Efter lite stök och bök, kom vi iväg hemifrån vid halv åtta. Tåget mot Stockholm skulle gå 08.08 Blev lite sorgsen när jag stod och höll Ebba utanför bilen medan sambon tog loss bilstolen vi lånat av sjukhuset. Tycker lite synd om sambon som skulle ta med sig vagn, bilstol (större modell), en rektangulär liten saccosäck, ryggsäck och en otymplig Ebba att bära på. Jag hoppas han fick hjälp upp på tåget av någon.

När jag sagt hej då till älsklingarna, bar det iväg till dagis med den tredje älsklingen. Lämningen gick så där. Hon ville inte gå till fröken A. Hon har nämligen varit sjuk i två veckor. Så Linnea var väldigt skeptisk till henne.

Linnea blev lika ledsen när fröken Å skulle ta henne. Men det var bara att lämna iväg henne. Vet ju att hon slutar gråta efter några minuter. Så det berör mig inte så mycket att hon gråter. Hon har dessutom varit ledig i två dagar. Då är det alltid lite mer besvärligt att lämna på dagis.

Är bara inne och kikar in på bloggarna jag har länkat på min sida. Hinner inte skriva något längre inlägg nu ikväll.

I morgon smäller det. Håll nu tummarna för att allt kommer att gå bra m transporten dit och hem och framförallt att allt ser bra ut på röntgen.

Kommer gå här hemma och vara skitnervös för vad röntgen ska visa.

God natt på er alla!

Har insett att det inte är så lätt att komma överens om saker som rör hemmet. Att alla idéer man kommer på ska även godkännas av den man bor ihop med. Det var enklare att bo själv. Fick man någon idé då, var det bara att göra som man tänkt sig. Men då var det mest ekonomin som var bekymret, inte att någon annan inte höll  med om det man kom på.

I vårt sovrum har vi två paxgarderober. 100x236. Stora obäken alltså. Den ena använder vi som skötbord/garderob. Det är ditsatt en skiva som vi har skötbädden på och under har vi 3 trådbackar med tjejernas kläder i och en för mina och sambons strumpor. Nu är det så att jag vill byta ut den ena garderoben mot två malmbyråer. Den största storleken. Det skulle vara mycket snyggare än två stora och fruktansvärt fula garderober utan dörrar. Hela sovrummet ser otroligt stökigt ut. Visst det skulle väl gå att köpa ett par dörrar till den som inte är skötbord. Men jag vill ha väggytan ovanför byråarna, som nu täcks av baksidan på garderoberna. Dessutom behöver vi en större garderob i hallen till alla ytterkläder och dyl. Så då tänkte jag att om vi tar bort den ena från sovrummet och flyttar ut den i hallen och sen köper två byråar till sovrummet, så blir det ju kanon. Men sambon håller inte alls med. Han tror inte att våra kläder inte kommer att rymmas i varsin byrå. Längst upp i vår garderob sitter en stång där vi har långärmade tröjor och skjortor. Dom kan vi hänga in i en klädkammare i tjejernas rum. Sen är det 5 trådbackar med kläder i. Tror lätt det skulle få plats i varsin byrå. Men sambon vägrar att inse det. Tror dessutom att han behöver rensa lite bland sina kläder.

Hur gör ni när ni inte kommer överens om hur erat hem ska se ut?

Känner mig villrådig. Känns som inga av mina idéer är bra nog att genomföras. Allt röstas ner. Vet hur jag skulle vilja ha det här hemma. En mysig och välkomnande känsla, vill jag ha.

Nu är det bara två dagar kvar till Stockholmsresan. I dagsläget tror jag på att allt kommer att se bra ut på röntgen. Jag väljer att lita på att gipset har gjort sin plikt. Att se till att vänster lårben får läka ifred och att spikarna fått växa fast i brosket. Har fått reda på det tydligen inte är så vanligt att man behöver gipsa OI-barn på det sättet Ebba blivit gipsad. Utan att det oftast räcker med vadd. Men det verkar som att det var mest otur att det blev som det blev med spikarna. Kort och gott, jäkla vinterkräksjuka.

Men tydligen finns det ingen garanti för att spikarna håller sig där dom ska fast hon varit gipsad. Fattar inte varför dom använder spikar då, om man hela tiden måste operera om eller gå in och plocka ut spikarna för att dom vägrar sitta still.

