Idag efter lunch åkte vi, hela familjen till Lövhults pulkabacke. Det ligger straxt utanför Nässjö. Skoj hade vi. Men det var jobbigt att dra den tunga snowracern uppför hela den långa backen. Inte för oss vuxna kanske. Men skam den som ger sig. Ebba och Linnea drog jag först runt lite på nedanför backen. Så pappan kunde åka lite med dom andra. Backen var ganska flack lutning på den sista biten. Så det passade perfekt till tjejerna. Man kunde gå upp en bit utan att det blev allt för snabb fart för dom. Vill inte riskera att dom välter i onödan. Inte för att jag tror att dom egentligen skulle bryta sig eftersom dom sitter fastspända också. Men dom har vält några gånger vid andra tillfällen och sen inte velat åka pulka mer den dagen.

Så himla skoj att äntligen få komma iväg och göra något utanför hemmet. Mer sånt tack! Den senaste månaden har det ju varit gips, vattkoppar och massa förkylning. Men nu är vi på banan igen.

I morgon ska vi åka till Sävsjö simhall och bada lite. Det ska bli riktigt skoj. Ebba och Linnea klarar nästan precis att "simma" själva med armringarna. Bra att dom får lära sig sånt på dagis i rehabbassängen. Får se vad dom tycker om att bada i en lite kallare och större bassäng i morgon.

Återkommer med hur det gick i morgon kväll.

Hela kroppen skakade när jag läste av graviditetstestet 1:a november 2006. Känns så länge sen nu. Över tre år sen nu. Hjärtat slog volter när jag såg att det visade positivt. Sambon hade redan förstått att jag var gravid innan jag ens han säga det.

Lite illamående var jag allt den första tiden. Men inte speciellt jobbigt. Hade ständig "mens" värk. Trodde då att jag var på väg att få mens till en början. Missfall fanns med i tankarna väldigt ofta också. Men insåg att det var växtvärk i livmodern.

En orolig tid. Och väldigt omtumlande.

När jag kommit till v.10 kunde jag inte längre ha mina byxor knäppta. Tänkte nog inte så mycket på det. Mer än att jag inte hade lust att köpa mammabyxor, eftersom v.12 är den magiska gränsen för missfall. Vet att min storasyster så här i efterhand har sagt att hon misstänkte tvillingar eftersom jag blev så stor så fort. Allt fortlöpte och magen blev större och större. Fast inte överdrivet stor.

I vecka 18 var vi på ultraljud i Motala. Kommer ihåg att jag sa till min sambo när vi gick från parkeringen. Det skulle inte förvåna mig om det är något som var fel. Inte konstigt att man är pessimist. Väl inne hos BM var det nervöst. Barnmorskan sa inte så mycket och man fick dra ur henne vad det var hon såg. Sambon fick fråga henne om det var två huvuden på dataskärmen. Vilket det var också. Vilken känsla det var att få reda på det. Vi hade pratat ganska mycket om tvillingar innan. Det kom ändå inte direkt som någon överraskning.

Men nu kommer vi till det jobbiga. Först trodde BM att dom låg i samma fostersäck. Vilket kunde innebära twin to twin syndrom. Vilket innebär att den ena tvillingen tar från den andra. Vilket innebär att en ofta dör i magen. En annan sak hon var orolig för att dom kanske satt ihop någonstans. När hon sen till slut såg att dom låg i var sin säck, kände man sig lite lugnare. Men bara väldigt lite lugnare. När hon sen mätte fostren upptäckte hon att lårbenen var kortare än normalt. Detta var en torsdag eftermiddag vi var på ultraljud. Hon kunde givetvis inte säga något mer än att det var någon form av avvikelse. Tror ändå hon sa för mycket. För hon sa att det kunde vara någon kromosomavvikelse. Inga läkare fanns att få tag på. Fixade en tid själv i Linköping på US där på måndagen. För Motala hade ingen för än tidigast tisdagen tror jag.

Den helgen mellan ultraljuden grät jag mig igenom. Samma kväll som ultraljudet i Motala, skulle jag ringa till min syster som fyllde år samma dag. Tror jag grät mig igenom det samtalet. Tror hon grät en del med.

