... nu ger jag mig och går och lägger mig. Fastnar alltid kvar vid datorn längre än nödvändigt. I morgon får det bli mindre internet och mer nyttigt.

Har en massa äpplen jag ska göra något med. Får bli äppelmos av dom flesta. Men även kräm kanske och en äppelpaj får det nog bli. Måste passa på innan dom blir dåliga.

Här om dagen gjorde jag en ny laddning med kiwimarmelad. Men den blev inte alls lika god som den förra. Skulle tippa på att det berodde på att kiwisarna var lite för mogna. Men den är ätbar i alla fall.

Mår så bra av att vara kreativ. Vilket för mig betyder baka, laga mat till viss del. Pyssla och tillverka saker. Tyvärr hinner/orkar jag inte lika mycket som jag skulle vilja. Finns så mycket annat som måste göras innan. Men visst, skär jag ner på internet tiden med, så skulle jag väl hinna lite mer än jag gör idag. Det handlar väl om att prioritera. Får nog ta och omvärdera lite. Vad är viktigast och roligast? Vad mår jag bra av. En sak är i alla fall att blogga. Få utlopp för mina tankar och känslor. Så det kommer jag att fortsätta med.

Men allt slösurfande skulle jag kunna vara utan egentligen.

God natt alla läsare!

... känns det rätt bra. Mötet var inte så farligt som jag trott. Svarade snällt på hennes frågor och försökte förklara så noggrant jag kunde på vad det är som tar längre tid med Ebba och Linnea mot vad det gör med friska barn. Sen fick jag även berätta vad dom klarade av själva. Eller snarare vad dom inte klarar själva. Som påklädning och avklädning. Ta sig till olika ställen. Som bilen, matstolen m.m

Så nu är det bara att vänta, vänta och åter vänta på att det ska handläggas och beslutas. Känner mig rätt lugn. Är varken orolig eller hoppfull. Rätt neutral kan man säga. Nu har jag gjort mitt. Så nu överlåter jag det andra åt dom som är anställda för att göra det sista.

Nu är det bara att ladda om batterierna till fredag. Idag har jag gjort det dels med barnen och dels 45 min på gåbandet. Jobbigt medan man går. Men skönt så här efteråt. Det är helt klart jobbigare att gå på gåbandet jämfört med att vara ute och gå. Men många steg har det blivit idag. Många för mig i alla fall.

Nu blir det duschen, sen sova.

Idag ska jag alltså på det bejublade LSS mötet. Kom på att jag skrivit fel i ett tidigare inlägg. LSS står alltså för Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Beklagar missen. Känner mig lite oproffsig. Men men...

Har läst igenom pappret jag fick hemskickat, ska leta fram pappren från OI-teamet i Stockholm, som jag hoppas ska vara till någon hjälp för oss. Är lite nervös för hur det ska gå. Men detta mötet vara nog inte så länge. 30 min kanske. Har fattat det som att jag inte kan göra så mycket, mer än ta fram info från läkare om tjejerna. Sen är det upp till handläggaren.

Känner mig rätt positiv idag. Skönt att få lämna detta bakom sig sen. Om vi får LSS vill säga. Annars är det bara överklaga och kämpa vidare. Gah! Hoppas inte. Vill beta av alla möten och inte behöva göra om det igen. Inte för nu vill säga.

På fredag är det dags för nästa möte. Då är det jag och kuratorn som ska gå igenom vårdbidraget eftersom det har tillkommit en hel del nytt här hemma. Man kan ju säga att det har hänt en hel del sen sommaren -08 då vi fick beviljat vårdbidrag. Det är inga töser som är stilla och ligger på golvet längre.

Det är mycket tankeverksamhet som rör sig i huvudet på mig. Allt måste verkligen fram. Allt ska med. På och avklädning, toabesök, all hjälp och tillsyn dom behöver. Hur dom tar sig till och från bilen, dagis, matstolarna, skötbordet. Allt som inte är normalt för en "normal" treåring. Det är inte lite. Och det är lätt att missa. Dessutom ska papprena in snabbt till fk. Så det finns inget utrymmer för tillägg för än fk ringer upp och ska diskutera detta. Eller om jag renskriver över helgen och skickar in det på måndag. Vi får se hur det blir.

Tänk vad mycket extra det är när man har barn med ett handikapp. Inte just bara omvårdnaden av dom utan också allt annat runt omkring. Läkarbesök hit och dit, personer som ska ringas, möten som ska fixas. Dagarna rullar på om man säger så. Men ska väl inte klaga. Det kunde ha varit värre. Tjejerna förgyller min tillvaro så pass att detta gör jag i princip med glädje. Det rör ju dom. Det är ju för deras skull jag gör detta. För deras välbefinnande. När tjejerna var små bestämde jag och deras pappa att vi skulle ha som mål, att göra Ebba och Linneas uppväxt så "normal" som det bara går. Och jag tycker att vi än så länge har lyckats riktigt bra. Dom är som vem som helst och det är två helt underbara personligheter som tar för sig av livet. Det gillar jag.

Och kan vi komma med i LSS svängen, så är det ett steg till på en så normal uppväxt som det bara går.

Dom små busfröna -08