Förra veckans steg:

mån 6647

tis 7028

ons 4815

tors 7219

fre 10202

lör 6061

sön 4041

Ja, vad säger man. Besviken på mig själv för att jag inte rör på mig mer. Men hoppas att denna veckan kan ge bättre resultat. Måste kräva mer av mig själv känner jag.

Fredagsmys! Ikväll har vi ätit tacos på begäran av barnen. Tidigare idag var vi på hemmakväll och hyrde 3 filmer. Ironman 2, 101 kvinnor (m han från mentalist) och prince of persia. Just nu tittar vi på Ironman, äter godis och har det mysigt.

Som jag misstänkte är det spikar på glid hos Ebba. Ortopeden ringde igår. Han trodde till 99% att det var spikarna i vänster lårben som hade börjat vandra iväg. Skulle tippa på att det beror på att hon rör sig mer och står upp och går med stöd. Antar att spikarna har börjat röra på sig för att det blir vibrationer i benet som gör att spikarna vandrar iväg. Är det då lite mellanrum inuti benet där spikarna sitter, får spikarna möjlighet att flytta på sig.

Så nu känns det rätt pissigt. Hoppas bara att spikarna inte flyttar sig för mycket så en operation är nödvändig. Linneas flyttade ju sig rätt mycket. Kan känna dom när jag byter blöja. Men dom är inte så pass långt ut att en operation behövs. Kan tycka att det är lite läskigt att känna dom. Men försöker inte tänka på det.

Det här med spikar är lurigt. Ebba var 1½ år när hon fick dom inopererade i samband med uträtning av lårbenet. Så det finns alltså ingen garanti för att spikarna alltid kommer att sitta där dom sitter. Det spelar ingen roll hur kort eller lång tid det har gått sen operationen.

När en operation är nödvändig känns det rätt pissigt. Dels för att det så klart blir en Stockholmsresa. Med hibiskrub bad x 2, nålsättning, sövning etc, etc... Allt sånt som är jobbigt. Mest för mig tror jag.

Men sen också är ju ett annat orosmoment. Även fast dom trycker tillbaka spikarna och byter ut till tjockare eller sätter i någon till, finns det fortfarande inget som garanterar att spikarna alltid kommer att sitta där dom ska sitta.

Kan känna att det känns rätt hopplöst och meningslöst. Varför putta tillbaka spikarna när dom sannolikt kommer att flytta på sig igen. Vet inte hur många gånger Linnea har haft spikar på glid. Tänk vad enkelt och mindre oroligt det hade varit om ortopeden hade kunnat garantera om spikarna alltid kommer att sitta där dom blev placerade. Då skulle livet vara liiiiite enklare.

Om inte annat för tjejerna som skulle slippa att ha så ont i onödan. Tycker så synd om Ebba. Hon kan inte ens sitta rakt upp på golvet och leka. Ibland undrar jag vad jag ställt till med. Ibland känns det som att det är mitt fel att barnen har ont. Det var bl.a jag som valde att dom skulle komma till världen.

Men nu är dom här sen snart 3½ år tillbaka. Så nu måste man göra det bästa av situationen, som jag gjort i alla fall dom senaste 3 åren.

Har skjutsat Linnea till dagis, ätit frukost med Ebba. Spelat in i stallet, ballongspelet och byggare bob lotto m sjuklingen. Haft rehab gympa. Lekt med dockor, pusslat samma pussel om och om igen. Tittat på tv. Tagit hand om disken. Bakat bullar samtidigt som jag slängde i mig lunch. Nu ska vi åka och hämta Linnea. Hoppas på lite lugn och ro en stund så jag får ta igen mig. Känner mig ännu inte riktigt frisk. Men det är väl ingen risk att man får vila. Nu när huliganen kommer hem.

Tomas Ledin har ju en låt som går så. Men i detta fallet menar jag att Ebba kan lita på mig. Hon litar nog mer på sin rädsla än på mig när det gäller att komma tillbaka till så som det brukar vara.

