Här hemma har vi för en gång skull diskuterat problem. Det händer inte så ofta. Undviker det helst. Tyvärr är jag konflikträdd. Men ikväll gick det lugnt till och jag fick sagt det jag ville säga.

Denna gången handlade det bl.a. om mitt vindsprojekt som egentligen är ett vår, höst eller vinterprojekt. Som att jag inte skulle veta det eller. Men eftersom det har pratats länge om att det borde göras. Tänkte jag att då passar jag på och gör det innan "semestern". Men det var tydligen inte rätt tidpunkt. För han tror nämligen inte att jag kommer att plocka tillbaka sakerna i tid som jag har lovat.

Sen handlade det även om saker som slängs ner för källartrappan. Jag har kastat ner kartonger och presentpapper som sambon eldar i pannan. Han kastar ner tvätt, kartonger och arbetskläder/skor. Att han kastar ner saker där var tydligen helt okej, för han bär faktiskt bort sakerna efter sig (ibland enligt mig). Jag kastar sällan ner saker där. Men jag bär tydligen aldrig bort sakerna dit dom ska. Så det var helt fel av mig att kasta ner det där. Medan för honom var det helt okej.

Den sista saken det också handlade om var vårt sovrum. Det är litet och det är lagom att sängen och garderoberna får plats där. Han envisas med att kasta smutsvätt på golvet. Jag som tar hand om tvätten har bett honom gång på gång att lägga det i tvättkorgen, eftersom det underlättar. Dessutom brukar det stå en kasse med ytterkläder vid hans sida varannan helg, som jag tycker hör hemma i hallgarderoben eller i klädkammaren. Men nä det gick inte eftersom den inte tar så stor plats, så fick den gärna stå där. Just nu står där två tvättkorgar på varandra med ren tvätt i. Som han anser tar betydligt mycket mer plats än kassen.

Allt detta är bara skitproblem som enkelt borde gå att fixa till. Kompromissa!!! Men inte hos oss. Envis som synden är han och han tänker minsann inte ge med sig eller erkänna att han har fel.

Han har rätt, jag har fel. That´s it!

Hur löser man sånna här bagateller med en som inte kan kompromissa eller erkänna att hans påståenden är åt skogen? Han leder, jag följer...

Ni kanske förstår nu varför jag inte orkar göra något vettigt här hemma. Ingenting är bra nog.

Nej, oron tar aldrig slut. Trodde det skulle bli en lätt match denna gången. Men är mer orolig denna gången än vad jag var förra gången det blev operation.

När Ebba opererades om efter att spikarna hade stuckit iväg kände man lättnad över att det blev av rätt så snart. Men man mådde skit eftersom han valde att hon skulle gipsas. Allt blev så krångligt. Så omständigt.

Nu när Linnea opererades i maj, gick allt som på räls. Hon rörde sig bra och blev pigg och rejsade på som vanligt trots vadden. Lite för mycket kanske.

Sen fick vi röntga henne pga en svullnad vid ärret på rumpan. Blev alldeles kall i kroppen. Tänkte att nu går hela sommaren åt skogen. Linnea kommer inte kunna bada eller leka i sandlådan.

Fick sen ett brev av "vår" läkare i Jönköping. Han skrev att spikarna inte var på glid. Dagen efter ringde ortopeden från Stockholm och sa att 2 spikar hade flyttat sig 1cm och den tredje några mm. Han slog undan fötterna på mig.

Detta har jag ju redan skrivit om. Så nu till oron istället.

Jag går hela tiden och oroar mig för att spikarna ska flytta på sig lite till. Det betyder att det blir en ny op. Blää!

Det är nu 6 veckor sen hon opererades. Ingen vet när spikarna flyttade på sig. Därför kan dom heller inte säga när spikarna har vuxit fast i brosket. Det om något är frustrerande. Att inte kunna få svar på sina frågor. Frågor som är viktiga för mig. För att jag ska kunna vara lugn. Slippa oron. Få njuta av tjejerna och leka med dom utan att behöva titta på Linnea och undra om hon har ont när hon gnäller.

