Detta är "min" dag. Fast jag delar den med så många andra mammor. Både unga och gamla. Hade redan fått min present. En ny digitalkamera. Fick den i fredags, då den kom på posten. Min har sen länge varit trasig. Har sen fått låna min svågers systemkamera. Men sen dom fick barn har jag fått lämna tillbaka den. Vilket jag helt och fullt förstår.

På eftermiddagen var hela familjen i Hogstad kyrka på morsdags konsert. Förra gången vi var på det, var för två år sen. När Ebba och Linnea fortfarande låg i magen. Så tekniskt sett var jag inte mamma då.

Det är en förskola + föräldrar som anordnar konserten. För två år sen fanns det mycket hormoner i kroppen, satt och bölade när en mamma stod framme i kyrkan och pratade om sin avlidne mamma.

I år gick det mycket bättre. Blev rörd några gånger av dom fina sångerna som sjöngs. Förskolebarnen sjöng även några sånger om mammor. Som jag vill måla hela världen lilla mamma.

Ted satt med Linnea i knät i kyrkan. Hon skötte sig mycket bättre än Ebba. Linnea satt still om man jämnför med Ebba. Som skulle kava omkring. Vinka till dom bakom el busa med den som satt bredvid mig. Men tjejerna var relativt tysta ändå.

Dagen till ära hade dom klänning. Lyckades till och med få på Linnea strumpbyxor trots vadd runt vänster ben.

På vägen hem stannade vi till hos svärmor och Otto för lite kvällsmat och efterrätt.

En helt klart lyckad morsdag. Lugn, fin och mysig!

När jag började blogga här tyckte jag att den här sidan uppfyllde alla mina krav och önskemål. Sen läste jag andras bloggar och tyckte deras sidor var mycket finare och mer personlig layout på. Så då valde jag att flytta över bloggen till blogg.se. Men efter att ha använt den sidan i några månader, funderar jag på att byta tillbaka till bloggagratis. Tyckte det var knepigt att behöva ange htlm koder varenda gång jag ville byta bakgrund eller teckensnitt. Det är inte riktigt min grej att sitta långa stunder och luska ut hur jag ska göra. Har inte tid och ro att sitta och läsa manual för sen ändå inte till 100% fatta hur det ska fixas. Det enda negativa med denna sidan är att bilderna inte är klickbara och att man måste betala för att få ladda ner fler när det tilldelade antalet har uppnåtts.

Så antingen kör jag dubbelt ett tag innan jag har bestämt mig helt hur jag vill ha det. Får väl skriva en för och emot lista.

Vad tycker ni är fördelar och nackdelar med denna sida gentimot andra bloggsidor? 

Här håller jag nu mera till:

http://twinmamma.blogg.se/

Hoppas ni alla trogna läsare följer med mig dit istället.

Fint väder. Vad glad man blir när man vaknar och solen skiner. Upp och in med barnen till dagis. Blev mest slappande för min del hemma. Gjorde väl något vettigt. Nu kom jag på. Var ju ute och gick med hundarna en lång sväng. Det var så otroligt uppfriskande.

När jag hämtat från dagis och tjejerna ätit mellis, kom svärmor, O och pappan hem/hit. Dom hade varit bl.a i Eksjö. Pappan hade även köpt material för att sätta staket. Jippie!

Medan pappan och O satte igång med det projektet satte jag tjejerna i vagnen. Det behövdes inte mycket kläder på. En tun overall blev det. Lämnade kvar tjejerna hos karlarna för att gå in och laga mat. Det blev stekt fläsk, potatis och löksås. Tjejerna fick köttbullar istället för fläsk.

Det är en del kvar på staket projektet. Nu är i alla fall en sida uppe. Den mot vår närmaste granne. Fortsättning följer.

Svärmor och O var kvar till nio. Då blev det film för mig och sambon. Somnade som vanligt i soffan.

Nu i helgen ska jag, sambon, svärmor och O sätta upp staket längs med hela tomten. Det blir några meter. Men dom är välbehövda. Är så trött på att hundarna smiter in till grannarna. Dom lär ju säkert vara trötta på det med.

Har bönat och bett om staket sen förra våren. Men det verkar inte vara så stor prioritet på ett staket hos min kära sambo.

Men vems hundar är det. Jo mina. Bara mina enligt honom. Vem rastar dom mest. Jo, jag! Det var ett helvete när tjejerna var mindre och inte gick på dagis. Då blev det bara att man släppte ut dom och hade inte så stor koll på vart dom gick.

Nu blev jag så trött och bad svärmor o O om hjälp med ett staket. Har lite pengar undanstoppade som jag ska ta av. Så istället för att använda dom pengarna till semestern, så blir det ett välbehövligt staket.

Äntligen!!!!

