I dagsläget går ju tjejerna på en spec. avd. där det är mycket personal. Vill hellre ha dom här i F-dal på det nybyggda dagiset som blir klart i april. Det finns ca 8 st 3-åringar på det gamla dagiset. Som sen ska gå i samma skola i Nässjö om 3 år. Vilket betyder att om dom går kvar på spec. avd. tills dom börjar skolan, har dom inga kompisar med sig från dagis till skolan. Nu är det ju inte så att dom inte kan skaffa sig nya vänner. Utan dom andra 3-åringarna vet ju redan vilka Ebba och Linnea är och hur det funkar när man är i närheten av dom. Dessutom blir det inte gubben i lådan effekten som det annars kan bli.

Nu till problemet då. Om tjejerna ska gå på ett vanligt dagis behöver dom var sin assistent. Har än så länge blivit muntligt lovad det. Det finns i dagsläget inga lediga assistenter vilket betyder att dom får nyanställa. Glad i hågen tänkte jag att perfekt, då får ju jag vara med och bestämma vilka dessa ska bli. Nä, inte när det gäller kommunen. Då får man snällt stå och vara tyst och ta nr 1 och nr 2 på listan som är på tur att bli anställda. Kul! Nä, inte direkt.

Tänk om det inte funkar mellan tjejerna och assistenterna dom får tilldelade. I det läget vill inte jag skicka barnen till dagis.

Eller att vi som föräldrar och assistenten inte strävar åt samma håll. Det är inte bra det heller.

Nu det till det som jag trodde skulle bli lösningen på problemet. Fick nys om ett privat assistansbolag som vi i så fall skulle gå över till. Som jag i fortsättningen skulle vara anställd hos och tjejerna skulle få assistent till dagis ifrån också. Där vi som föräldrar bestämmer vilka assistenter vi vill ha till tjejerna. Perfekt! Men nu har det kommit fram att kommunen har grundat deras stöd enligt socialtjänst lagen. Och det privata assistansbolaget inte kan göra något så länge stödet är grundat enligt LSS. Lagen om Särskillt Stöd. Så nu måste jag sätta mig och sträckläsa igenom vad LSS innebär, för att sen kunna skriva ner allt som gäller tjejerna. För får vi inte LSS då är vi tillbaka till ruta ett igen. Ska till kommunen på möte på onsdag. Hoppas att jag kan få med mig kuratorn på Hab som känner till allt sånt här och kan hjälpa mig på mötet så all info kommer fram.

Mina tankar kring detta är helt klart kämpa, kämpa, kämpa. Ge inte upp! Men så många gånger har jag känt. Jag lägger mig på rygg och blottar strupen och väntar på att någon ska bita ihjäl mig. För kommunens regler och sätt att hantera saker och ting är så helvete tunggrott. Varför ska man behöva lägga energi till att kämpa, när jag har så mycket annat som är mer värt för tjejerna i det dagliga behovet som kräver energi. Det är inte meningen att man ska behöva lägga all sin energi på att ringa runt och försöka få tag på folk, som sen säger att det är kört, det är bara att ge upp. För så här ska det vara och så här har det alltid varit.

Nu hoppas jag bara att jag kan lägga fram så mycket info, så tjejerna har rätt till LSS. Anledningen till att vi inte fick det från början, var att dom var så små och att det inte gick att urskilja hur stort behovet var i jämförelse med "friska" jämnåriga barn.

Hoppas bara det inte blir mitt fel att tjejerna inte får rätt till det särskilda stödet. Men ska göra mitt bästa. Mer än så kan jag inte göra. Får väl överklaga om inte annat. Som det känns just nu, är det lite motit. Tunggrott och gammalmodigt sätt att bemöta folk. Förstår att folk som har med denna delen av kommunen att göra byter till privatiserade enheter.

Samma sak gäller även det här med bostadsanpassningar i hem där handikappade bor. Men den delen tar vi en annan gång.

Om promenader vore så bra som dom påstår så skulle brevbäraren vara praktiskt taget odödlig.Valen simmar hela dagen, äter bara fisk, dricker bara vatten och den är fet! Kaninen springer och hoppar. Men den lever bara i ungefär fem år. Sköldpaddan springer inte, hoppar inte, ...kommer alltid sist, rör sig knappt och lever i 150 år. Slutsats: Ingen mer träning och motion!

Är riktigt stolt över min man som igår klarade det gröna kortet i skogen med bravur. Nu har han möjlighet att få jobba i skogen, bl.a köra skördare. Som han har tänkt göra nu i vinter. Det är ju inte så lätt att gräva när det är snö och hårt i marken.