Slippa känna tvånget att känna på hennes ben för att försäkra mig om att allt verkar bra. Slippa bli kall i kroppen när jag tycker det känns konstigt.

Men Linnea reagerar inte alls när jag trycker och känner. Inte heller när hon hasar på rumpan på golvet. Eller ställer sig upp.

Då borde ju allt vara i sin ordning och spikarna sitter där dom ska nu. Men det räcker inte för att jag ska vara lugn.

När försvinner oron och jag kan pusta ut att hela sommaren kommer att bli rolig för Linnea. Hon som älskar att bada i sjön. Sommaren är rolig nu. Men tänk om hon blir gipsad pga spikarna. Man kan aldrig förutse när det blir ett nytt benbrott. Men en omoperation vill jag inte ha i kalendern i sommar.

Idag har jag börjat med det projektet jag tänkt syssla med denna veckan. Plocka ut allt från "vinden", rensa och kolla igenom allt. Sen organisera om det och flytta tillbaka det till vindsutrymmet. Hittade äntligen kartongen med mina fotoalbum i. Trodde jag börjat bli lite glömsk, eftersom jag vet att jag har sett det sen vi flyttat hit.

Fick ta några pauser under tiden jag grejade där uppe. Dels var det kvav luft och sen får man gå lite böjd i ryggen. Så det frestar på en del.

Skulle egentligen behöva gå igenom vissa kartonger med sambon, om vilket som ska sparas el kastas. Får väl spara det till helgen. Men det mesta kan jag kolla själv.

Måndag: Jobbade, barnen på dagis

Tisdag: Storstädade hemma, barnen på dagis

Onsdag: Tjejernas födelsedag, hade kalas på kvällen (sambons släkt kom)

Torsdag: Åkte till svärmor och Ottos stuga i Habo

Fredag: Slappade i Habo

Lördag: Åkte hem från Habo på kvällen

Söndag: Kalas för Ebba och Linnea (min släkt kom)

Förra veckan var det fullt ös nästan varje dag för oss. När vi var i Habo hade jag näst intill fullt ansvar för tjejerna. Sambon sågade ner trän och grävde bort buskar och jämnade till gräsytor. Bra blev det.

Än en gång har jag noll koll. Förra månaden var det likadant. Det är dags att fylla i a-kassa korten på nätet. Men som vanligt har jag inte skrivit upp vilka dagar som jag har vabbat och vilka dagar som dom har varit lediga pga andra evenemang.

Gick in på försäkringskassans hemsida för att kolla vilka dagar jag anmält vab. Men då är sidan stängd för tekniskt fel. Blev ännu mer frustrerad än vad jag var innan. Trodde frågetecknen skulle rätas ut lite. Men inte då.

Fröknarna fick i uppdrag av mig att titta i sitt schema vilka dagar tjejerna varit borta. Så dom dagarna får jag väl i morgon.

A-kassan på nätet är rätt fiffigt. För är det någon dag som inte stämmer överrens med fk. Ex. om jag fyller i att jag varit arbetslös 1/6 och jag anmält vab 1/6, så säger den ifrån nästan direkt med ett mail på den egna sidan på facket. Det går snabbt och smidigt och det blir så enkelt.

Är ännu otroligt frustrerad över att inte ha koll på läget. Bläää häää!

Måste verkligen bättra mig att skriva upp i almanackan när jag vabbat.

Dumma, dumma mig!

Igår när vi var borta hos syrran och Ola, hittade jag en undanlagd potta som tillhör oss, bland våra grejer i deras gårdshus. Så jag tog med mig den hem.

Idag på morgonen efter frukost fick båda tjejerna sitta en stund på den. För övrigt funkar den perfekt. Dom sitter bra på den och dom når ner med fötterna i golvet.

Linnea fick prova först eftersom hon verkade mest entusiastisk. Det måste man ju snappa upp. För L hände det ingenting. Sen bad hon om blöjan. Så det var bara att ta på den och ge sig i kast med Bebban.

Ebba är den som hittills har lyckats bäst med potträningen.

