Tänkte göra min viktnedgång offentlig. Det kanske får mig att kämpa mer och förhoppningsvis nå mitt mål.

Jag är 180 cm lång och väger idag 92,7 kg. Jag skäms inte för att tala om vad jag väger. Det är inte så många som tror att jag väger så mycket. Det är nog tack vare min längd.

Mitt mål är att gå ner till 80 kg. Var ganska nöjd med min kropp när jag vägde det innan graviditeten. Så alltså har jag 12,7 kg att gå ner. Det borde inte vara en omöjlighet. Jag har gått ner från 93kg till 79kg förut.

Tänkte koncentrera mig på att öka den dagliga motionen. Kan bli lite mycket att ändra om allt på samma gång. Men ska ändå försöka få in lite mer grönsaker i det dagliga intaget. Samt äta lite frukt. Finns inte så mycket frukt jag tål tyvärr, men det jag tål kan jag  äta desto mer av.

Godis ska jag försöka att bara äta till helgen. Helst bara på lördagen. Men fredagen är också godkänt. Läsk ska jag försöka utesluta helt.

Det lär bli en utmaning att gå ner i vikt. Men jag ska klara det. Även om det går långsamt.

Har äntligen fått till en header på min blogg. Det var en av anledningarna till att jag bytte till en annan bloggsida. Men när jag väl bytt, upptäckte jag att det var svårare än jag trott att få till en. En massa htlm koder.

Men nu tack vare att jag har photo elements på datorn och bloggplatsens enkla inställningar, har jag nu kunnat förverkliga min bloggsida. Kanske finjusterar den framöver. Men annars är jag mycket nöjd.

Vad tycker ni?

Jaha, då var man officiellt förkyld. Känns ju riktigt bra, eller inte. Hade ont i halsen någon dag. Men trodde att det bara skulle försvinna och inte bli något mer. Precis som förra gången. Men inte då.

Man känner sig jättemysig när man vaknar upp och knappt kan prata.

När jag blir förkyld får jag ont i munnen. I tandrötterna på något sätt. Inte alls mysigt.

Jag hoppas allt går bra med Linneas operation och att hon återhämtar sig fort. För jag vill vara hemma och va sjuk. Inget kul att vara hemifrån och vara sjuk. Tur att det bara är en förkylning.

Som rubriken låter. Jag borde sluta klaga. Men jag mår verkligen illa av att behöva åka till Stockholm själv med Linnea. Tycker det är lite småjobbigt även när Ted är med. Hur ska det då bli när jag ska åka helt själv. Först och främst sitta så länge i en taxi el dyl med en person som man inte känner. Usch! Blir tårögd av bara tanken.

Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.

Tänk om vi får den personalen som Linnea inte accepterar. Det finns några stycken som knappt får komma in i rummet. Hon blir stel och vägrar titta på personen i fråga. Jag bävar inför det.

Det känns som jag kommer att bryta ihop snart.

Varför kan inte sambon vara snäll och följa med. Han hade ju ändå inte så mycket jobb nu i slutet på veckan.

Men det är väl som vanligt. Man får göra allt själv.

Nu ska jag försöka peppa upp mig och försöka göra det bästa av situationen. Måste klara det här själv.

Känner mig totalt focuserad på uppgiften som jag ska utföra i morgon och ett par dagar framåt.

I mitt huvud cirkulerar allt som kommer att ske under dagarna i Stockholm. Har ju varit med några gånger förut. Det känns tryggt. Har även pratat med sambon om Stockholmsresan.

Det enda orosmolnet nu, är hur vi ska ta och dit och hem. Har ju ingen aning om när Linnea är redo att klara sig utan smärtlindring. Jag hoppas ju givetvis på att vi ska kunna åka hem på fredag em. Men ställer in mig på lördag fm.

Väntar på svar från Ryhov om dom har fixat någon sjukresa åt mig. Men hur ska jag lösa hemresan. Känns inte så där latjo att inte veta hur man kommer hem och när.

Men det löser sig nog på vägen. Lägger inte så stor vikt vid just det.

Nu ska jag ta och ringa och se om dom har fixat någon resa till oss.

På återseende!

Känner att jag inte är världens roligaste sällskap just nu. Är arg och vresig och tappar tålamodet väldigt snabbt. Går i min egen lilla bubbla som ingen får ta hål på.

