Direktlänk till inlägg 3 november 2010
Idag ska jag alltså på det bejublade LSS mötet. Kom på att jag skrivit fel i ett tidigare inlägg. LSS står alltså för Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Beklagar missen. Känner mig lite oproffsig. Men men...
Har läst igenom pappret jag fick hemskickat, ska leta fram pappren från OI-teamet i Stockholm, som jag hoppas ska vara till någon hjälp för oss. Är lite nervös för hur det ska gå. Men detta mötet vara nog inte så länge. 30 min kanske. Har fattat det som att jag inte kan göra så mycket, mer än ta fram info från läkare om tjejerna. Sen är det upp till handläggaren.
Känner mig rätt positiv idag. Skönt att få lämna detta bakom sig sen. Om vi får LSS vill säga. Annars är det bara överklaga och kämpa vidare. Gah! Hoppas inte. Vill beta av alla möten och inte behöva göra om det igen. Inte för nu vill säga.
På fredag är det dags för nästa möte. Då är det jag och kuratorn som ska gå igenom vårdbidraget eftersom det har tillkommit en hel del nytt här hemma. Man kan ju säga att det har hänt en hel del sen sommaren -08 då vi fick beviljat vårdbidrag. Det är inga töser som är stilla och ligger på golvet längre.
Det är mycket tankeverksamhet som rör sig i huvudet på mig. Allt måste verkligen fram. Allt ska med. På och avklädning, toabesök, all hjälp och tillsyn dom behöver. Hur dom tar sig till och från bilen, dagis, matstolarna, skötbordet. Allt som inte är normalt för en "normal" treåring. Det är inte lite. Och det är lätt att missa. Dessutom ska papprena in snabbt till fk. Så det finns inget utrymmer för tillägg för än fk ringer upp och ska diskutera detta. Eller om jag renskriver över helgen och skickar in det på måndag. Vi får se hur det blir.
Tänk vad mycket extra det är när man har barn med ett handikapp. Inte just bara omvårdnaden av dom utan också allt annat runt omkring. Läkarbesök hit och dit, personer som ska ringas, möten som ska fixas. Dagarna rullar på om man säger så. Men ska väl inte klaga. Det kunde ha varit värre. Tjejerna förgyller min tillvaro så pass att detta gör jag i princip med glädje. Det rör ju dom. Det är ju för deras skull jag gör detta. För deras välbefinnande. När tjejerna var små bestämde jag och deras pappa att vi skulle ha som mål, att göra Ebba och Linneas uppväxt så "normal" som det bara går. Och jag tycker att vi än så länge har lyckats riktigt bra. Dom är som vem som helst och det är två helt underbara personligheter som tar för sig av livet. Det gillar jag.
Och kan vi komma med i LSS svängen, så är det ett steg till på en så normal uppväxt som det bara går.
Dom små busfröna -08
Första veckan i nya skolan startade hur bra som helst. Bra magkänsla med lärare och assistenter. Bra kommunikation rakt igenom. Nu känns det som att vi arbetar mot samma mål. Men iom att det varit lite si och så förut har man taggarna utåt så fort ...
Tog mig äran att göra syrrans yngste grabbs doptårtor. Tårtorna skulle gå i blått och vitt. En med bebis på och en med skor på. Eftersom jag precis fått hem en ny utstickare till en barnsko, ville jag testa den. Så denna gången blev det inga conver...
Rensar bland barnens tuschpennor. Så tråkigt. Men det måste göras....
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 | 2 | 3 | 4 | 5 |
6 |
7 |
|||
8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
13 |
14 |
|||
15 | 16 |
17 |
18 | 19 | 20 |
21 |
|||
22 |
23 | 24 |
25 | 26 |
27 |
28 |
|||
29 |
30 |
||||||||
|