Idag lyckades hon med både nr1 och nr2.

Det kanske inte är så roligt för er andra att läsa om vad mina barn gör på pottan. Men när det är premiär för utvecklingssprång är man riktigt stolt som mamma.

Var så jäkla sur över att jag förstört båda våra bilar förut. Kände att jag behövde få ur mig lite ilska. Dels pga bilarna och dels pga att det strular så med barnens op och benbrott. 

Vet inte ens när jag cyklade på motionscykeln sist. Ett bra tag sen var det iaf. Cyklade visserligen bara 5 km. Men var helt klart nöjd med det.

Kände mig mycket bättre till mods när jag klev av cykeln än när jag klev på den. Nu vet jag vad jag ska göra när jag känner mig frustrerad och arg, ledsen och besviken. Cykla!!!

Nästan hela den här dagen har varit en enda stor katastrof. Det hela började egentligen på morgonen. Två vilda ungar som inte ville ta på sig kläder eller ha ny blöja. Det var en baggis om man jämnför med vad som kom sen.

Katastrof 1

Någon gång under dagen skadade Ebba sin högra arm. Samma arm som har haft lite struligt med i några dagar. Hon hade ojjat sig lite. Men fick vara kvar på dagis. Trodde att det inte var så farligt. Innan har det varit att hon är mer rädd än det gör ont. Så jag tänkte väl mest att det är nog ingen större fara.

Katastrof 2

Medan jag var iväg en sväng hos sambons syssling ringde en ortoped från A. Lindgrens barnsjukhus. Han som opererade Linnea. Han hade tråkiga nyheter att berätta. Spikarna hade stuckit iväg lite. Hon har två smala märgspikar och en lite grövre inopererade. Dom smala hade letat sig upp 1 cm och den grova bara några millimeter. Det låter inte så mycket. Men i hennes korta ben är det mycket. Spikarna får max flytta på sig 1cm. Flyttar dom sig mer, blir det en ny operation av samma ben. : ( Vill inte!!!

Det kändes som att benen slog undan från en. Kändes som jag föll som en tallrick köttfärs i golvet.

När jag sen kom till dagis för att hämta tjejerna var jag nästan tjutfärdig. Ebba satt i A:s knä och grät. Storgrät. Hade riktigt ont i armen. Vilken hon inte använde alls. Innan har hon lyft den, ätit med den och lyft glas med den. Till och med ålat med hjälp av den. Men nu hängde den bara där, slapp som en tung sak. Kändes jobbigt att se henne ha så ont. Linnea blev lite ledsen med. Mest för att Ebba var ledsen.

Väl hemma sen gick det mesta rätt bra. Ebba var faktiskt riktigt glad och pigg. Men markerade ofta att hon hade ont.

För att lindra smärtan lite, fick hon bada med pappan. Det tyckte hon var varmt och skönt.

Katastrof 3

När tjejerna lagt sig skulle jag åka bort till syrran för att göra rent hos marsvinen. När jag skulle backa ut från garagenedfarten, backar jag rätt på sambons jobbarbil. Hans bil fick en rejäl buckla vid vänster framlykta, samt krossad lykta. Minibussen fick en liten buckla, samt två lyktor bak krossade. Ena bagageluckan blev lite skev dessutom. Så jävla förbannad jag blev. Att jag inte ens tittade i sidobackspegeln. Då hade jag sett att den stod längre ut än vanligt. Om jag bara hade sväng lite på ratten, så hade jag missat den. Om han hade parkerat där han brukar ha bilen parkerad, hade detta inte ens hänt. Man kan hitta många olika anledningar till varför det hände. Eller hur man skulle ha kunnat undvika det. Men saken är den att lyktorna är fortfarande krossade och bucklorna är fortfarande där. Alltså får man helt enkelt bara acceptera läget och kasta ut pengar på nya lyktor.

Så nu får man kasta ut 1000 spänn av sina skattepengar. Tur att vi inte ska göra så mycket i sommar.

Kort och gott. Denna dagen var genom katastrofal. En rejäl otursdag. Varför finns dom?