Skickade iväg en del sms till kompisar. Det stod väl något sånt här. Det var tvillingar i magen. Men det är något fel på dom. Usch vad hemskt det var. Först glädjen att vara gravid. Sen sorgen att veta att båda barnen i magen inte var friska. Och dessutom inte veta vad det var som var fel. Det gick väldigt många tankar om abort. Men det kändes inte helt rätt heller. Skäms inte för att berätta att abort fanns med i tankarna under flera veckor.

Läkaren som utförde ultraljudet i Lkpg bröt på danska. Minns inte vad han hette. Men vi träffade hon ganska många gånger. Var annan, var tredje vecka fram till ett par veckor innan förlossningen. 

Han tittade på fostren väldigt noggrant. Han kunde se att lårbenen och överarmarna var kortare än normalt. Vad innebär det då, tänkte jag. En lättnad var att han berättade att allt såg normalt ut i huvudet på båda. Då försvann mer och mer tankarna på abort. Dessutom hade dom i magen förvandlats till två individer inuti mig.

Vi, jag och sambon resonerade så här. Så länge dom är med i matchen och kan gå i vanlig skola, så avbryter vi inte graviditeten. Det finns ju ändå inga garantier på att barnen är friska när dom kommer ut. Det kan hända så mycket på vägen. Tänkte nog ganska självviskt då också. Välja bort barn som inte är friska i huvudet. Men det kändes väldigt rätt då.

Inför varje ultraljud mådde jag jättedåligt. Ville absolut inte åka till Linköping. Sen när vi fick reda på att lårbenen var ännu kortare än innan i förhållande med resten av kroppen, gjorde ju knappast saken bättre. Det började med tre veckor efter och slutade med uppåt tolv tretton veckor efter. Dagarna efter varje ultraljud var lika hemska som dagarna innan. Om inte värre. Vetskapen om att ens barn inte växer som dom ska inne i magen.

Läkaren sa att han trodde att dom hade någon form av kortväxthet. Men han visste inte vilken eftersom det fanns uppåt två hundra olika syndrom. Han sa även till oss när tjejernas lårben låg ca sju veckor efter i tillväxt, att det stannar nog upp nu och inte sackar efter mer. Falsk trygghet skulle jag vilja säga. Hur dåligt mådde man inte när det upptäcktes vid ultraljudet efter att skillnaden var ännu större.

Det konstiga med alltihop är att vi ALDRIG blev erbjudna någon form av kurator samtal eller psykologsamtal via MVC. Orkade och vågade inte ta tag i det själv då. Ville inte rota i det för jag trodde att jag skulle må ännu sämre än jag redan gjorde. Tycker att alla som har varit på ultraljud där det har visats att det är någon form av avvikelse ska få en remiss att få gå och prata med någon. Sen vad man gör med remissen är upp till en själv. Men tiden efter förlossningen kanske inte hade varit lika traumatisk för mig då, om jag hade fått gå och prata med någon redan under graviditeten.

Dom vanliga besöken hos BM i Mjölby löpte på som vanligt. Fick gå på tappkontroller. Eftersom tvillinggraviditeter räknas som riskgraviditet. Jobbade till v.23 BM ville igentligen ha sjukskrivit mig i v.20 Men eftersom jag inte hade några besvär och allt såg bra ut, vägrade jag en sjukskrivning.

Under graviditeten hade jag varken foglossning eller några direkt onda värkar. Sammandragningar mot slutet av graviditeten hade jag. Men det har nog dom flesta. Ont i ryggen hade jag som tusan. Det började bli tungt runt v. 30.

Focuserade mer och mer på förlossningen och mindre och mindre på att dom var kortväxta. Den sista tiden låg jag mest i den svala skinnsoffan och tittade på film eller olika tvserier. Försökte äta en massa ananas, gunga och gå ut och gå med hundarna, för att få förlossningen att komma igång. Men ingenting funkade. Tjejerna trivdes bra inne i magen.