Jag mår helt klart inte tipp topp. Men har länge sagt att nästa gång någon behöver opereras, åker jag själv. Men nu när man väl är här, så nära en operation. Är jag inte så övertygad längre om att jag vill åka själv.

Det jag är mest oroad för, är om jag klarar av den psykiska pressen som är när man är i Stockholm och inlagda på sjukhuset.

Är inte så orolig över själva operationen. Utan det mesta runt omkring. Duschningarna innan med hibiskrub som brukar skrikas igenom. Trots att själva duschningen i sig funkar som hemma. Sen är det nålsättningen. Funkar egentligen på samma sätt som vid medicineringen i Jönköping. Men den brukar också skrikas igenom. Även fast jag vet att det inte är någon större fara med Linnea när hon ska duschas och få nålen, så känns det ändå i hjärtat och det gör ont att höra henne skrika så.

För övrigt gillar jag inte alls att vara på sjukhus.

En annan oro jag har är hur det funkar med resan upp och ner. Jag förmodar att jag ska åka sjukresa dit och hem. Taxi typ. Inte alls som att åka med sin egna bil, där man kan stanna när man vill eller prata med sin sambo.

Gillar inte alls tanken på att dela rum med någon okänd på sjukhuset.

Jag kanske verkar lite kräsen och känslig. Men eftersom jag hatar att vara inlagd på sjukhus, så blir dessa småsaker väldigt stora för mig.

Egentligen borde man tänka på Linneas bästa. Det är bäst för henne att få operationen gjord. Så hon slipper ha ont mer. Så hon får ett stabilare ben, som inte går av lika lätt. Ska försöka välja att tänka utifrån Linneas behov. Det är för henne jag gör det här. Det är för henne jag ska klara av det här.

Jag väljer att klara av det här

.

Känner mig totalt misslyckad som person.

• Jag lyckas inte gå ner i vikt. Har provat Herbalife. Men jag lyckas inte gå ner ett enda kg. Vet inte riktigt vad jag gör för fel. Så nu har jag lagt det åt sidan. Försöker räkna kcal istället. Lite omständigt, men det går hyffsat.
• Har inget tålamod när barnen är tjuriga och griniga. Det här med Linneas ben och deras allmänna trotsperiod tar musten ur mig. Jag tänder direkt och blir arg. 
• Jag engagerar mig inte i mina hundar. Vilket betyder att jag knappt går promenader med dom. Vill egentligen det. Men det blir inte av. Borde bada dom och träna lite lydnad med dom alt. uppletande i trädgården. Men det där är ännu en sak som aldrig blir av.

Känner mig även misslyckad för att jag inte lyckades få två friska barn. Det var länge sen jag kände så. Kan kanske beror på att denna veckan får vi gå och vänta på Linneas operation. Trodde att hon skulle opereras i morgon. Men det blev torsdag som först.
Just nu känns det så jobbigt med alla läkarbesök, all smärta för L och allt man får göra själv.
Det känns som att man lever som ensamstående emellanåt. Det var inte så här jag ville att det skulle bli och vara. Jag trodde inte att livet skulle bli så här när jag valde liven i magen och inte död. Ebba och Linnea är ändå det bästa som har hänt mig. Dom gav mig ett skäl till att kämpa. Kämpa mot allt det jobbiga. 

Men orkar inte ta tag i det jobbiga och jobba bort det. Så att allt blir bra igen. Det finns så mycket som ligger och förstör. Många misslyckanden, många besvikelser. 

Vet inte hur jag ska lösa detta. Vill gå och dra täcket över huvudet och glömma, slippa känna gråten i halsen, slippa höra ensamheten skrika i örat. Man kan vara ensam tillsammans med andra.

vaknade jag med värk i kroppen. Framförallt axeln och nacken. Har väl legat lustigt. Dessutom har jag huvudvärk. Som vanligt. Hoppas det bara beror på att jag borde dricka mer vatten. Är lite dålig på det. På något sätt glömmer jag bort det. Hur mycket vatten dricker ni om dagarna?

Måste skärpa till mig.

När man vaknar och känner sig tung i huvudet och har ont, är man varken pigg eller glad. Jag kände direkt att jag inte hade lust att göra någonting idag. Men med lite frukost i magen, så känns faktiskt allt lite lättare.

Ska packa mig in i bilen för att åka till arbetsförmedlingen nu.

Hej så länge!