I morgon ska jag och sambon och två till gå på bio. Vi ska se Yes man med Jim Carrey. Ska bli så gött att få vara Katarina en stund och inte bara vara mamma hela tiden. Sen kanske man orkar att vara mamma ett tag till.

Sängen nästa. Natti natti!!

Tror jag snart håller på att bli tokig här hemma. Fixar snart inte det här med Ebbas ben. Trodde det skulle gå jättebra. Hon var ju så duktig i början och skrek knappt något. Visseligen hade hon mer smärtstillande då. Pigg och glad. Men nu känns det som att hon skriker och gnäller för minsta lilla. Ortopeden sa att det troligtvis sitter i huvudet. För så här långt efter operationen (13 dgr) så ska det inte göra speciellt ont längre. Vi åkte hem från Sthl förra måndagen, då sa man att ge alvedon i 3-4 dagar till och sen kan ni sluta. 3-4 dagar var ju innan förra helgen. Nu är det snart helg igen och hon verkar inte vara smärtfri om man bortser från hjärnspökena.

Det är så himla svårt att veta vad som är smärta och vad som är rädsla. Vill inte ens byta blöja på henne, för jag vet hur mycket hon skriker när jag gör det. Kan väl inte heller säga att jag far så mycket illa av det. Jag är mest trött på det. Känns riktigt dumt att känna så här. Men så är det. Vill att hon ska vara den där pigga och glada Ebba som förgyller våra dagar med roliga miner och roliga "ord" som låter som utomjordiska.

Men känner just nu bara ett stort besvär. Det blir väl bättre med gnället och skrikandet så fort Ebba inser att det inte gör så ont som hon tror. Men när är det? Om några dagar, 1 vecka eller rent av en månad.

Finns inget att göra för att få henne att inte vara rädd heller. Hon måste komma på det själv. Självklart kan man uppträda som vanligt och inte hålla på att göra en stor grej av det.

Men hur länge ska man orka???

Här hemma har jag upptäckt att jag och min sambo har rätt dålig kommunikation. Saker som han har pratat med nära och kära om har halvbestämt, kommer inte fram till mig. Utan då får man frågan från andra om sambon har pratat med en om vissa saker. Man känner sig som ett levande frågetecken. Fattar inte varför det är så. Tiden finns där för att hinna prata om vad som har hänt på dagen och annat som ska bestämmas. Man får nästan dra ur honom saker när han har pratat i telefon och man hör ju då att något är bestämt eller ska diskuteras. Men inte då. Man ska inte behöva fråga om vad han har pratat om. Det ska komma självmant.

Visst jag kanske är dålig på att berätta om saker som tynger mig. Men när det ska bestämmas saker eller om det har hänt något. Så berättar man ju det så fort man får möjligheten. Blir så trött på att ha det så här. Det känns lite som att det bor två olika familjer under samma tak. Så vill jag inte ha det. Vi ska köra samma race inte två olika.

Idag har det känts allmänt jobbigt med allt det här med Ebba. Vad man än ska göra med henne får henne att bli rädd och börja gråta. Vilket känns otroligt hårt. Som när man lyfter henne, byter blöja och även när man ska lägga ner henne i sängen när hon ska sova.

Det som är jobbigast är faktiskt när man ska byta blöja. Hon skriker från det att man lägger ner henne på skötbordet tills dess att man tar upp henne. Hon är otroligt rädd för att det ska göra ont. Visst det finns ju möjlighet att det fortfarande gör lite ont i benen. Men jag tror att mycket sitter uppe i huvudet. Jag litar på vad ortopeden sagt och har det i bakhuvudet när det känns tungt och jobbigt.

Är mitt i allt glad att hennes operation gick kanon och att hon idag har visat att hon vill äta ordentligt. Maginfluensa är ingen höjdare. Inte i kombination med operation. Man får hoppas att hennes matglädje håller i sig och att hon nu håller på att bli sig själv igen efter alla kräkningar och diareerna. Det är inte så smidigt när man knappt kan torka henne i rumpan för att hon blir skräckslagen för smärtan. Men idag verkar det som att det börjar ordna till sig. Tack och lov!