Pratade med otroligt hundkunniga J förut. Förklarade läget med Oliver. Hur han beter sig och hur jag tycker att han är. I somras såg jag att han skakade i kroppen. Inte hutterskakningar, utan en annan sorts skakning. Och att han verkar vara stel i bakdelen. Hon trodde att han hade ont. Då brukar hundar skaka. Jag hade ingen aning om detta. Alltid lär man sig något nytt.

Så jag ringde till en veterinär här i Nässjö och bokade en tid för en undersökning för att utesluta någon sjukdom till att börja med.

Hundar har ju en tendens att bli "argsinta" när dom har ont. Jag ger det en chans.

Har varit ute och gått med båda hundarna nu. Tänkte jag skulle testa hur pass mycket respons man får av Oliver när man ropar på honom. Jag fick ingen. Han tittade inte ens på mig. I mitt huvud snurrar det nu en hel del frågor. Kan han rentav vara döv eller gravt hörselskadad. Eller är det så att han helt enkelt skiter i mig. Så det måste jag fråga veterinären om på torsdag med.

Kom även på att när jag tränar lydnad med honom, så gör jag faktiskt dubbelkommandon åt honom. Alltså använder rösten och en handrörelse. Så är det så att han inte hör, förstår han ändå vad jag vill.

Dessutom får man ropa högt och länge när man vill att han ska komma. Särskillt när han ligger och sover.

Hmm, det blev en väldans massa frågor till veterinären. Men jag hoppas att han hittar något som kan vara orsak till hans beteende.

I mitt tidigare inlägg berättade jag att jag troligtvis ska avliva Oliver. El. ja det blir så. När vet jag inte riktigt. Har inte bokat någon tid.

Men när man sitter vid datorn eller någon annan stans med för den delen och tänker på det, kommer tårarna. Man tänker på dagen d och allt sista han kommer att göra. Sista gången han äter mat, sista badningen, för jag har lovat honom att han ska få vara ren och fräsch när han tar sina sista andetag. Sista gången han får ett grisöra, sista gången han går på promenad, sista gången jag gosar med honom.

Det gör så jävla ont, ont i hela kroppen. Jag vill inte ta bort honom, jag vill inte. Men jag har inget val.

Kommer att sakna honom så otroligt mycket. Han kommer att fattas mig. Väldigt mycket. Trots att han inte hör när man ropar, utan lyfter huvudet och fortsätter att lukta vidare, traskar runt på köksbordet i hopp om att hitta något ätbart. Allmänt ignorant. Men vi har en historia ihop, han och jag. Han var mitt sällskap när jag var ensam. Han var min bebis, mitt liv. Hur kan det ha blivit så här. Vad gick fel. Varför??

Finns det någon där ute som har någon lösning på problemet. Någon som kan säga - men gör så här, så blir det bra och han få vara vid liv. Jag vill att han ska leva. Jag vill att han ska trivas och må bra. Jag vill, jag vill, jag vill!!

Troligtvis kommer det att bli så att min älskade Oliver kommer att få vandra över till den andra sidan inom kort. Nu för andra gången har han markerat mot Ebba. Jag tolererar inte sånt. Särskillt när inte barnet i fråga har varit elak mot hunden. jag kan förstå om hunden försvarar sig om någon kommer och hoppar på den eller sliter den i pälsen el annat elakt och ren misshandelsvarning. Första gången jag märkte att han markerade var när Ebba kom och "åkte" i hennes gåstol. Oliver låg i hallen och hade ett grisöra. Hon var inte alls elak el på skulle ta örat ifrån honom (hon nådde det inte ens). Hör att han morrar ute i hallen. Går fram och suger tag i honom och tar örat från honom. Medan jag håller på och skäller på honom försöker han nafsa efter min hand.

Nu idag låg Ebba i köket och ålade runt lite. Hörde att det klingade till i en av keramikskålarna. Visste att skålarna var tomma och att jag ställt upp vattenskålen på bänken. Så jag tänkte inte mer på det. Sen hör jag hur Oliver ger i från sig ett ovanligt ljud. Och vet vad det ljudet innebär. Rusar ut i köket. Där verkade det rätt lugnt. Ebba låg på rygg och Oliver en bit bort. Men dom låg på var sin sida av skålen. Tog skålen och bar bort Ebba, för att sen ta Oliver och skicka ner honom i källaren. Var så jävla förbannad. Pulsen slog i 200. Inte för att jag var rädd. För jag visste att Ebba inte blivit skadad, utan för Olivers beteende.

Nu finns det inget mer att göra. Hans beteende kommer inte att ändras och bli bättre. Kan även tillägga att mina barn är inte elaka mot djuren. Dom vet hur man ska bete sig nära och med djur.

Så nu är det väl bara att boka en tid hos veterinären för avlivning.

Vet inte ens om jag orkar gå dit med honom . Blir bara ledsen när jag tänker på det. Fy, faan rent ut sagt vad detta är jobbigt. Men jag måste för mina barns säkerhet. Det finns inget annat att välja på.