jag insåg att jag bara hade en halvdan kappa. Dragkedjan hade pajjat på min gamla jacka.

Sen gick vi över till Sko Kanonen. Där hittade vi nya skor till alla barnen till en relativt billig penning.

Dessa fick tjejerna, fast i lila.

Fanns bara lila eller svart och välja på.

Linnea traskade runt med sina på sig i affären. Kröp under ett bort och gömde sig. Man märkte på henne att det var svårt till en början. Men sen gick det riktigt bra. Bättre än att gå bara i strumporna.

Ebba klättrade med sina i en liten trappa som fanns i butiken. Ställde sig upp och stod riktigt bra. Måste bara påminna henne om att sträcka upp rejält med benen. Hon har en förmåga att stå med böjda ben.

Tyckte att skorna var riktigt bra för tjejerna. Högt skaft och stabila för vristerna. Det är dom två kriterierna som skorna måste uppfylla för att dom i Stockholm ska vara nöjda.

Efter lite handling, åkte vi hemåt för att äta kvällsmat. Tacomackor var beställt. Medan jag och mannen tittade på Äntligen hemma, lekte barnen i tjejernas rum. Tjejerna kom sent i säng, så dom var riktigt svåra att väcka i morse. Men i tid till dagis kom vi idag i alla fall.

Måste ta mig i kragen nu och sätta fart med träningen igen. Så trots att det är lite sent, tänker jag faktiskt ställa mig och gå 30 min på mitt gåband. Har fortfarande inte gjort något träningsschema. Kan vara på tiden nu.

Känner mig allmänt pluffsig och tjock. Funderar på att räkna points igen.

Jag skulle inte ha slutat efter bröllopet. Det där jävla knät satte ju stopp för all träning under flera månader. Men nu kan jag inte skylla på det heller.

Har i alla fall bestämt att jag ska ha en vilodag i veckan. Nu väntar gåbandet.

På återseende!

Bara älskar när helgerna med familjen blir lugn. Inget planerat på schemat. Ofta består veckorna i en massa tider att passa. Möten, dagis, läkarbesök m.m Så att bara få vara hemma på helgen betyder mycket för mig.

Linnea tog sin sista pencilindos igår kväll. Så nu är hon officiellt frisk. Ebba började sin pencilinkur i fredags kväll. Så hon får fortsätta till på söndag. Men nu är det nästas tur att bli sjuk. Varierande hög feber och ont i halsen. Går och väntar på min tur. Hoppas jag slipper.

I söndags morse skulle Ebba ta sin sportrulle och rulla fram till mannens klockradio på sängbordet. Oturligt nog låg det ett klädesplagg där som hon skulle dra bort. När hon drog i det välter rullstolen och hon hamnar under den. Ett litet jack i läppen och ömma revben på ena sidan och en arm som verkar ha fått sig en spricka. Av kan den inte vara. För hon har inte direkt ont i den. Vilket betyder att hon inte lyfter den så mycket. Och när hon gör det själv får hon inte ont. Grinar illa när man tar på och av tröjan. Hon rör den mer och mer. Får påminna henne lite ibland. Mest för att hon inte ska glömma bort att röra på den lite. Vet ju hur hon brukar vara när hon har gjort sig illa. Hon vågar inte röra på den även om det inte gör ont. I morse när vi tog på tröjan gick det utan problem. Rulla rullstol kan hon utan problem. Hasa på golvet går också. Som tur är brukar hon alltid använda den andra armen att stötta sig på.

Funderar på om nyckelbenet har fått sig ett smäll. Hon får vara hemma från dagis idag i alla fall för att se hur det går. Ev. får hon vara hemma i morgon med. Hon var ju hemma nästan hela förra veckan pga. febern. Tror hon längtar efter att få komma tillbaka till dagis. Men vill inte skicka dit henne om hon har ont eller om det inte funkar att ta på och av tröjan. Men sen ska hon ju ha behållning av att vara där och leka också.

I söndags em var vi en sväng i Jönköping. Åt lunch på Mc D och sen åkte vi vidare mot nyöppnade City Gross. Tyckte inte priserna var så billiga om man jämför med Willys. Men det var en stor butik med väldigt breda gångar. Det är inte så vanligt. Kommer ändå sannolikt åka tillbaka dit någon mer gång och handla. Ett som var väldigt negativt, var den lilla parkeringen. Fattar inte hur dom har tänkt där. Är inte tanken att dom ska få rum med mycket folk samtidigt i en stor butik?

Barnen fick ta med sig egna pengar för att köpa var sin leksak. Det var väldigt svårt att välja bland allt. Tjejerna valde en liten docka med en häst och en annan med fyra hundar till. Alla var nöjda och glada och jag hade lite mindre pengar i plånboken när vi åkte där ifrån.

Ebba har förändrats dom senaste dagarna. Innan har hon bett om hjälp när hon ska göra något hon inte orkar eller tror att hon klarar av. Då är jag där snabbt och ska hjälpa henne. Fel av mig. Jag vet. Men det är svårt att låta bli.

Men nu vill hon göra saker själv. Förflytta sig och dyl. Hon blir arg på mig när jag frågar henne om hon behöver hjälp. Då ryter hon åt mig och säger jag kan själv.

Härliga unge!