Det känns inte riktigt som att det är lördag idag. Ted har varit iväg och jobbat på förmiddagen. Han brukar aldrig jobba på helgen.

Efter frukosten och lite lek åkte vi (jag och tjejerna) iväg med cykel+kärra ner till lekplatsen här i Fredriksdal. Tror klockan var 10 när vi kom dit. Tjejerna fick gunga och leka i sanden. Sen åkte vi hem till Carro och Ola en sväng. Tjejerna busade och vi vuxna satt och pratade.

Lagom till lunchen åkte vi hem. Kändes fortfarande inte som helg, eftersom det var bara jag och tjejerna vid bordet. 

Nu sover tjejerna gott i sin vagn på altanen. Ska göra så i 1 timma till hoppas jag. Under tiden blir det väl till att vattna blommor och slänga i en maskin tvätt. Alltid är det något som måste göras.

Hej så länge!

Funderar allvarligt på att ringa någon som kan komma hem och städa grundligt här hemma. När man städar här hemma, så blir det på sin höjd dammsuget, torkade golv någon gång ibland. Damma gör man väl när det verkligen blir kris på dammfronten.

Eftersom sambon jobbar, tycker nog han att jag ska göra det mesta. Han har inte sagt det. Men jag tror det är så han tänker.

Ett tag införde vi två städdagar i veckan. Men det rann ut i sanden.

Borde väl ta tag i det nu igen. Det är så mycket tråkigare att städa själv.

I morse när jag satt på golvet i tjejernas rum och vek tvätt, höll Linnea på att kava med hennes dockvagn över tröskeln ut till hallen.

Helt plötsligt säger hon. Fan! Jag tänker, jag säger inget, då kanske hon slutar. När hon kavat lite till och bökat massor på tröskeln. Säger hon: Fan, inte heller!

Då kunde jag inte hålla mig för skratt. Det kom så spontant och självklart. 

Hon kunde ju inte få över dockvagnen, så då var hon tvungen att bli lite arg och det uttryckte hon med ord.

Pga att jag skrattade, var hon självklart tvungen att säga fan några gånger till.

Har länge funderat på att plocka bort spjälsängarna och byta ut dom mot madrasser på golvet. Men jag vet inte riktigt när vi ska göra det. Känns som det är det säkraste sättet för tjejerna när man plockar bort spjälsängen.

Växasäng känns uteslutet i dagsläget. Fallhöjden är för hög.

Men nu till "problemet". Eftersom vi har både katt och hund här hemma, så blir det en del hår på golvet. Vill inte att deras madrasser ska bli fulla med hår. Nu menar jag först och främst kanten på madrassen. Känns inte så fräscht. Ska jag säga som hade både hundar och katter i sängen när jag bodde själv i Västervik. Men så hade jag mycket sand och hår i sängen med.

Finns det någon här som har några tips på hur vi kan undvika att få hår på madrassen?

Lagom när man har kommit hem från läkaren, ska man åka till en annan. Ibland känns det som att man inte gör något annat. Men det där vänjer man sig vid. Konstigt nog.

Har sedan sent i våras skjutit upp tjejernas tandläkarbesök. Först var det benbrott tror jag, sen var det skolavslutning. Men nu kände jag att det var bara att ta tjuren vid hornen och åka, så man får det gjort.

Linnea var jätteduktig hos tandläkaren. Hon fick ligga på rygg i mitt knä, med huvudet på tandläkarens ben. Hon gapade snällt och visade upp alla sina tänder utan protester. T fick även titta med spegel och ta kort för att uppdatera Sthlm och för att spara i journalen. Innan när vi har varit hos tandläkaren, har hon gråtit och protesterat hej vilt.

Jag pratade med tjejerna innan vi åkte till tandläkaren om vad vi skulle göra och hur man gör där. Gapar och div. Tror det kan ha hjälpt en hel del.