Morgonen efter midsommarafton 2007 åkte vi in till Linköping för igångsättning. då var jag i vecka 38+0. Var inte direkt nervös. Mer focuserad. Var inte ett dugg nervös på midsommarafton som vi "firade" med svärmor och man samt sambons bröder med familjer. Jag hade ju ett datum och en tid vi skulle åka in. Sen var det bara att jobba på.

Förlossningen har jag tänkt berätta om i ett annat inlägg.

I natt har man fått sova bättre än på länge. Visserligen har jag inte sovit överdrivet många timmar. Linnea vaknade runt ett i natt. Ebba vaknade av Linnea. Dom fick ljummet vatten för slemmet i halsen, nässpray och så satte jag mej och läste en kort saga. Linnea somnade om först. Fortare än jag trodde. Ebba fick jag påminna om att hon skulle lägga sig på sidan och försöka sova. Gick och la mig vid två. Någon gång tidigt i morse eller i natt någon gång kom Linnea in. Hon somnade om direkt. Sen vaknade vi vid halv nio när Ebba kom in och ville komma upp i sängen.

Idag är jag pigg, Linnea piggare och Ebba piggast.

Nu står medicinering på schemat. Sen ska här dansas via Nintendo Wii.

Här är julen avverkad och nyår kommer i antågande. Vi har även avverkat vattkoppor, halsfluss och maginfluensa. Allt på samma gång. Men ska inte klaga. Vi har haft en mysig jul. Med nöjda och glada barn. Julklapparna har använts (lekts med). Spelats med och monterats ihop. Tyvärr är hela familjens ledighet tillsammans allt för kort. Besvikna barn och vuxna.

Nu är det snart dags för vardag igen. Vilket känns både trist och ensamt. Det är verkligen mysigt att ha barnen hemma. Men samtidigt behöver dom gå på dagis. Få träffa kompisar och få lära sig pedagogiska saker.

Själv har jag tänkt sätta igång med några projekt. Det första och största är nog att börja renoveringen av tjejerna rum. Där ska tapeterna rivas ner och det ska spacklas och målas om. Sängar och madrasser ska inhandlas. Sen har jag tänkt sy lapptäcksöverkast till tjejernas sängar. Ett rosa till Ebba och ett lila till Linnea. Men det är under förutsättning att jag får en symaskin i 30-års present.

Nu är det dags att laga lunch. Hej så länge!!

Tänkte skriva om slutspurten på ett par nedräkningar jag håller i tanken. Den första är tjejernas bandage och gipsborttagning. Dom opererades 1:a och 2:a december. Ortopeden sa att omlägget behövde sitta kvar i 2½ vecka pga att hälsenan skulle bli för kort igen om inte skenan satt kvar så länge. För Ebba är det två och en halv vecka sen på fredag. Om bara två dagar alltså. Linnea´s gips är det dags att ta bort på lördag. Så hon har bara tre dagar kvar. Det lutar väl åt att bådas tas bort på lördag. Känns mest rättvist så.

Har redan börjat förbereda tjejerna på att gipset ska bort. Och att det är jag som ska göra det. Dom verkar vara poitivt inställda till det. Än så länge i alla fall.

Nästa nedräkning är dagarna som är kvar tills vi vet om tjejerna har blivit smittade (vattkoppor) från dagis. Antingen är det 2 dagar kvar (10 dagar inkubationstid) eller så är det 6 dagar kvar (14 dagars inkubationstid).

Antingen blir julen en stillsam högtid med få gäster alt. att vi sitter hemma själva pga smittorisken. Eller så blir den precis så som den ska vara. Fullt med folk som har kul och umgås. Tiden får utvisa hur det blir.

Nedräkningen till julafton behöver man knappt ens nämna. Men för alla som inte har koll på hur många dagar det är kvar. Så kan jag meddela att det är 8.

I morgon är det tänkt att tjejerna och jag ska julpyssla lite här hemma. Fick ett paket förra månaden från Skaparklubben med olika julpyssel i. Först och främst har jag tänkt att vi ska måla fanérhjärtan som ska hänga i julgranen. Sen har jag tänkt att tjejerna ska få hjälpa mig att göra Leila´s saffransskorpor. Storasyrran bjöd på sånna förra julen. Och jag tyckte dom var såååå goda. Dessutom har jag tänkt göra lite risbräck. Både i knäckformar till barnen och i muffinsformar till oss vuxna. Blir väl dajm också om jag hinner med. Knäck och annat lite mer avancerat godis får bli på kvällen när tjejerna sover.

