Går omkring och känner mig ledsen och gråtfärdig nästan hela tiden. Har kännt så här i några dagar nu. Det är så otroligt jobbigt. Känner bara att jag vill komma hemifrån och bara få vara Katarina. Inte mamma hela jävla tiden. Inte behöva känna stressen över att komma hem så fort som möjligt för att sambon tycker det. Få sätta mig på ett fik och läsa en bok, drömma mig bort i några timmar. Eller ha en kväll med tjejkompisarna, få dricka lite kaffe och skvallra. Det sistnämnda är inte ens genomförbart, då jag inte har några kompisar här i Nässjö. Vi har bara halva släkten här. Dom flesta umgås man inte direkt med. Inte själv i alla fall. Saknar verkligen mina kompisar i Västervik. Innan jag blev sambo och fick barn, umgicks man rätt flitigt med tjejkompisarna. Man ringdes och fem min senare satt man i deras kök m en kopp kaffe. Saknar verkligen dom tiderna. Blir riktigt sorgen när jag tänker på hur socialt liv man hade. Men då saknade man en familj istället. Det ultimata är givetvis att ha både vänner och familj. Men jag bytte mina vänner mot en familj. En viktig del av mitt liv är bortvalt, och trodde väl inte att vännerna skulle ha kommit att betytt så mycket som dom faktiskt gör.

Jag har tappat bort mig själv och den sociala människa jag faktiskt var. Men skulle mina vänner få utala sig om hur jag är som människa, skulle dom nog säga att jag var lite av en enstöring periodvis.

Det enda sociala jag har med mina vänner, är via sms i dagsläget. Visst ses man någon enstaka gång per år. Men det är mest via sms man hörs av. Sambon är riktigt duktig på att kommentera att man sitter och smsar mycket. Blir så jävla trött på att alltid gå och undra över om man ska få en kommentar när man gör olika saker. Säger bara blääääää!!!

Min personlighet sjunker längre och längre ner mot avgrunden. Vill komma upp till ytan och blomma ut igen. Få vara den jag egentligen är och vill vara.

Frågan är nu hur det ska gå till.

Det här är utgångsläget:

Är hemma m Ebba pga att hon inte kan vara på dagis efter operationer och 4½ vecka i gips. Nu återstår rehabiliteringen, för att få tillbaka musklerna igen.

Har varit hemma m henne sen i början av december. Kommer troligtvis vara hemma till mitten av mars.

Linnea är på dagis till efter middagsluren. Eftermiddagarna är värst. Halvtrötta och svårstimulerade barn, som gnäller och vill ha massor med uppmärksamhet. Men så har väl de flesta småbarnsföräldrar det.

Men när eftermiddagen kommer, kommer paniken mer och mer krypande i kroppen, min energi är totalt borta och jag tycker bara det är allmänt jobbigt att ta hand om tjejerna.

Finns det någon där ute dom har några tips på hur jag ska få eftermiddagarna att bli roligare och mindre jobbiga?

Det är inte ofta man kommer hemifrån för att få göra något för sin egen skull. När jag går på stan är barnen med, handlar jag, då är barnen med. Hur ofta åker inte sambon iväg utan barn för att göra något. Tänk om jag också kan få göra det ibland.

Jag har tänkt att börja scrappa, har köpt hem material. Men vill helt enkelt inte ta fram det, just för att sambon ska komma och fälla någon tråkig kommentar när man ska till att börja scrappa.

Undrar ibland vad han tycker om hos mig, eftersom han nästan dagligen klagar på saker jag gör eller snarare på saker jag inte gör. Vad gör han själv då??? 

 

Flingungen

10 februari 2009 13:20

Jag känner mig i alla fall inte "bortvald" av dig. Vi hörs ju av lite då och då via telefon, som typ tidigare idag!

Men håller med, visst saknar man tiden som var ibland. Eller titt som tätt... Känns som att livet var enklare förr, även om JAG då fortfarande är singel och har all tid i världen att umgås, vilket tyvärr inte mina vänner här i stan har!

Och vad gäller din sambo - SUCK, säger jag bara!!!

Om det vore genomförbart så skulle det vara skitkul om du kom hit och hälsade på över en helg nån gång framöver. Då kunde vi lyssna på gamla band, dricka kaffe och umgås som förr... Men kanske blir lättare att genomföra när tjejerna blir lite äldre... Vore jättekul i alla fall!

/KRAM!

 

Carolina

10 februari 2009 19:13

Du får ställa ett ultimatum och vara konsekvent. Det kommer inte bli bättre - han kommer inte ändra sig hur mycket du än jobbar för att det ska hända. Det går inte längre Katarina. Du måste bestämma dig för hur DU vill ha det och hur DU vill må. Om det behövs ett uppbrott och att du flyttar till eget, då får det väl vara så. Men DU måste bestämma dig!!

http://beautifulpink.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Första veckan i nya skolan startade hur bra som helst. Bra magkänsla med lärare och assistenter. Bra kommunikation rakt igenom. Nu känns det som att vi arbetar mot samma mål. Men iom att det varit lite si och så förut har man taggarna utåt så fort ...

Lite nervöst men spännande var det för tjejerna att få börja skolan igen i tisdags. Särskilt med tanke på att Linnea och Ebba har pluggat hemifrån sedan början på mars pga covid -19. Vi har följt utvecklingen av pandemin under sommarlovet och fatta...

Tog mig äran att göra syrrans yngste grabbs doptårtor. Tårtorna skulle gå i blått och vitt. En med bebis på och en med skor på. Eftersom jag precis fått hem en ny utstickare till en barnsko, ville jag testa den. Så denna gången blev det inga conver...

Rensar bland barnens tuschpennor. Så tråkigt. Men det måste göras....