Ebba var väldigt duktig med. T fick titta på tänderna utan problem. Var lite mer avig med att öppna munnen. Men vi övertalade henne. Fick titta med spegel och ta kort med. När korten skulle tas, tyckte Ebba att hon skulle ha tungan i vägen. Så korttagningen tog lite längre tid på Ebba.

Ebbas framtänder behövde plastas eftersom det saknades lite på båda.

Det är inte bara skelettet som är skört. Utan också benet i tänderna. Ebba har alltså tuggat bort bitar av sina tänder.

Men nu skulle detta åtgärdas. Då ville inte Ebba vara med mer. Hon skrek och tårarna sprutade. Jag fick hålla fast armarna, tandläkaren fick fixa med plasten och sköterskan fick försöka hålla munnen öppen och tungan ur vägen. Det låter mer dramatiskt än vad det var. Tror sköterskan och tandläkaren fick sig några bitmärken på fingrarna.

Linnea fick sitta i vagnen och vänta medan Ebba undersöktes. När det skulle börja plastas och Ebba började gråta, blev Linnea ledsen med. En annan sköterska tog vagnen och drog iväg henne ut i korridoren. Det var inte poppis. Men då slapp hon iaf bli rädd för att E var ledsen.

Som belöning fick tjejerna var sin studsboll att ta hem.

Till Jossan

Spikarna (3st) som hon har inopererade i lårbenet har inte velat stanna kvar där ortopeden satte dom. En låg kvar där den ska vara. Den andra hade flyttat på sig lite och den tredje hade flyttat sig långt upp i bäckenet. Man kunde se spiken innanför huden långt upp på skinkan.

Så det ortopeden gjorde, var att byta ut den spiken som satt uppe i bäckenet till en lite grövre spik. Plus att han tryckte ner den spiken som hade flyttat sig lite grann. Dom grövsta spikarna är 2,5 mm i diameter.

Så nu hoppas vi på att spikarna låser fast varandra och stannar kvar där dom ska vara.

Är äntligen hemma efter en ganska snabb visit i Stockholm. Snabbast hittills.

Efter mycket om och men och några telefonsamtal, fick jag med mig Ted och Ebba upp till sjukhuset.

Med lite dåligt samvete i bagaget (för Teds förlorade inkomst) drog vi iväg på den 4,5 timmes långa bilresan.

Väl uppe på Astrid Lindgrens, blev det först lite väntan i rummet. Sen fick Linnea duscha och tvätta sig med hibiskrub. Fast duschningen var nästan samma sak som hemma. Blev det mycket gråt och skrik. Hon var väl osäker och rädd för vad som komma skall.

Vi valde att vänta med att sätta dropp på kvällen. Just för att inte skrämma upp henne allt för mycket. Mjukstart med andra ord.

Efter en god natts (trots kort) var det dags för dagen D.

Linnea var odrägligt grinig. Troligtvis hungrig och trött. På förmiddagen skulle Linnea först upp och röntga benet. Efter lite lirkande och mycket prat. Gick hon med på att sträcka på benet, så dom kunde ta plåtarna som behövdes. 

När det var klart fick pappan följa med till "djungel" rummet och sätta nålen i porten. Det är som vanligt en skrikig historia. Men vet att det inte är något farligt eller något som gör ont. 

Sköterskan kom lite senare in och sa att det började närma sig operation.

Än så länge hade jag inte hunnit bli nervös inför att jag skulle ta sövningen denna gången. 

In i duschen igen. Samma visa denna gången också. Dock lite mindre skrik.

När vi väntat på rummet en stund, var det dags att gå ner till operationen. Ebba och Ted följde med ner till slussen. Valde att inte titta på Ted och Ebba när jag fått på mig den blå rocken och den fina mössan. Utan Linnea fick titta själv och säga hej då. Hade jag tittat hade jag börjat lipa.

Själva sövningen gick galant. Linnea satt i mitt knä. Fick leka lite med syrgasen och sen nackkudde, medan sköterskorna förberedde allt inför sövningen. 