Nu när den stationära datorn bor på övervåningen. Kanske man kan få lite mer gjort här hemma. Blir så lätt att man sätter sig där och blir sittande. Visserligen har jag min minidator kvar här nere än så länge. Men ska försöka hålla mig ifrån datorn så mycket det går.

Just nu väljer jag sysslor här hemma som jag tycker är roliga. Mest för att det ska bli lite gjort här hemma.

Idag har jag tvättat, bytt sängkläder i sängarna och hjälpt till att flytta upp diverse (dator, hylla och prylar) till sambons kontor på övervåningen.

I morgon tar jag nya tag och gör roliga nyttosaker här hemma. Blir nog en sväng med snabeldraken också.

God natt alla bloggare och läsare!

I måndags förra veckan åkte vi till Stockholm och Astrid Lindgrens barnsjukhus, för den planerade uträtning av tjejerna skenben. På måndagen hade vi möte med ortopeden och sen med narkosläkaren ang. sövningen och smärtlindring.

Kvällen spenderades på rummet. Ebba som skulle opereras på tisdagen, var tvungen att duscha två gånger på måndagen, samt en sista gång strax innan operationen. Sent på kvällen fick hon även droppet dit satt i porten.

Ted följde med Ebba ner på sövningen. Hon fick somna i hans knä. Alltid minst jobbigt mentalt då.

Operationen skulle ta lång tid hade vi fått veta. Så vi passade på att åka till Solna centrum med en kompis från Västervik som nu mer bor i Stockholm. Där kollade vi efter julklappar och tog en fika innan vi åkte tillbaka till sjukan.

Ebba var klar nere på operation vid fem på eftermiddagen. Hon sövdes kl. åtta på morgonen. Jag och Ebba kom upp till avdelningen efter nästan två timmar nere på uppvaket. Tycker det är ganska mysigt att sitta där nere och läsa tidningar och se när tjejerna rofyllt sover sig ur narkosen.

Medan jag var på uppvaket med Ebba, duschade Ted Linnea uppe på rummet. Även hon skulle duscha och tvätta sig med hibiskrub tre gånger innan op. Ebba var ganska pigg när hon väl vaknat till. Ville sitta i knät och äta sin piggelin.

Jag följde med Linnea ner till sövningen. Den var inte alls lika mentalt jobbig som förra gången hon sövdes. Då var jag dessutom själv uppe i Stockholm med henne. Kan tänka mig att det var därför det var så jobbigt.

Ebba satt i matstol och åt frukost morgonen efter operationen. Det tycker jag är strongt gjort.

För Linnea tog operationen lika länge. Fast denna gången var jag mer rastlös nere på uppvaket. Ville upp på rummet så snabbt det bara gick.

Båda tjejerna har en gipsskena under foten och upp till knävecket. Alltså hela baksidan av benet. Sen är det lite vadderat och lindat med elastisk binda. Väldigt stabilt och det sitter kvar där det ska. När dom bara blir vadderade, så börjar det kasa av redan efter bara några dagar.

Dessutom blir det mer stabilt med gipsskenan. Ortopeden fick förlänga hälsenan på båda tjejerna och utan gipsskenan skulle den bli för kort igen efter bara någon vecka.

Torsdagen ägnades åt playstation för mamman och pappan. Medan barnen vilade upp sig efter operationen. Ebbas morfin började trappas ner vid lunch. Och Linneas sent på eftermiddagen. Vi kände att tjejena var så pass pigga att vi kunde åka hem på fredagen vid lunch.

Började packa ihop på torsdagskvällen. Det känns alltid så befriande att få packa ihop sina saker.

När tjejernas nålar tagits bort och vi ätit lunch och fått medicin till tjejerna med oss hem, packade vi in oss i bilen och åkte hemåt.

