Igår när vi var hemma hos moster Carro och farbror Ola, ställde sig Linnea upp mot deras leksaksback som jag har släpat dit. Det är väl inget konstigt med det egentligen. På backen finns det fyra hjul under den. Så kort och gott börjar hon traska iväg med backen framför sig. Allt som allt gick hon tre vändor i deras vardagsrum. Fram och tillbaka.

Eftersom hennes smalben är lite krökt i en båge framåt, ovanför vristen, så har hon tidigare gått på tårna (mest i gåstolen). Men nu traskade hon på med båda fötterna helt i golvet. Någon gång ibland gick hon på främre delen av vänstra foten. Tror det beror på att hennes högra lårben är lite längre än det vänstra. Det blev lite längre efter ett benbrott när hon låg i magen.

För ca 1 år sen trodde jag att detta som nu Linnea har lyckats med inte var möjligt. Trodde jag skulle få två barn som inte skulle klara något. Inte kunna leka som "normala" barn. Aldrig lära sig att gå, bara sitta i rullstol hela tiden. Men nu har Linnea bevisat, att jag är minsann som vem som helst och tänker utvecklas och lära mig gå.

Blev lite tårögd när jag stod där och såg när hon strosade fram över syrrans vardagsrumsgolv.

Linnea slutar aldrig att förvåna mig.

Hon är inte längre rädd när man lyfter på benen på henne. Jag lyfter alltså inte henne i benen, utan lyfter upp benen när jag ska dra ner bodyn eller ta på strumporna.

I morse låg hon i min säng och hade båda benen sträckt rakt upp mot taket. Hon blev så glad när jag berömde henne och hejade på henne. Det går mycket lättare att sätta i henne i matstolen. Säger man åt henne att sträcka på benen. Så sträcker hon ut dom så man kan få ner dom i hålen. Hon tycker det är roligt och mysigt att sitta och pilla och få äta själv. Innan var vi tvungna att mata henne, eftersom hon då bara kunde sitta i babysittern.

Fick låna en stor boll av sjukgymnasten igår till Ebba. Fick som råd att sätta henne på den och gunga fram och tillbaka och även studsa lite på den. När jag satte henne på den, så sträckte hon ut sina ben och började först gunga lite fram och tillbaka på den. När jag märkte att hon tyckte det var roligt och inte var rädd, fick hon börja gunga lite upp och ner också. Efter en liten stund övergick gungandet till skutt och Ebbas skratt blev ljudligare och mer glädjefyllt. La henne på rygg på den röda mattan, träningsmattan. Hon fick själv dra sig upp till sittande med hjälp av ett av mina fingar i hennes händer.  När hon kommit upp ordentligt, sträckte hon ut båda benen riktigt bra. Hon var lite övermodig med, för hon släppte först ena mitt finger och fick sen för sig att hon skulle släppa andra fingret med. Hon satt väl ett ytte pytte stund själv. Eftersom hon är lite rädd av sig, var jag snabbt där och hade en hand bakom ryggen. Det är lite onödigt att hon blir rädd igen nu när hon börjar komma tillbaka till sitt rätta jag igen.

Har fått några olika träningsmoment av sjukgymnasten som vi ska utöva några ggr per dag. Bl.a sträcka ut knälederna, både i sittande och liggande. Tänja lite på höftlederna, föra ihop benen/låren, i famnen, i sittande och i magläge (på bollen)

Vi ska även träna lite på balansen. Det blir nog bäst på den röda mattan och på bollen. I sista hand blir det träning på magen. Försöka få henne att vilja börja åla igen. Men då kan vi inte använda mattan, för materialet som mattan är gjort av, gör så att det blir jobbigare att ta sig fram. Näst intill omöjligt. T.o.m Linnea har svårt att ta sig fram på den.

Så nu är det träna, träna, träna som gäller för unga damen.