Var lite orolig för ett par år sen när han startade eget. Kan det verkligen gå bra det här. Men nu är jag inte ett dugg orolig längre. Han har mer jobb än han hinner med. Det roliga är att han har så mycket olika jobb. Vilket är sannolikt mycket stimulerande. Att slippa göra samma sak dag ut och dag in.

Grattis Älskling till det gröna kortet!

Har en underbar syrra som servar mig med nya headers och detaljer till min blogg. Jag har gjort några headers själv tidigare. Har inte photoshop på denna datorn, så nu är det omöjligt för mig att göra egna. Men Carro är så duktigt på det och förhoppningsvis tycker att det är roligt också, så då får hon fixa till mig.

Ev. byts headern. Vi får se. Tycker det känns lite deppigt med grått. Hösten är så grå som den är. Kör på ett tag så får jag se hur det känns.

Är så jävla less på alla dessa reality serier på tv. Festande ungdommar hit och dit. Som super och knullar runt. Rika fruar i olika delar av världen. Varför måste tv vara så ytligt? Men det verkar vara det enda tv-kanalerna vill satsa på just nu. Det är väl det enda som är av intresse för vissa tittare. Sen kommer även paradise hotel att sändas. Ytligheternas ytlighet.

Vad lär man sig av dessa program? INGENTING!!!

Mycket sappande blir det för att slippa titta på skiten. Vad tror alla ungdommar egentligen? Att det är normalt beteende, det som sänds på tv. Skulle inte tro det.

Om det finns något som är jätte viktigt, så är det respekt. Respekt för andra och så klart bli respekterad själv.

Så när någon bestämmer saker och ting över huvudet på mig, utan att ens fråga vad jag vill eller tycker. Då lackar jag ur. Särskillt när dom planer jag gjort får ställas åt sidan. Planer som faktiskt berör andra också. 

Något som också är viktigt att inte glömma bort. Är att inte ta varandra för given. Man ska inte alltid räkna med att man alltid är där och ställer upp så fort det passar dom. Respekt och inte ta någon för given går lite hand i hand tycker jag.

Det är så himla lätt att falla in i ett återkommande mönster. Dagarna rullar på och man räknar med att så här är det. Så här ska det vara. Där håller inte jag med. Varför ska det vara så? Att man alltid förutsätter att den gör det och den andra gör något annat.

Ni som inte blir respekterade. Reser upp och stampa foten i golvet. Och ni andra som inte respekterar era medmänniskor. Fy fasen ta och fundera på vad ni håller på med.

Äntligen en fin och solig dag. Man blir så down när det regnar ute och är allmänt grått. En regnfri dag betyder, dags att klippa gräset. Förhoppningsvis kanske det inte blir så många gånger till i år.Kan ju trösta mig med att man får många steg på stegräknaren.

I morse när vi åkte till dagis var det bara 1,6 grader varmt ute. Kan knappt kalla det varmt. Hösten är verkligen här nu. På gott och ont. Mysigt att tända ljus på kvällen. Men regnet och kylan är ingen höjdare. Man kan ju hoppas på varma soliga höstdagar framöver.

Idag har jag tänkt:

Klippa gräset
Vika tvätt
Göra äppelmos

Abba - Slipping through my fingers

Schoolbag in hand, she leaves home in the early morning
Waving goodbye with an absent-minded smile
I watch her go with a surge of that well-known sadness
And I have to sit down for a while
The feeling that I’m losing her forever
And without really entering her world
I’m glad whenever I can share her laughter
That funny little girl

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it
Slipping through my fingers all the time
Do I really see what’s in her mind
Each time I think I’m close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my fingers all the time

Sleep in our eyes, her and me at the breakfast table
Barely awake, I let precious time go by
Then when she’s gone there’s that odd melancholy feeling
And a sense of guilt I can’t deny
What happened to the wonderful adventures
The places I had planned for us to go
(slipping through my fingers all the time)
Well, some of that we did but most we didn’t
And why I just don’t know

Slipping through my fingers all the time
I try to capture every minute
The feeling in it
Slipping through my fingers all the time
Do I really see what’s in her mind
Each time I think I’m close to knowing
She keeps on growing
Slipping through my fingers all the time

Sometimes I wish that I could freeze the picture
And save it from the funny tricks of time
Slipping through my fingers...

Slipping through my fingers all the time

Schoolbag in hand she leaves home in the early morning
Waving goodbye with an absent-minded smile...

Rös när jag hörde den här sången ikväll när jag tittade på filmen Mamma Mia.