Vi gjorde ett stopp i Östergötland. Väl hemma handlade vi lite fredagsmys mat. Så skönt att få komma hem. Vid lunchtid hade arbetsterapeuten varit hemma hos oss och lämnat varsin rullstol till tjejerna. Berättar mer om rullisarna i ett annat inlägg.

Hela sjukhusvistelsen har varit kanon trots allt. Trevlig och tillmötesgående personal och snabbt återhämtande barn.

Är såååå inponerad av hur duktiga och modiga mina brudar är. Vad vore jag utan dom. Dom ger mig så mycket glädje och skratt.

Känns som att sen Ted åkte till Gotland, har allt bara varit som ett kaos här hemma. Hans chef kom och hämtade honom i måndags kväll, för att åka mot färgan till Gotland. Där har han tryckt rör under en väg. Skojsigt riktigt!

Själv tog jag tjejerna och åkte och lämnade lite hem inredningsprodukter hos sambons kusin. Tog med mig syrran och hennes son. Hatar att köra i mörker nämligen. Så det var trevlig med lite vuxet sällskap i bilen.

Tjejerna somnade i bilen på vägen hem. Så den kvällen blev lugn och utan skrik och gnäll.

Gårdagen blev lite mer kaotisk. Pelletsbrännaren hade stängt av sig under natten. Så det var ganska kyligt på morgonen. Gick ner i källaren och hade assistans från Ted i luren. Men gav upp när det inte gick som jag ville. Båda tjejerna satt på andra sidan källardörren i hallen och skrek/grät. Så det var lite därför jag gav upp nästan direkt. Skulle montera bort pelletsbrännaren från pannan och plocka ut något spjäll.

Och rengöra inuti. Hade verkligen inte tålamod till det i går morse.

Dessutom påvisade Ebba att någonting var fel. Såg sen att hon var svullen på ena skinkan och öm och varm. Ville inte räta ut benet och hade svårt att sitta rakt. Vill inte belasta den sidan helt enkelt.

Men där emot kan hon hasa på rumpan, åla och krypa.

Trodde först att hon hade sträckt någon muskel eller fått någon inflammation i någon muskel. Men enligt dom i Stockholm, lutar det väl åt att det är spikar på glid. Det är nästan på dagen 1 år sen hon opererade lårbenen och fick spikar inopererade. Så för mig känns det väldigt märkligt att dom har börjat flytta på sig. Men hon har kanske vuxit lite eller så har väl märghålet i benet blivit större. Och då börjar det kasa.

Svärmor kom hit och grejade med pannan och eldade huset varmt igen. Var i upplösningstillstånd hela morgonen. Båda tjejerna fick vara hemma från dagis. Meningen var att vi skulle ha åkt till Jönköping på medicinering. Men det hade inte funkat att göra denna dagen.

Dagen tillbringades aktivt med tjejerna. Inget annat godkändes. Kändes väldigt pissigt. Men orkade heller inte ta den konflikten. Så vi satt i Ebbas säng stundtals och tittade på byggare bob.

Eftermiddagen blev gnällig med mycket gråt. Tjejerna sov ingenting efter lunchen heller. Läggningen gick faktiskt ganska bra. Pyjamas, välling och sen satt jag och läste saga till båda somnade. Dom sov bra i ca 4 timmar. Sen började strulet. Vaknade om vart annat, men somnade alltid om. Lagom när jag lagt mig i sängen, vaknade Linnea igen. Så då gick jag upp och hämtade madrassen. Sov natten inne hos tjejerna.

Man märker att dom är i ett otroligt behov av närhet. Linnea blir orolig när man går ifrån henne eller om hon inte ser var man är. Hon blir ledsen även om man berättar vad jag ska gå och vad jag ska göra.

Idag är tjejena på dagis. Skönt för mig. Gav lite instuktioner om hur man ska göra med Ebba nu när hon har ont i benet. Men fröknarna börjar bli vana nu. Känner trygghet och tillit.

Nu ska jag dammsuga och ikväll blir det torka golven så dom skiner. Det behövs verkligen.

Är det bra väder i morgon, ska jag tvätta fönstren och hänga upp julgardiner.