Denna biten i rehaben är nog det mest tålamodskrävande momentet. Att driva på försiktigt men ändå vara lyhörd och checka av henne så man inte går för fort fram. Vill hon själv, då är det bara att haka på och låta henne prova, med hopp om att det lyckas och att hon klarar det.

Som igår ville hon gärna åka bobbycar. Vilket hon naturligtvis fick göra. Vilket hon också klarade med bravur. Ett steg i rätt riktning. För att hon ska kunna gå tillbaka till dagis. Måste hon kunna sitta på golvet och även hasa sig fram. Men det verkar hon inte vara så sugen på än. Men ska jobba på det idag. Locka med roliga saker att göra på golvet. Spela spel och sånt. Passar på nu när bara Ebba är hemma hos mig. Linnea är tillbaka på dagis idag.

Anledningen till att Ebba är osäker på golvet, är att hon fortfarande inte vill räta ut benet riktigt. Och i och med att hon inte vill räta ut det, får hon kass balans när hon sitter. Hon har rätt dålig balans annars med. Vinglar hon blir hon osäker och vill inte sitta kvar på golvet.

I går började jag göra lite gympa med Ebba. Gympan gick ut på att stretcha benen. Först började vi med det benet som inte har gjort ont. Jag höll min hand en bit nedanför foten (i ryggliggande läge för Ebba), sen fick hon sträcka ut benen och nudda eller sparka till på min hand. Hon tyckte det var roligt. Och hon gjorde sitt bästa för att klara av det. Så det ska vi fortsätta med idag och några dagar framåt. Kul när man kan vara lite fyndig själv och hitta på bra rörelser till barnen som dom kan ha nytta av.

Bjuder även på en bild från dec -09 från när tjejerna hade opererat underbenen och fått spikar inopererade.

Vilken nytta vi hade av rullstolarna då. Lika stor nytta nu.

Nähä! Nu vill Ebba spela spel, så då är det bäst att hänga på.

Om promenader vore så bra som dom påstår så skulle brevbäraren vara praktiskt taget odödlig.Valen simmar hela dagen, äter bara fisk, dricker bara vatten och den är fet! Kaninen springer och hoppar. Men den lever bara i ungefär fem år. Sköldpaddan springer inte, hoppar inte, ...kommer alltid sist, rör sig knappt och lever i 150 år. Slutsats: Ingen mer träning och motion!

Tycker det är så svårt att få ihop steg om dagen. När man är hemma med barnen är det näst intill hopplöst att gå några längre sträckor. Visst, var ute och gick en promenad igår. Men vad gav det. 3000 steg. Men fick väl ihop lika många till under hela dagen. Jag vill ju komma upp i minst 8000 steg på en dag. Men vet i sjutton hur. Går fram och tillbaka här hemma. Men det är inga stora avstånd att gå.

Stod och stampade lite på stället när jag plockade i och ur disken. Men det gav inte så många steg det heller.

Får försöka komma på något bra sätt att samla på mig steg. Inte genom att fuska så klart. Utan att göra det på rätt sätt. Genom att röra på sig så klart.

Ge mig gärna lite tips på hur man rör sig i vardagen hemma.

Är riktigt stolt över min man som igår klarade det gröna kortet i skogen med bravur. Nu har han möjlighet att få jobba i skogen, bl.a köra skördare. Som han har tänkt göra nu i vinter. Det är ju inte så lätt att gräva när det är snö och hårt i marken.

Var lite orolig för ett par år sen när han startade eget. Kan det verkligen gå bra det här. Men nu är jag inte ett dugg orolig längre. Han har mer jobb än han hinner med. Det roliga är att han har så mycket olika jobb. Vilket är sannolikt mycket stimulerande. Att slippa göra samma sak dag ut och dag in.

Grattis Älskling till det gröna kortet!