Tycker Ebba har varit så glad den senaste veckan. Babblar och skrattar och liver verkar leka för henne. När man håller henne med ryggen mot sig, sprattlar hon med benen. Ja, det är ju smalbenen vi pratar om eftersom hon har gips från knäna och uppåt. Hon verkar inte ett dugg rädd att det ska göra ont om hon rör sig. Så det är ett litet hopp som tänds i mig att hon inte kommer att vara så rädd när gipset väl tas bort. Men som sagt, det vet man ju inte för än gipset är borta. Det lär väl kännas väldigt lustigt innan musklerna kommer tillbaka. Men ska göra allt för att hjälpa henne att bygga upp musklerna i benen igen, så snart det går.

Så till en början blir det golvet som gäller tills hon litar på sina ben igen. Sen efter ett tag, blir det gåstolen igen. Har nästan glömt bort hur bra hon tog sig fram i gåstolen förut.

Så fram till måndag eftermiddag kommer jag att tro att allt kommer att vara bra med Ebbas ben.

Nu börjar det närma sig slutet. Nu är det bara en helg bort tills Ebba och pappan sticker iväg till storstan. Kommer nog vara lite nervös här hemma när man går och väntar på hur allt har gått. Ska försöka ställa in mig på att allt ser bra ut. Men vill inte ta ut något i förskott. Vet ju hur besviken jag blir. Det vill jag gärna undvika. Det är bättre att ha en neutral inställning. Kanske lite åt det negativa hållet.

Linnea ska gå som vanligt på dagis på måndag. Så ska försöka få något gjort här hemma, när man kommer att vara helt själv. Antingen städa (om det behövs) eller sätta mig med scrapbookingen. Det vore ett ypperligt tillfälle att passa på när man inte har någon som behöver ens uppmärksamhet.

Funderar på att göra ett album till tjejerna med släkt och våra djur i. Tror inte att det blir ett scrapbooking album. Det är ju rätt många släktingar dom inte träffar så ofta. Det blir väl en kombinerad pekbok/album. Då kan tjejerna peka och lära sig vem som heter vad (vissa kan dom ju sen länge). Får se bara när man kan få tid till det och måste också ta kort på dom som ska vara med i albumet. Har inte några kort med personerna i fråga i ett ensamt kort. Hmm, hoppas i alla fall ni förstår hur jag menar.

Fattar inte hur jag kan vara så trött. Kunde inte hålla mig vaken igår framför en film som jag, sambon och Carro tittade på. Började väl slumra till efter 10 någon gång. Skulle gå upp vid 7 för att göra Linnea iordning för dagis och ge välling. Tror klockan närmade sig halv åtta innan jag kom upp. Skit trött då med. Känner mig så trött jämt. Nu kanske sambon förstår att man gör något om dagarna eftersom man inte kan hålla sig vaken på kvällarna framför tvn.

Ikväll blir det nog rätt lugnt. Ska väl fixa till det lite här hemma och dammsuga och torka golven. Mamma och hennes särbo, Carro och Ola och Martina m familj kommer hit i morgon. Vi ska fira både mig och Martina. Jag fyller den 23:e jan och M fyller 1:a feb. Vi brukar i stort sett alltid fira våra födelsedagar ihop. Det ska bli roligt att träffas igen och få umgås. Hoppas bara mamma väljer att åka hem på lördagskvällen och inte stannar över till söndagen. Hon är en liten energitjuv nämligen. Man blir så trött när hon är här. Men rätt roligt ändå.

Idag är det bara 4 dagar kvar till gipset förhoppningsvis försvinner.

Ringde förut sjukgymnasten vi har på hemorten. Ringde henne för några veckor sen och bad henne att hon skulle ringa sjukgymnasten i OI-teamet i Stockholm. Bad henne att hon skulle kolla m B-M i Sthlm om hur man på bästa sätt får Ebba att bygga upp musklerna i benen igen. Utan att hon bryter sig i onödan. Hon har ju inte använt benen på 2 månader nu. Så det kan inte vara så många muskler kvar nu. Ska bli intressant att se hur smala hennes lårben är nu. Lite läskigt med.

Men idag när jag ringde "tjejernas" sjukgymnast så hade hon inte ens ringt till B-M för att ta reda på hur vi ska gå tillväga. Det kallar jag dålig stil. Jag har nog med att ta hand om barnen. Jag ska INTE behöva ringa runt till en massa folk för att ta reda på en massa saker som andra har betalt för att göra. Tycker det borde ligga lite i hennes intresse.

Vad tycker ni?? 

Hon ska iaf höra av sig i början av nästa vecka ang. hur vi ska lägga upp Ebbas rehabtid. Hoppas det löser sig till bästa sett.