Allt kändes otroligt tryggt och lugnt där inne på rummet. Det enda jobbiga var när dom ställde frågor om Linnea. Hur skör hon var och om lite annat. Började fundera på vad dom menade med en del saker. 

Det som kändes bäst, var att Linnea fick somna i mitt knä. När dom sprutade in vätskan i slangen. Somnade hon på bara några sekunder. Sen la dom henne snabbt på operationsbordet. Först förstod jag inte varför dom snabbt tog henne från min famn. Men sen gick det upp för mig att hon behövde ju få syrgas. 

Känslan jag fick när dom tog henne ur min famn. Kändes som samma, när dom sprang iväg med henne när hon föddes. Någon tog mitt barn ifrån mig.

Operationen tog ca 2 timmar. Under tiden åt jag lite lunch. Vi tog en promenad till Hagaparken. Lagom när vi kom dit, började det regna. Typiskt! Jag som ville se var Viktoria bor/ska bo. 

Blev uppringd på mobilen när operationen var klar. Gick ner till uppvaket. Pratade med ortopeden som opererat henne. Han är gudomligt trevlig och förtroendegivande.

Linnea syrde runt lite i sängen på uppvaket. Mycket mer "vaken" än hon var förra gången. Men somnade om. Hade med mig lite tidningar som jag satt och bläddrade lite i. Slumrade till och med in en stund i fotöljen. Man börjar bli van vid uppvakningsrummet vid det här laget.

Så fort vi kom upp på salen igen ville hon bygga lego. Jag bar henne upp, för hon vaknade till ordentligt på uppvaket. 

Resten av tiden på sjukan gick ungefär i samma takt. Lekte mycket med lego och tittade på filmen tigerbröder.

Summa summarum har denna resan varit helt okej. Eller snarare över förväntan. Jag fattar inte hur snabbt mina tjejer repar sig efter en operation. Helt fantastiskt!

Varning till känsliga läsare! Detta inlägget kan vara lite äckligt.

Som jag tidigare nämnt, har Linneas spik flyttat på sig inne i benet.

I fredags var vi och badade. Både Linnea och Ebba satt i vattenbrynet och lekte ganska länge.

Dagen efter upptäckte vi att det lilla sår hon haft på svullnaden, hade luckrats upp när hon badat. Ur såret rann det vätska. Ganska klar men lite blodblandad. Sen igår har det även kommit ut lite fettvävnad.

Vi (Ted) har tvättat såret med desivon och haft kompress på för att undvika infektion i väntan på operation.

Hon är fortfarande lika busig och glad som hon brukar vara. Så hon har inte ont.

I går kväll kände vi att detta inte var hållbart. Linnea kan inte gå så här i en vecka tills H kommer tillbaka.

Ringde upp till A i Stockholm för en stund sen och berättade hur läget är. Hon skulle ringa tillbaka under förmiddagen.

Nu till det som är så ångestladdat. Jag ska åka upp dit själv med Linnea denna gången. Jag fixar duschningen med hibiskrub. Skrik blir det. Men sånt fixar jag, eftersom jag vet att det varken gör ont eller är farligt. Droppet i porten fixar jag ganska bra med. Det har varit lite strul dom tidigare gångerna dom har satt nål på barnen där uppe. Bl.a. andra rutiner mot Ryhov, vilket gör barnen osäkra och rädda.

Sen till det värsta. Jag har aldrig varit med om någon sövning innan. Det är alltid Ted som har fått ta den biten. Är rädd för att börja gråta inne på operationssalen. Rädd för att göra Linnea rädd, för att jag gråter. Blir tjutfärdig bara jag tänker på sövningen. Jag vill inte! Vill inte behöva vara med. Men måste. För Linneas skull. Vill vara hennes stöd men vågar inte. Rädd för hur jag kommer att reagera. Usch! Vill inte känna ångest och rädsla.

Är det någon som har varit med när ett barn har sövts? Hur kände ni det och hur klarade ni av det?

Ska försöka övertala sambon att följa med. Men jag tror det blir svårt, trots att han inte har så mycket jobb inplanerat denna veckan.