Tänkte passa på att käka lite lunch. Eller snarare frukost för min del. Har inte haft varken lust, tid eller ork att fixa något att äta. Men nu när Ebba har käkat lite majsgröt m blåbärspuré och slumrat in i middagsluren. Hon somnade i liggläge i babysittern. Hoppas bara hon sover lika länge som hon gör i sängen. Vill inte ta upp henne och lägga över henne i sängen, med risk för att hon vaknar och även har ont i benen. Då är det bättre att hon ligger kvar. Men med tanke på att hon var vaken halva natten, så lär hon nog sova en stund.

Så på återseende. Nu till kylskåpet.

Ska även passa på att ringa en kompis. 

När jag ändå bytte blöja på lilltösen (Ebba), passade jag på att linda av höger bens vaddering. Vilket liv det blev då. Det nästan skar sig i öronen på mig. Men vet hur hon funkar. Så det mesta var faktiskt rädsla. Vilket fick mig att koncentrera mig på det jag gjorde och inte så mycket på att hon skrek i höganskyn. Jag är rätt känslig i sånna lägen. Far rätt illa. Emellanåt klarar jag inte av det.

Efter mycket om och men var vadderingen borta och Ebba givetvis väldigt rädd för att det skulle göra ont.

När jag satt ner henne i babysittern igen, där hon just nu verkar trivas bäst. Ser jag hur hennes ben har minskat något enormt i omfång. Det som för snart två veckor sen var ganska mulliga ben med lite valkar är nu helt släta och pinnsmala stickor. Fast stickor är det väl inte riktigt heller. Till min förskräckelse ser jag att där skelettet är böjt på smalbenet, ser man nu tydligt benet under huden. Usch! Jag far så illa av att se sånt. Det ser lite otäckt ut. För mig tar det en stund att vänja sig.

Men något som ser otroligt bra och fint ut är hennes raka lårben. Lite längre har lårbenen blivit med. Vilken skillnad mot hur det såg ut förut. Klart nöjd med resultatet av operationen.

I natt blev det bara några timmars sömn. Ebba höll oss föräldrar vakna till tre. Hon vågade inte röra sig pga att hon som ortopeden sa sänder upp signaler till hjärnan att gör ingenting som kan göra ont. Man märker på henne att hon vill röra på benen mer och mer. Men kommer då på att nej just det, det kan ju göra ont. Bäst att vara stilla.

Båda tjejernas magar har varit lite upp och ner nu efter maginfluensan. Så båda hade lite magknip och höll på både rapar och fisar. Sprang titt som tätt in till dom för att ta upp dom och hjälpa dom lite.

Linnea kunde till slut somna om och sova ända till morgonen. Ebba däremot visade starkt att hon inte var helt okej, trots en del rapar och fisar. La henne till slut mellan oss, där hon fortsatte att få sina skrikattacker. Vi masserade och masserade. Men ingenting hjälpte. Testade då med välling. Hon hade ju lyckats bli hungrig mitt i alltihopa. Vad dum man känner sig, där man inte fattar signalerna. Dom är ju trots allt 1½ år snart.

När hon fått i sig lite välling, somnade hon och sov till kvart över åtta när sambon ringde. 

Tjejerna verkar inte sova något vidare i sina sängar i kväll/natt. Linnea har vaknat flera ggr och varit ledsen. Nu sista gången tog jag upp henne och tog med henne till datorn. Ingen idé att lägga ner en näst intill hysterisk unge i sin säng. Kände att hon var alldeles spänd i magen. Masserade lite och sen kom det några rejäla fisar. Nu sist fick jag ta upp Ebba två ggr. Första gången hände det inte så mycket. Men blev ledsen när jag la ner henne. Råkade flytta lite på ena hennes ben. Det kan ju göra ont om man nuddar det tror hon. Andra gången rapade hon. Råkade även då flytta hennes ben när jag la ner henne. Pippelpotta! Rätt konstigt att man ska behöva ta upp och rapa en snart 1½ åring. Borde inte dom kunna fixa det själva vid det här laget?